Indien Enligt Titti

Så är jag på svensk mark igen! Andas frisk luft, njuter av folktomma gator och torg. Går i lugn och fred i butiker, njuter av mejeri- och charkdiskar i ICA-affären lika mycket som av sminkavdelningen på Åhléns och stillheten och tystnaden på Skomans... Har denna första veckan i Svedala hunnit glufsa i mig inte mindre än 3 räkmackor och dricka oräkneliga antal glas med kranvatten. Även om beslutet att åka hem togs hastigt och huvudanledningen inte var särskilt lustig så känns allt så himla bra! Förutom att jag tillbringar en del tid på Norrtälje Sjukhus där min fina A befinner sig så har jag hunnit med något jag först nu upptäckt att jag saknat så otroligt, otroligt mycket; vardagshäng med finaste, underbaraste döttrarna! Att träffa yngsta för att handla en jacka att ha i stallet, att kliva in en stund i blomsteraffären där hon jobbar extra, ta en kaffe tillsammans bara för att man kan det! Att följa med den äldsta och köpa likadana ballerinaskor, bli hindrad från att införskaffa ännu ett läppglans och ta en fika ihop...
Att ha möjlighet att vara med sin bästa fru, gråta en skvätt och sedan fnissa en stund...
Det mina vänner är riktig lyx!
Även om våren bara kan anas än så länge och det är ett antal grader för kallt för min smak så är luften ren och full med syre, bilarna är få och stannar vid övergångsställena, elavbrotten lyser med sin frånvaro, Sveriges mästerkock kan ses utan VPN-tunnel och räkmackorna smakar alldeles, alldeles underbart!
Inne på världens bästa akutmottagning, den på Norrtälje Sjukhus såklart, är det förvånade men glada ansikten och öppna famnar som möter mig när jag öppnar dörren för att se om möjligtvis någon kommer ihåg en...
I Indien är det powerwalks och löpband på gymmet som gäller för att man överhuvudtaget ska få någon motion i kroppen. Konstruerad motion kan man kanske kalla det. Här i Svedala räcker det med att bara vara; bil och chaufför ingår liksom inte i denna verkligheten. Och det känns befriande!
Har nog gått fler steg dessa dagar, helt 'okunstruerat'; bara i vanliga ärenden, än på många, många månader dessförinnan.
Och jag njuter av varendaste steg jag tar!
(Ja, jag vet att jag låter superkäck och uberoptimistisk, det går nog över ska ni se... Richard-the-driver, where are you, can you pick me up please...Shikha, please do some ironing and cleaning please...)
Lyxfrulivet i den andra, overkliga, verkligheten är fantastisk, om än knölig och frustrerande många gånger, men just nu är denna verkligheten, den verkliga, med alla dess vardagliga ingredienser det lyxigaste jag upplevt på mycket, mycket länge!
Att en dum knöl blivit bedömd som opererbar och behandlingmöjlig gör absolut inte sakernas tillstånd sämre!

Kommer bara min underbara Mr Spirit hit och vi får till en familjemiddag så begär jag inte så mycket mer av livet just nu.
Skulle vara några plusgrader till möjligen. Samt en stegräknare.

Nimbu Pani på er/ Titti

Att införskaffa sig ett par skor i Indien borde vara plätt-lätt.  Det vimlar nämligen av skoaffärer i detta land.  Varenda marknad har skoaffärer, varenda shoppingmall har skoaffärer. Många. Ofta vägg-i-vägg.

Affärer med blandade skor, sådana med enbart sportiga skodon, många med bling-blingsandaletter, med eller utan skyhöga klackar. Klackers kallar jag sådana. Sådana jag inte kan gå i, egentligen, men stolpar omkring i ändå. För att det är roligt. Och vackert. Fast om sanningen ska fram kallar jag alla slags skor med en klack överstigande 5 cm för klackers. Och om sanningen ska  ändå mera fram så går jag inte omkring i sådana så värst ofta. Dessutom kan jag faktiskt gå i dem. Ty jag har tränat. Platta sandaler, ofta i flip-flopmodell är det inte heller ont om.

Alla material är tillåtna, färger likaså.

Herrskor i äkta läderliknande plast, gärna med lång, uppåtpekande tå. Av någon anledning kallar jag dom ”swing-pjattskor”, fråga mig inte varför ty på den frågan har jag inget svar. Fula är dom hur som helst. Tycker jag men tydligen inte alla de, framförallt unga, indiska män som gärna sprätter omkring i sådana.

Kycklinggula ballerinaskor i alldeles förnämligt skinande plast är inte heller ovanligt. Sådana äger jag. Inte, vad trodde ni egentligen?

Den helt platta varianten, i modell flip-flop d v s där stortån har en alldeles egen liten avdelning av skon är nog den vanligaste varianten bland alla av kvinnligt kön i Häjkon-Bäjkonland. I plast. Eller gummi. Men också väldigt många tillverkas av läder, kamelläder. Ofta vackert, färgglatt och fantasifullt broderade på ”remmarna”. På vintern blir det kallt, åtminstone i norra delen av subkontinenten. Då tarvas det strumpor. Många miljoner strumpor behövs. Som helst ska passa till det kanske enda par skor den kvinnan äger, nämligen den med rem som separerar stortån från de övriga. Någon tänkte till och startade en tillverkning av ”stortåstrumpor”. Hudfärgade. Endast.  Så då sätter den indiska kvinnan på sig ett par hudfärgade strumpor, lite korviga, med separat stortåavdelning. Det är nästan fulare än ”pjatt-skorna”. Men bara nästan.

 Som sagt, gott om skor är det.

Däremot är det ont om fotbeklädnader i storlek som passar eder lyxfru i Indialand.  Storlek 41. Jajamensan, här stås det stadigt (och brett) på jorden. Med båda fötterna. Om jag inte är upptagen av någon yogapose förstås för då blir på än den ena än den andra fossingen. Nu är det här med siffror och sånt inte så himla noga bland invånarna, inte bland skoförsäljarna i alla fall.

”Do you have this shoe in size european 41?”, sa jag och höll fram en helt beige sko av rundad pumpsmodell med kilklack. ”Yes maám”, sa han, ty det är nästan helt utan undantag en han som jobbar i skoaffären.  Efter en liten stunds väntan kommer mina skor. I storlek 40.  (Gick på storlekstricket många, många gånger innan jag lärde mig att alltid kolla undertill innan jag försökte trycka ner mina 41-or i något annat än just min egna size). När jag påpekar att nollan ska vara en 1 säger han ”but very big forty, very flexible, you try please”. Så då gör jag det.

För-sjuhundrafemtiondegången-och –fast-jag-vet-att-de-inte-passar-för-de-gör-de-aldrig.  Och det gör de ju inte, inte denna gången heller. Då kommer han med ett annat par skor som visserligen är i rätt storlek men som för övrigt inte stämmer, varken med färg, form eller klackvariant…

En annan gång är det en 9-årig svensk tjej som vill prova skor. Då kan det vara lite svårt med engelskan; både att förstå den indiska varianten med alla dess uttalstrick och att själv kunna alla ord för om de känns sköna, klämmer i tårna eller är på tok för stora. Hon sitter på en låg bänk. Jag frågar om dom har en sådan där mät-mojäng; ”you know, for measuring the feet?” ”No, maám, sorry no have”. Men kan det verkligen vara möjligt undrar jag. Han vidhöll att, tyvärr, det hade dom inte. Vis och erfaren som jag blivit vände jag mig till en annan av alla de andra swinpjatt-sko försedda affärsbiträdena och ställde exakt samma fråga. Och, voila, under bänken som Saga satt på trollade han fram en precis sådan mojäng som jag nyss fått nekande svar på om de hade.

Härom veckan var jag med Fanny och Erik i en skoaffär på Lajpat Nagar. Fanny var sugen på att köpa ett par herrskor, i skinnvarianten; inte plastditot. Utan ”swing-pjatt” tå. Hör och häpna; rätt storlek langade fram utan vidare mankemang och tricks. Nu var ju Filifjonkan barfota i sina broderade kamelskinns flippisar och efterfrågade en provstrumpa. Stor förvirring utbröt. En vad? När hon tålmodigt förklarat vad hon menade försvann han en stund. Kom så tillbaks, med en plastpåse i handen. Onekligen uppfinningsrikt men inte riktigt rätt. 75% rätt kan man kanske säga.  När hon skakade på huvudet och vägrade prova skon med plastpåse på foten försvann han en liten stund igen. Dök upp efter någon minut, med en strumpa i handen. Dock var han nu själv barfota i sina skor. I alla fall på ena foten. Det blev affär av. Fanny blev lycklig ägarinna till ett par svarta, snygga herrskor. Plast- och swingpjattfria. Barfotaprovade.

Ungefär så här går det till, vilken skoaffär man än vågar sig in i . Jag skriver vågar för det är nämligen, enligt mitt tycke i alla fall, en modig bedrift att kliva in i en sådan butik. Ofta jobbar det en 7-8 killar/unga män där inne. Plus de 2 som står i kassan. Inte att förglömma de 3-4 stackare som befinner sig på lagret. Vindslagret närmare bestämt. Ett hål i taket, dit affärsbiträdet skriker upp maáms beställning. Plötsligt kommer ett par skor svischande ner genom hålet, ett annat par kastas upp och, antar jag, sorteras in i ledet i väntan på nästa provning. Mikrosekunden efter man har klivit in har man en grabb troget ståendes bredvid sig. De andra cirklar runtomkring, beredda att gripa in, hjälpa till, ta över… Grabben bredvid vill gärna hjälpa en att välja, vill gärna tala om att varje storlek, varje modell, varendaste sko är ”very comfortable, your size maám, maybe this, maybe this one..” Tittar jag på en blå så pekar han på en orange, och en brun. Håller jag en liten ljusrosa sandal i handen föreslår han en svart, och en i grön plast med små färgglada bollar som dekoration.

Att handla skor i Indien borde vara plätt-lätt, för skor finns det gott om.  Ett paradis för en skoälskare som mig. Det är inte där skon klämmer, om vi talar bildligt. För eder lyxfru i Indialand är det mer bokstavligt; de flesta skor klämmer. Även om det är en very flexible, very big  size 40. Så oavsett vad alla sexologer och terapeuter säger så spelar faktiskt stoleken roll.

Huvudrollen.

Nimbu pani på er/ Titti -the shoe-must go-on- Sahlberg