...just for decoration...
Innan jag skriver om just denna dagen; onsdagen den 27 november anno 2012, så måste jag bara berätta en liten kortis om igår.
Skulle käka lunch med min vän Maja, vi träffas inte ofta men nu hade vi äntligen bestämt oss för att luncha ihop.
Meningen var att jag skulle åka hem till henne och njuta av det som hennes maid tillagat.
Men, men..någonstans hade det blivit en miss i kommunikationen dem emellan.
Maiden hade inte handlat och följaktligen inte lagat någon lunch.
Detta meddelade M via sms, hon undrade också om jag kunde tänka mig att äta lunch ´ute´; på restaurang.
Jag var inte nödbedd, inte det minsta.
Som (fd) landstingsanställd har det ju mer varit "matlåde-status" de senaste 15 åren när det varit dags för den stipulerade lunchhalvtimmen.
Fast jag de senaste 2 åren intagit otaliga "mitt-på-dagen" måltider på lokal så känns det fortfarande lyxigt.
Och det är ju lyxhustru jag är så det är bara att rätta in sig i ledet.
Stackars mig...
Som lök på laxen, grädde på moset, glasyr på kanelbullen hände det sig som så att gårdagens lunch blev min, hittills, bästa smakupplevelse i Delhi !!
Har ju besökt rätt många matställen här i denna staden som jag nu bor i, de flesta bra, några bättre och en del rätt så mediokra.
Dock hade jag "missat" denna restaurang, aldrig ens hört talas om den.
Det är därför jag måste skriva om denna pärla så att ni, om ni har vägarna förbi, verkligen inte missar att åka in genom grindarna på Jan Path Hotel, svänger till höger och... voilá ; Restaurang Cibu !
Förutom att maten var supergod så fick vi sitta i lugn och fred, trevliga icke framfusiga kypare med alldeles lagom nivå på servicen, ingen framtida tinnitusvarning p g a skränig hög musik.
Som om det inte var nog; det var DESSUTOM sååå vackert inrett !
För mig är det jätteviktigt; att retaurangen, affären, fiket är tilltalande för (mina) ögon.
Då njuter jag mer än dubbelt upp !
Så hetaste tipset från er lyxfru just nu; Cibu !!
Nu ska jag skriva lite om dagen idag.
Inte för att något exceptionellt hänt men ändå.
Har man en blogg så måste man ju vårda den.
Går inte an att slöa till.
Åh, på tal om att slöa till, glömde ju alldeles bort att tilläga att jag innan lunchen igår var ute med Tompa och Mårten och powerwalkade, igen !!
Nio (9 !!!) långa kilometer...!
Vad håller på att hända med Tittiluttan ?
Och det är bara roligt! Och skönt!
Nåväl, om idag.
Fyra luxhustrur bestämde sig för att åka till Old Delhi för att strosa i Kinari Bazaar, den del där allt krimskrams och blingbling finns; tofsar, paljetter, glitter, pärlor samt en liten, liten gatstump med vackert målade portar.
Där huserar "silver och diamant"-mannen.
Vi åkte bil till Red Fort och därifrån cykelrickshaw. Eftersom Camilla och jag anlände tidigare än beräknat och överenskommet (och eftersom de andra plötsligt skulle dricka kaffe innan avfärd..no names) så drog vi två iväg till Spice Market för att införskaffa saffran (stundande lussebak) och andra livsnödvändiga kryddor.
100 rupees fattigare och femton minuter senare stod vi inne hos kryddhandlaren och diskuterade saffranskvaliteér, doftade på kryddnejlikor och lärde oss om muskotblommans allehanda användningsområden.
Då fick jag syn på den !!!
Inne i en skrubb, undangömda, stod de plåtburkar som de olika kryddorna transporteras i.
"Oh, I want one of these ! Can I buy it, please ? I love this...burk !"
"You want this ? Yes maám, you can have it, for free.. but, what for ?"
"Just for decoration..."svarade jag.
Han tittade på mig som om jag inte var vid mina sinnens fulla bruk, att jag ville ha en av deras transportburkar övergick hans förstånd och tankeförmåga.
Det framgick klart och tydligt av de blickar och de hindi- fraser han utväxlade med sina kollegor...
Men sådana trivialiteter som vad folk tycker om ens mentala status och sinne för estetik bjuder jag gärna på, det är lika gratis som den fantastiskt snygga plåtburk jag fick med mig ut från kryddaffären!
Camilla insåg, naturligtvis, också det fantastiska i att äga en underbar plåtburk.
Så förutom saffran, nejlikor, vaniljstänger och kokosflagor spatserade vi så nöjda ut ur affären bärandes på varsin av deras slit-och-slängburkar.
Det kan man kalla en win-winsituation, dom blev av med skräp och vi fick varsin skatt !
Bahut accha, som vi säger här i Häjkon-Bäjkonland.
Cykelrickshaw ner till Kinari Bazaar och möte med "di andre". Blev vare sig tofsar, paljetter eller annat krimskrams men väl ett besök med tillhörande shopping hos silver och diamantmannen.
Jag var bara "tvungen" att äga ett stycke rubinarmband, ett med ametister och ett med "diamanter" samt tre stycken ringar, varav en med blå topaser.
Såklart inte högsta kvalitén på halvädelstenarna men visst låter det lyxigt med rubiner, ametister och topaser...?!
För att inte Mr Spirit ska få spader eller sätta kaffet i vrångstrupen när han läser detta vill jag poängtera att samtliga juveler är sammanfogade med silver, inte med vitguld eller platina, och att det hela inte betingade ett högre pris än förmodlige knappt hälften av vad klockan kostade som han var "tvungen" att köpa häromdagen..
Dessutom är han hemma i Sverige denna veckan och har fått träffa våra prinsessor, så man kan allt betrakta mina små inköp som plåster på såren, de sår jag just nu har i mitt ömma modershjärta...
Ja, sedan åkte vi till "Olive´s" för att äta lunch. Dagen, och fynden, till ära delade vi på en flaska rödvin till maten.
Är man lyxhustru så är man, det förpliktigar.
Att det sedan var indiskt rödtjut och följaktligen av billigt slag gör ju inte det hela mindre lyxigt.
En vanlig onsdag.
I Delhi.
Med blå himmel och en temperatur på 25 grader.
Den 27 november anno 2012.
Och en gratis burk i påsen.
Det var allt jag ville ha sagt.
Denna gång.
Nimbu Pani på er/ Titti
PS Skulle laddat upp bilder på plåt och topaser, men se det ville inte datorjä-eln...Maybe next time ;-) ! DS
...barfota, utan pedaler och rumsvarmt...
Nu, just nu, är vädret och temperaturen i Delhi alldles underbart och behaglig !
Temperaturen ligger runt 25 grader på dagtid, luften är förhållandevis smogfri och himlen är blå !
För två veckor sedan såg det annorlunda ut, visserligen njutbar temperatur men dimmigt, smoggigt och illaluktande.
Man säger att det berodde dels på en storm som drog in över östkusten och dels på att bönderna i Rajastan brände sina åkrar (av för mig okänd anledning..).
Vädret och luften var något jag stod och funderade på och filosoferade över när jag nötte på löpbandet i måndags, inomhus på gymmet.
"Är jag dum på riktigt, eller, som står inomhus och leker hurtbulla när det är så skönt utomhus..?"
Samtidigt konstaterade jag att jag inte riktigt är typen som käckt och glatt snörar på mig dojjorna och ger mig iväg ut i Indien på egen hand...
Fick då nys om grabbarnas HBK; HurtBulleKlubben, Tompa och Mårten hade tagit sig i kragen, lämnat den trygga inomhusmiljön och powerwalkat, idag skulle bli fjärde dagen, i rad !!. Schyssta grabbar som dom är så var jag välkommen att hänga på.
Därför, mina vänner, har jag i dag varit ute i Indien och gått; 8,32 km på 1.09, medelhastighet på 9 min och cirka 30 sekunder per kilometer.
Dessa precisa siffror kan jag presentera tack vare Tompa De Lux´s storartade intresse för siffror, mätningar och statistik!
Vi gick igenom vårt bostadsområde Vasant Vihar, längs "cykelvägen" till shoppingmallet, förbi hotellet där vi normalt sett nöter på gymmet och sedan via en savann/ravin/stäpp liknande park. På vägen mötte vi grisflockar som stod och bökade i sophögarna, kor som var ute och strosade i trafiken samt en och annan indier..
Iklädda t-shirts och kortbyxor kom vi fram till "parken", en stor skylt förkunnade dess namn och eftersom man i Häjkon-Bäjkonland har upphört att förvånas över saker och ting så tyckte jag inte det var ett dugg konstigt att parken hette "Blood delivery park".
Fast ganska snart, och på lite närmre avstånd så visade det sig att den ju heter "Bio diveristy park".
Vilket ju var ett mer passande och logiskt namn. Mindre fascinerande och roligt dock.
Snåriga buskar, högt gräs, raviner här och var och mitt i detta en stenig sandstig.
Varma och svettiga i den drygt tjugogradiga novembervärmen mötte vi några indier som också var ute och tränade, den första som kom lunkandes emot oss var iklädd toppluva, träningsoverallsjacka samt långa joggingbyxor.
Välklädd med andra ord.
Obegripligt varmt klädd måste man väl ändå påstå. ( 24 grader, t-shirts; say no more..)
Kanske hade han spenderat alla sina pengar på dessa klädesplagg, för på fötterna hade han...ingenting !
Stackar´n; varken strumpor eller skor. På den rejält steniga stigen.
Men han höll sig i alla fall varm om knoppen och det är ju huvudsaken. (Ayurvediskt ordspråk...not)
Vi passerade en snubbe som drog en cykel med tillhörande kärra där framhjulet var det skevaste mänskligheten skådat, inte underligt att han var tvungen att leda ekipaget, tänkte vi.
Sedan såg vi att det inte fanns några pedaler..
Då var det ju ännu mindre underligt, och mer logiskt (?) att han ledde detta fordon som såg ut att ha lämnat fabriken någongång på 1920-talet, om inte tidigare ändå, till exempel innan pedalerna var uppfunna...
När jag tänker på pedalerna som gud glömde kommer jag ju osökt att tänka på fötter.
När jag tänker på fötter så minns jag för några veckor sedan när vi var i en skoaffär och dom langade fram skor i lite slumpartade storlekar, på en höft liksom. "This IS perfect size, maám. this is ALSO perfect size for you.."
Efter ett tag tröttnade vi på höftandet och frågade skoaffärsbiträdesmannen, som satt på huk och försökte vränga på en 9-årig svenska flicka skor i alla möjliga och omöjliga storlekar, om dom hade en sådan däringa mätplatta, ni vet i metall där man placerar sin fossing och vips så vet man vilken storlek man har enligt både europeiska, engelska och amerikanska mått..
"Sorry maám, no have "
Verkligen, i en skoaffär ?? frågade jag på engelska och visade med händerna dessutom.
"No maám, we dont have.., but THIS is perfect size.."
Jag vände mig då (vis av erfarenheten...) till en annan man som uppenbarligen även han var i skokrängarbranschen och ställde samma fråga.
"Yes, maám, absolutely, this is a shoeshop, of course we have.." svarade han, böjde sig ner och drog fram mätgrunkan från under bänken vi satt på...Häpp !
Jag blev inte heller den gången speciellt överraskad. Bara en liten, pytteliten, suck undslapp mig..
Med gästerna från Mullsjö skulle vi en annan dag gå på en trevlig, om än i vanlig indisk ordning väldigt högljudd, restaurang med tema hamburgare /texmex. På en skylt utanför stod att läsa "The bar is under renovation. Sorry for inconvenience". Mr Spirit och svåger Tompa var lite lätt sugna på en öl till maten så dom frågade i dörren om ölserveringen hade något med renoveringen av den inre barliknande lokalen att göra.
"NO, sir, no problem.."
När vi satt oss ner vid anvisat bord, fått menyerna och grabbarna beställde öl blev svaret "Sorry sir, no beer.."
Efter lite dividerande och argumenterande över vad dom egentligen sagt i dörren blev förklaringen att dom inte ville servera oss öl därför att dom precis ställt in den i kylskåpet så den var i det närmaste rumstempererad..
Till och med "hovmästaren" kom fram och bad om ursäkt med förklaringen att visst hade dom öl men att den var varm...
Lite vana och erfarenhet har man ju som sagt lyckats skaffa sig tack vare 952 liknande situationer (endast ett fåtal involverande alkohol ska tilläggas) så vi sa, vänligt men bestämt, att det var helt okej, vi vill ha öl till maten, vi godkänner att den är rumstempererad, vi ska inte skälla eller vägra betala notan på grund av detta osv osv; fram med Kingfishern !
Efter någon minut stod så flaskorna på bordet.
Iskalla.
Med en temperatur som efter flera timmar i kylskåpet.
Ibland blir jag lite smått barnslig och obstinat; jag var bara tvungen att greppa en av flaskorna, gå fram till "hovmästar´n", tvinga honom att känna på den kalla buteljen och sedan stod jag där och såg lite lätt frågande ut.
Nu hör till saken att, i princip, ingen människa i detta landet skulle erkänna att just den personen gjort fel så han bara vickade med huvudet i sidled och såg frågande ut tillbaks.."Yes, maám..?"
Skål.
Ölen var god, gav nästan frostskador på tungan.
Den skulle man haft med sig på dagens powerwalk, stoppat under toppluvan på vår barfota kompis ifall värmeslag hotade. Då kunde han åtminstone hålla huvudet kallt, vilket är nog så viktigt när man trampar omkring på indiska steniga stigar i klädd ingenting om fossingarna. (Ayurvediskt ordspråk...eller blivande).
Ha en dag och kom ihåg; "det man inte har i huvudet det får man ha i benen" (Svenskt ordspråk, där satt den!)
Nimbu pani !/ Titti- 8,32/1.19 -Sahlberg
...från smog & skräp till sol & salta bad...
Det är roligt att ha gäster; framförallt om det är min fina syster, hennes sambo och deras 9-åriga dotter, min systerdotter och tillika guddotter det handlar om!
Det är också nyttigt att ha gäster; framförallt om det är människor som aldrig varit Indien förut.
Roligt för att vi får visa hur vi bor och lever i den här nya, overkliga, verkligheten och nyttigt därför att deras intryck speglar ens egna sådana dom var innan man vande sig vid alla intryck som konstant bombarderar ens sinnen. Nu menar jag inte att jag 'vant' mig, det kommer jag nog aldrig göra men ens sinnen har blivit lite mindre sensibla för alla ljud, alla människor, all trafik, allting som hela tiden pågår runt omkring en vart man än vänder blicken.
Med höstlov i Svedala är det flera bland oss expat-familjer som haft gäster vilket inneburit några terasspartyn där besökande barn och vuxna fått bekanta sig med sina vänners nya vänner och vice versa, om ni hänger med på hur jag menar :-)!
Att det dessutom råkade vara den årliga Sweden Nobel Memorial Week första besöksveckan gjorde att gästerna under två kvällar fick reda sig själva ty då var kontorsarbetarna och deras fantastiska medföljande lyxfruar och dito män tvungna att gå på dels en "cocktaildinner" samt bevista ett stycke s k "Nobelfest" på den Svenska Ambassaden.
Mycket välsmakande och trevliga tillställningar; framförallt det svenska smörgåsbord som under Nobelfestkvällen dukas upp till alla expats stora glädje!
Till nästa år har jag dock ett litet förslag som jag skall delge den person på ambassaden som är ansvarig för den gravade laxen, sillen, Janssons och de räkbestyckade ägghalvorna. Nämligen detta; för att få ta för sig av dessa åtråvärda läckerheter anser jag att man måste kunna visa upp sitt 'residential permit' d v s det dokument som bevisar att man är långtidsboende och inte bara en vanlig simpel gäst från något ministerium eller någon delegation som är nere en ynka liten vecka eller två. Åtminstone borde vi få lassa våra tallrikar fulla före dem, vi som svårt och plågsamt lider brist på selen, salt och svenska smaker!
Vi borde även ha företrädesrätt gentemot de inbjudna indier som tycker sig ha rätt att förse sig med våra svenska läckerheter och som på något mystiskt och obesvärat sätt ser till att hamna framför en i kön, fast man kan svära på att de stod bakom en för bara några sekunder sedan..
Om det mot all förmodan skulle bli någon liten ansjovisbit eller sillstjärt över så; varsågoda, hugg in bara!
Nog om detta, ibland blir jag förvånad själv över hur lätt jag har för att snöa in på något som bara skulle likna en parentes, en kortare beskrivning bara och som tenderar att kunna fortsätta i all oändlighet.. Nej, stopp sa jag ju, nog om detta! Det var ju gästernas vistelse jag skulle skriva om!
I förrgår åkte dom hem till Svedala efter två intensiva veckor i Häljon-Bäjkonland, enligt deras egna utsago synnerligen nöjda och belåtna!
Vi har hunnit med Sarojini Market; en väldigt indisk utomhusmarknad med prutmöjligheter, Khan Market; ett mer fashionabelt shoppingkvarter som dock ser krigsbombat ut med svenska ögon men som innehåller många flotta affärer och restauranger. Vi har också bevistat India Gate; det stora krigsmonumentet i hjärtat av regeringskvarteren där dom även fick ta del av alla krimskrams försäljare som aldrig tar ett nej som ett slutgiltigt svar... Lunch har intagits, inte mindre än två gånger, på Italienska ambassaden eminenta kulturcenter med tillhörande restaurang.
Old Delhi har besökts, eftersom det i dagarna är Diwali, en av Indiens största högtider och tillika en gåvornas högtid så var det precis smockfullt med knuffandes och buffandes indiska människor överallt som var ute efter nötter, frukter, presentkartonger, blomstergirlanger, ljusslingor och allehanda andra blivande presenter; så pass att till och med jag häpnade över det osannolika antalet personer som kan få plats på en och samma kvadratmeter...
Att vi sedan fick stå drygt en timme på en urinstinkande gata med sjalarna för näsorna och en aldrig sinande ström av avgas-förmedlande bilar, moppar, autorichshaws och bussar en meter framför oss när vi väntade på bilen och Richard-the-driver gjorde att vi njöt desto mer av stillheten och lugnet på Lodi Gardens fina restaurang efteråt.
Dessutom blev det ju på det viset ett oförglömligt minne för hela den gästande familjen. "Detta är den absolut värsta dagen i mitt liv" (uttalat av en 9-årig svensk flicka på besök i Häljon-Bäjkonland, under väntetiden på 'Pissgatan' utanför Shah Jahanabad som ju Old Delhi heter egentligen.
Lyxbiobesök hanns också med; fällbara pösfåtöljer, kudde, filt, läslampa och servitörer.
Laddade med stora popcornfyllda byttor och Coca-Cola i stormugg upplevde vi Daniel Craigs äventyr i senaste Bondrullen; Skyfall.
Sagas uttalande efter det besöket var i betydligt mer positiva ordalag om man säger så :-)!
En söndag tillbringades tillsammans med vännerna och deras gäster på kontorets guesthouse, komplett barnvänligt med stor gräsmatta, existerande pool och för dagen inhyrd hoppborg som även föll pojkar i mer mogen ålder (typ 45-50 år) i smaken.
Sikhtempel, Taj Mahal, shoppingmall.. Ja listan är lång på allt vi gjorde, minst lika lång är listan med allt som inte hanns med, men det bästa av allt sparade vi till sist...
Torsdag till söndag tillbringade vi i underbara, soliga, tysta och (förhållandevis) rena Goa !
Fint hotell med flera pooler, lång-långa stranden och det ljumma underbara havet alldeles nära, de enkla men ack så mysiga strandrestaurangerna med sina kalla, goda drycker (läs öl och citronläsk) samt pinfärska skaldjur... En ljum bris, sjöstjärnor och snäckor, sanden mellan tårna...
Får nästan tårar i ögonen bara av att skriva om allt det underbara...
Fick även nästan en liten tår i ögat när det i måndags morse var dags att krama C,T &S hejdå inför deras återfärd till kära Svedala eller kanske var det Delhismogen som efter fyra dagar av ren Goaluft irriterade slemhinnorna.
Kan också varit krutröken från Diwaliraketerna som gjorde sitt till...
Hur som helst; jättekul att dom kom hit till vår kontrastfyllda, irriterande, inspirerande och fantastiska verklighet här i Indien.
Nu är det tyst och tomt i Casa Sahlberg men som tur är så brakar Diwalifirandet i gång snart med raketer och smällare varje sekund, timmar i sträck; går alltså ingen nöd på mig, ingen risk att sinnena får vila någon längre stund
Det är för övrigt aldrig någon risk här i detta landet.
Möjligen om vi kunde få byta vårt boende i Delhi mot ett litet strandhus i Goa; för vågornas brus, sand mellan tårna och en ljummen bris, det är vilsamt för både själ och sinnen.
Happy Diwali och Nimbu Pani /Titti
