Indien Enligt Titti

Klockan är 03.07 här i Häjkon-Bäjkonland.

Om två timmar ringer den för då är det dags för oss att kliva upp och påbörja vår resa.                                       Till Australien! Känns overkligt måste jag säga. Har ju alltid varit ”på andra sidan jorden-landet”, ofattbart långt bort. Nu är vi ju redan halvvägs men blir en lång resa i alla fall.                                                                         Flyger från Delhi 08.55, till Singapore. Landar där kl 17. Har då hoppat fram 2, tror jag eller är det 3.., timmar i tiden. Klockan 21 är det dags att lyfta igen för att sedan mjukt och säkert sätta ner landningshjulen i Adelaide på fredag morgon vid halv sju-snåret. Då har vi hoppat ytterligare 2,5 timme framåt i tiden. Konstigt det där med tider och tidszoner. Man blir liksom trött bara av att tänka på det. Ännu tröttare av att uppleva dem…

Som sagt om två timmar ringer klockan men det behöver jag ju inte bry mig om. Kommer inte störa mig. Är man redan vaken så är man.

Resfeber? Absolut! Ska bli hur spännande som helst.

Först ska flygresan överlevas. Sedan har vi ett antal giftiga spindlar som skall undvikas. I området runt Sydney finns det till exempel en rackare som heter ”Funnel web spider”; den kastar sig på folks (läs mina..) ben och hakar sig fast med hjälp av ”hakar”som den har  på sina äckliga ben. Man måste alltså manuellt lyfta bort den d v s ta tag i den  med sina händer och hålla i den… ! Dessutom är den tok-giftig. Den har sällskap av ett antal andra otäcka, giftiga mångbenta kompisar i olika storlekar och hårighetsgrad  som bara sitter och gnuggar sina ludna ben av förtjusning över möjligheten att få sätta gaddarna (tänderna..?) i mig. Kommer bara gå i flip-flops, hela tiden. Här sticks det inte ner några fossingar i mörka, spindelvänliga utrymmen inte.

I alla träd, i hela Australien faktiskt, hänger det livsfarliga, superdupergiftiga , elaka ormar.                              Dom flesta är grönfärgade i exakt samma nyans som grenarna och därmed helt osynliga.                                 Rätt som det är när man går där i parken så trillar det ner ormar i ansiktet på en. I parti och minut.                   

Dom finns på marken också, i oräkneliga antal. Dom ormarna är då av samma färg som just den marken dom råkar ringla fram på. Bara ringlar där och väntar på att få sätta gifttänderna i … just mig.

I havet simmar blodtörstiga hajar omkring och bara väntar på intet ont anande människoben att få bita av.      Gäller att inte simma för långt ut. Fast inte fasen hjälper det, har hört om folk som blivit uppätna fast dom bara stått med vatten upp till knäna.                                                                                                                               Fast då kanske det var en saltvattenskrokodil som var i farten. Dom är luriga till tusen. Och blixtsnabba.            Eller var det en boxmanet; en jellyfish, jag tänkte på? Genomskinliga små rackare som har tentakler, tiotals meter långa och osynliga, som är så fyllda med gift att en miljondel skulle vara nog. Lär vara en mycket plågsam och smärtfylld upplevelse. Förmodligen ens sista upplevelse.                                                                                 Får väl hålla mig på stranden, ägna mig åt favoritsysselsättningen; plocka vackra snäckor. Nä, glömde visst.. inne i snäckskalen lever det OCKSÅ giftiga djur.

Men koalorna då, som jag tänkt gosa med? Icke sa Nicke; fick reda på alldeles nyss, via en Delhi-kompis på facebook som är i Aussie-land just nu,  att dom har långa klor, kan rivas och inte intresserade av att bli gosade med. Va falls ??? Ser verkligen fram emot 3 veckor ”Down Under”.                                                                      Har hört att man kan dricka kranvattnet.

Allt detta matnyttiga vet jag tack vare (eller kanske läge att skriva på grund av) att jag läst en riktigt rolig bok som heter just ”Down Under”, skriven av en snubbe vid namn Bill Bryson. Läs gärna den, skriven med självdistans och en härlig humor. Gratis boktips, såhär i jultider. Här kommer ett till, när jag ändå är i farten; ”City of djinns” av William Dalrymple. Handlar om Delhi och Indien, skriven i modern tid men med mestadels historiska tillbakablickar. Absolut något för den historia- och kulturintresserade.  

En slags kultur ägnade vi oss åt häromdagen. Då hade vi svenskt julbord här i India-land.  Tretton vuxna och sex barn smaskade på julskinka, köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, Janssons, lax, sill, ägghalvor, risgrynsgröt och julgodis. Naturligtvis började vi med glögg och pepparkakor samt Camillas eminenta baconrullade dadlar.  Bestämmelsen var att allt skulle vara tillagat av svenska händer, kryddat enligt svenska normer. Ingen maid skulle ens få snegla på råvarorna, inte få komma i närheten. Allt för att undvika chili- och koriandertouch på vår heliga julmat. Blev hur bra och gott som helst!

Jag slog mitt eget världsrekord i snapsdrickning. Drack hela 2,5 stycken. Billig i drift, lilla Sahlbergskan. Ekonomisk dessutom, spriten räckte till säkert 40 olika snapsvisor! Mycket vackert och stämningsfullt. Ja, oj vad vi sjöng!  Var inne och tassade i alla årstider och kring alla teman man kan tänka sig.                       Julklappsleken gjorde vi också och jag, som ju inte är tävlingsinriktad ett dugg, avgick med segern.                                                                                                                                                                      Nu handlar det ju inte om kunnande eller uthållighet utan om tur med tärningar, men ändå… När tiden var ute hade jag lyckats få precis det jag ville ha; en stor anteckningsbok samt ett par ljusstakar. Okej, det var väl lite Mr Spirits förtjänst då då. Han är snäll han, när han fick lika på sina tärningsslag så skrek han plötsligt inte efter termosmuggen eller LED-lampan utan på stakarna och boken. Lydig kanske är rätta ordet, eller ovillig att bli lomhörd. Vi satt bredvid varandra, men det kanske ni redan förstått.                                                                     Om han vann något? Tja…tekniskt sett måste man nog säga att ljusstakarna faktiskt är hans…                 Hoppsan sa, nu har klockan hunnit bli 04.09. Dags för kaffe kanske? Dags att väcka M kanske så att jag får lite sällskap. Eller kanske inte. En dryg timme tills klockan ringer och det är dags att kliva upp ur sängvärmen.    Dags att borsta gaddarna, flyga ett tag för att sen få säga ”G´day mate” och ”No worries  mate” dagarna i ända och åtminstone låtsas att man förstår allt dom säger. 

Dom däringa austaliensarna med sitt rika djurliv och sitt drickbara kranvatten.

Ha en superskön, mysig och härlig jul ! Det viktigaste för oss den 24:e blir att få till ett Skypesamtal med världens bästa döttrar, no worries !

Nimbu Pani och Merry X-mas/ Titti