...från herde till high school; Salaam Baalak Trust Citywalk...

 
 
 
  Till New Delhi kommer det cirka 300 stycken hemifrånrymda alternativt hemifrånutsparkade barn.
Varje dag.
Varje dag, året om.
Anledningarna till att ett barn rymmer hemifrån är många; övergrepp, missbruk, fattigdom...
Anledningarna till att dessa barn blir utsparkade ur sitt egna hem, av sina egna föräldrar är desamma.
 
För flickor är det inte ovanligt att anledningen är att hon vet att föräldrarna inte har råd med någon hemgift; alltså gör hon familjen en tjänst genom att rymma. Gör så att föräldrarna slipper skammen att inte kunna få sin dotter bortgift eftersom det inte finns pengar till någon "dowry".
Hemgift, förbjudet enligt lag men allerstädes existerande och närvarande.
En förbjuden men högst påtaglig realitet i detta land.
Denna subkontinent med ungefär 1,3 miljarder människor där i runda slängar 25 procent är analfabeter. I faktiska siffror betyder det att var fjärde människa varken kan läsa eller skriva.
325 miljoner, ett näst intill obegripbart antal.
 
I veckan har vi gått en guidad tur med "Salaam Baalak Trust".
Salaam är en muslimsk hälsningsfras och Baalak betyder barn på hindi.
Organisationen bildades 1988 och har 9 stycken centers i Delhi; kontakthus  med dagverksamhet såsom utbildning, medicinsk vård, mat- och kläddistribuering samt härbärgen/barnhem där barnen bor och lever tills de antingen kan komma hem till sina färldrar eller är stora nog att jobba och klara sig som vuxna människor.
Av de cirka 300 barn som blir "street children" i Delhi varje dag får organisationen kontakt med kanske 4-5 stycken nya varje dag.
Om organisationen kan man läsa på www.salaambaalaktrust.com. Gör gärna det.
 
Vår guide hette Kailash, hans berättelse var inte fylld av missbruk eller övergrepp, men nog så gripande ändå. Han kommer från en liten by där det bor uppskattningsvis 1000 människor.
Byn ligger i staten Bihar, en av Indiens fattigaste stater.
Hans pappa har en liten åkerplätt. Mamma tar hand om hushållet, samlar ved, hämtar vatten, städar och lagar mat av det lilla som finns att tillgå.
Varken mamman eller pappan kan läsa eller skriva.
Kailash har 4 bröder, han är nummer två i syskonskaran.
Hans yrkestitel var "getherde", och skulle så förbli, men ödet ville annorlunda.
Storebror rymde nämligen hemifrån, till Delhi där han efter en tid som gatubarn `fångades upp`av Salaam Baalak, fick mat, kläder, vård, omsorg och utbildning. Han åkte hem till byn och bad sin far om lov att få ta med sig Kailash till Delhi, till organisationen, så att även han skulle få möjlighet till utbildning. Få möjlighet att lära sig läsa och skriva. Detta hände för 7 år sedan, om jag kommer ihåg rätt.
Nu är Kailash 18-21 år.
Han har ingen aning om sin faktiska födelsedag. eller ens sitt faktiska födelseår; finns inget födelsebevis.
Jobbar deltid som guide och pluggar sista året på High School och drömmer om att arbeta inom turist- och resebranschen. En prydlig, trevlig, leende, öppen och social ung man som, tack vare organisationen, fått möjligheter till ett helt annat liv än det som getherde.
 
Det finns en annan, ganska vanlig, anledning till att barn rymmer från sina föräldrar och syskon, från sin by eller stad.
Drömmen om Bollywood, drömmen om att bli upptäckt, bli filmstjärna; älskad, berömd och beundrad av alla.
 
Vi fick frågan om vad vi trodde att dessa gatubarn gjorde för de pengar de förtjänade genom plastflaske-, metallskrot- eller kartonginsamlig och försäljning; "mat, "droger" var det vi kunde komma på.
Mat var inget större bekymmer enligt vår guide; sikhtemplen portionerar ut tusentals gratismål mat per dag till de som kommer dit;. Någongång emellanåt lägger barnen en liten slant på ett besök på en "street restaurant" för att kunna välja själva vad de vill äta.
Droger; ett stort, men inte dyrt, problem, tvåkomponentslim finns att köpa till ett mycket överkomligt pris ungefär precis överallt. en plastpåse samt en bit tyg och saken är biff.
Man känner ingen hunger, ingen hemlängtan, ingen ångest, ingen rädsla...
En fantastisk produkt, skulle man kunna tycka. Eller inte.
 
De små slantar dessa barn får ihop genom att samla och sälja enorma mängder plast och annat återvinningsbart går till framför allt en sak och en sak allenast.
På fredagar släpps det nya filmer från Bollywoodfilmfabriken.
På fredagar snyggar gatubarnen till sig så gott de kan, har de något rent, lite prydligare klädesplagg så är det denna dagen i veckan som det åker på.
Biodags. Hålla drömmen-om-ett-annat-liv-levande dags. 
Vi som lever i en annan verklighet än denna kan inte förstå den enorma fascination av och beundran för Bollywood och dess stjärnor som folk i denna verkligheten har. Inte heller kan vi begripa vikten av att ha dessa filmer att se framemot, ha som verklighetsflykt och en dröm om framtiden...
 
Vi fick följa med till ett av husen där det bor 50 pojkar i varierande åldrar; i en av sovsalarna stod en TV på högsta volym; en B-w film, såklart. Det dansades, åmades, vickades och handgestikulerades så att det stod härliga til. Egentligen får de bara se dansfilmer på fredagar; i stället för biobesök. På övriga dagar är det endast "Discovey channel" som gäller och då endast vissa schemalagda tillfällen.
Nu var det måndag men de volontärer som arbetar som lärare var lediga just denna dagen, alltså blev det fredag två gånger denna veckan.
 
Efter detta givande och intressanta besök känns det ju inte så lite futtigt och världsligt att skriva om lyckade tavelinköp; , vackra klänningar, storhandling som nästan tog knäcken på en; jag vet, skäms nästan för att jag tyckte DET var så jobbigt..., eller att skriva om de nya balkongstolarna jag köpt till vår balkong; hur varmt och svettigt det var. Eller hur tokjobbigt det var att äta lunch på Pizza Hut för att någon hade ett barnkalas där och alla läskiga ungarna sprang omkring och gallskrek...
 
Så därför skriver jag inget om det (fast tavlan är så himla vacker och klänningen, åh klänningen..) utan jag önskar er alla en skön söndag. Var inte oroliga över att det är måndag imorgon, för, swosch, så är det fredag igen.
Fast först ska det bli tisdag för då kommer min fina lillasysyster med man och dotter till Casa Sahlberg och till INDIEN, ska bli jättekul att få visa dom min/vår nya verklighet.
Vem vet, kanske blir en guidad tur med Kailash ?
På fredag rent av, och dit är det ju inte långt.
 
Till nästa gång; Nimbu pani på er :-) !/Titti
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Agneta

Om du inte skriver en bok om ditt/ert liv i Indien kommer jag bli besviken. Du passar ju på att verkligen uppleva så mycket och delar med dig av dem som ingen annan kan göra. Kram

2012-10-31 @ 09:20:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0