...Chandigarh tur och retur på 24 timmar...

Söndag i Casa Sahlberg; Richard-the-driver är ledig och vi är "bara" hemma och tar det lugnt.
Hur skönt och fridfullt som helst !
Ett litet tillägg från förra inlägget; Chandigarh är huvudstad inte bara i Punjab utan även i Haryana, vill ju att rätt ska vara rätt.
Tågresan dit var helt fantastisk !
Att kliva in på en tågstation i Indien är annorlunda, rejält annorlunda jämfört med dito i Sverige. Alltid fullt med folk; resenärer, välkomst- och avskedskommitteér. De står, går, sitter eller ligger på utbredda filtar omgivna av allehanda väskor och kartonger. Mitt i villervallan äts och sovs det utan att någon ägnar det någon mämnvärd extra uppmärksamhet.
Undrar vad reaktionerna skulle bli om man bredde ut en filt på golvet inne på Stockholms Centralstation, placerade ut väskorna, dukade fram en middag och efteråt tog sig en middagslur... ?
Det var inte svårt att hitta rätt plattform och rätt tåg, bara man vet vad tåget heter så går det som en dans; denna gång åkte vi med Kalka Shatabdi Express från plattform 1. Medan vi stod och väntade på att loket och vagnarna skulle rulla in hann vi se en kille som hoppade ner på spåret från perrongen tvärsöver och helt ogenerat ställde sig att pinka, därefter en kvinna i saree som även hon hoppade ner, drog upp tyget och bajsade...
Ingen reagerade över detta, förutom vi blekansikten som, såklart, gjorde stora ögon !
Inte bara över att de använde spåret som toalett, nej lika mycket på grund av att de hoppade ner där. Dom hade nog inte hört talas om hur otroligt livsfarligt det är att beträda spåren, det som vi har inbankat i ryggmärgen och som står på otaliga skyltar längs svenska perronger...
Klockan 17.15 skulle tåget gå och det gjorde det också !
Vi åkte andra klass, vilket är ungefär som hemma. Med undantaget att varje plats hade större benutrymme och flaskvatten till varje resenär.
Vagnsuppassaren gick runt och delade ut dagens tidning samt äppeljuice i tetrapack !
Så fort vi hade börjat rulla började serveringen; i biljettpriset ingick, förutom vatten, tidning och juice, även inplastad smörgås, varm "pirog" samt liten förpackning innehållandes thépåsar, socker och torrmjölk.
Inte att förglömma två karameller till efterrätt.
Inte heller att förglömma den termos med kokhett vatten varje passagerare fick sig tilldelad. En termos var !
 
Bijettpriset då ? Jo, till det facila priset av 900 rupees (145 sek) per person åkte vi Delhi-Chandigarh. Tur och retur !
På hemresan fick vi, utöver det ovan nämnda, även varm mat och glassbägare !
Medans tåget långsamt tuffade sig genom Delhi och dess förorter satt vi och stirrade fascinerat ut genom fönstret; mittemellan och längs med spåren lekte barn, gick skjortklädda herrar hemåt med portföljen dinglandes från handen, bar sareeklädda kvinnor risknippen på sina huvuden, strosade kor och getter, satt folk på huk med fötterna platt ner i marken på det karaktäristiska indiska viset, och samtalade, drack chai och begrundade livet.
Ruckliga tegel- och plåthus samt uppspända presenningar kantade banvallen, kanske så mycket som 5 meter mellan husväggar och förbisvischande tåg.
Ja, jag säger då det; här i Häjkon-Bäjkonland upphör man aldrig att fascineras och förvånas !
 
Inte heller blev jag då särskilt förvånad när Mr Sanjee dök upp mitt under tågresan och inviterade oss till "Real Punjabi-dinner, I pick you up at 9.30 tonight, okey ?"
Mr Sanjee visade sig vara en höjdar-snubbe för ett företag och en av dem som mr Spirit skulle ha möte med dagen efter.
Så istället för en liten drink på hotellbaren och sen godnatt blev det full indisk middag vid 22.30-snåret och sängen någon gång efter midnatt. Med magarna fyllda av kyckling, linsgryta och allehanda röror :-) !
 
Jag hade planerat att leva upp till min status som lyxfru medan Micke var på sitt möte, köra all-in med manikyr, pedikyr och massage men tji fick jag för händer och fötter befattade dom sig inte med på hotellet, Taj Chandigarh, och ledig tid för massage fanns inte förrän efter 12.30; så dags skulle mötet vara klart och vi ägna dagen åt sightseeing. Blev några lugna timmar för mig på hotellrummet tillsammans med den fantastiska boken "The God of small things" av Arundhati Roy. Rekommenderas varmt !
 
Vi hyrde bil och chaufför och begav oss till Rock Garden, skapat av en herre vid namn Nek Chand och byggd av återvunna krukor, lampsocklar, armband; bangles och cementerade sandsäckar och madrassvar. Fantastiskt ställe ! Bara att köpa biljett fick oss att skratta hysteriskt; kolla själva :
         
Väl värt ett besök, om ni någon gång kommer till staden Chandigarh som för övrigt är en nybyggd stad med endast cirka 60 år på nacken. Den franska konstnären/skulptören/arkitekten Le Corbusier fick detta i uppdrag av primiärministern J Nehru. Staden är uppbyggd i 1 kvadratkilometer stora sektorer var och en innehållande skolor, affärer och olika sorters tempel.
Delhi är ju en grön stad med många parker, träd och planteringar men banne mig; Chandigarh är riktigt, riktigt grönt, med breda, raka avenyer och gator. Dessutom är de större gatorna kantade av, hör och häpna !, breda cykelvägar !!!
 
Efter besöket i Rock Garden kunde M ställa upp i vilken "Mr Wet Shirt-tävling" som helst därför bad vi om att få bli körda till ett shopping mall för att inhandla ny skjorta.. På vägen dit hann vi beskåda stadens andra stolthet; den konstgjorda sjön Sukhna Lake, komplett med tingeltangel-försäljare, färgglada trampbåtar, blekansiktes fotograferande indier och turbanklädda sikh-herrar..
       
Efter en kopp kaffe inne på mallet hade skjortan torkat så vi gick på bio istället för att shoppa skjorta; 260 indiska pengar för oss bägge ! Såg en riktigt dålig actionrulle, men skönt att sitta i lugn och ro med popcorn och Coca-cola ett par timmar :-) !
Chauffören tog oss därefter till "Le Corbusier Center", där vi tillbringade ungefär en kvart i dammiga men ändå ganska intressanta lokaler.
Måste säga att vi hann med riktigt mycket på ett dygn !
Efter en halvtimmes biltur genom stadens olika sektorer var det dags att ta tåget hem till Delhi igen; ingen som bajsade på spåret den här gången men lika punktlig avgång som vanligt, lika snabb och generös servering; ja, vi njöt lika mycket av hemresan som av ditresan.
Att åka tåg med Indian Railways är ett perfekt sätt att se Indien på, måste jag säga.
Fast det är klart...skulle jag kunna få åka med denna ljusrosa auto-rickshaw så kanske jag skulle tänka om:
Även om inte äppeljuice, glassbägare och karameller ingår i priset...
Rosa heter för övrigt Gulabee på hindi; bara så ni vet.
Slut på lektionen för denna gång.
 
Nimbu Pani / Titti
 
 

Kommentarer
Postat av: Agneta

Oj, oj, vad du/ni hinner uppleva det är så alla borde göra när man har chansen. Jag kände dock inte igen beskrivningen av 2:a klass tåg. Undrar vilken klass vi åkte?
Nu åker vi till Cypern en vecka, bokade igår åker i morgon så är det att vara fritidsforskare, stress, stress.
Kramizar till er

2012-09-06 @ 10:41:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0