Indien Enligt Titti

Det plingade till i min telefon tidigt en torsdagsmorgon; ”God morgon syster Titti!  X är inlagd på Apollo. Troligen blindtarmen. Rum 1234. X har mobilnummer si och så. Har du tid och möjlighet att ringa/besöka?/ Y”

Ni noterade väl att det stod ”God morgon syster Titti ..”,  vilket här i Indialand inte betyder att sms:et var från min syster utan att här rörde det sig om medicinska spörsmål, vilket ju även fortsättningen på meddelandet  indikerade.

Skulle jag skriva ner allt som sedan ägde rum under den följande veckan så skulle inlägget bli det längsta blogginlägg som någonsin skrivits!

Så det gör jag inte.

För det orkar jag inte.

Och ni skulle aldrig orka läsa´t.

Låt mig bara sammanfatta …

X är på tjänsteresa i Indien. X är en ung, mycket vältränad (kampsporter bl a) man som varit med om både det ena och det andra i sitt yrkesliv. Van vid tuffa tag med andra ord. Van att klara sig själv i alla möjliga och omöjliga situationer. Ovan vid att inte ha kontroll över sin egen situation. Inte van att vara utlämnad åt andras godtyckande. En högst ”ognällig” person.

På en kirurgisk vårdavdelning i Indialand, på ett av de fina storsjukhusen ska tilläggas, tycker man det är viktigare att följa patientens smärta än att faktiskt försöka få bort den. 

På ett akutsjukhus i Indialand gör man tre olika undersökningar med som längst nästan 6 timmars mellanrum; ultraljud, rtg (?) och DT=datortomografi/skiktröntgen för att få bekräftat en inflammerad blindtarm. Man gör de två sistnämnda fast redan undersökning nummer 1 samt ytterst klassiska symtom skriker inflammerad blindtarm! Nu är det förmodligen så att man vill göra så många undersökningar det bara går när man har chansen att kunna tjäna storkovan på en utländsk patient och dennes försäkring.

På något, för mig oförklarligt, sätt förvandlades jag från medmänniska och medföljande lyxfru via svensk akutsjuksköterska till koordinator, hela-handen pekerska, personlig livmedikus samt allmän sambandscentral…

Om jag, av födsel och ohejdad vana, dokumenterade?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag gjorde!

01, X kommer till Apollo. Undersökt av hotelläkaren och på närmre sjukhus innan transport till Apollo Indraprashtra Hospital. X gör ultraljud som ger diagnosen app?

8.00 Jag får sms. Ringer X, har rejält ont. Inte fått någon smärtlindring. X´s chef ringer mig. X gör röntgen.

9.15 X gör DT.

11.15 Jag (plus C och A) kommer till Apollo. X vas:ar 8, ej fått smärtis.

11.20 Pratar med sköterskorna och trycker på om smärtis (enligt svensk, god dokumentationssed får man inte säga eller skriva smärtis; det heter smärtlindring… men i verkligheten säger och skriver man smärtis, bara så ni vet!). En doktor kommer in på rummet, han säger att de följer X´s smärta; om den ökar betyder det att X blir sämre och då vet de det. Här blir mina ögon runda som tefat, hakan trillar ner på bröstet; excuse me ?!? Jag menar på att det är viktigt med smärtlindring och att us ju visar på blindtarmsinflammation. Ge smärtis NU!

11.30 Civilklädd man, med jackan på samt stetoskop runt halsen, kliver in på rummet. Går fram till X, frågar hur han mår och om han får känna på magen. Gör det. Jag frågar X om han träffat denna människa tidigare. Svar nej. Jag ber att få tala med den civilklädde herrn i korridoren, frågar om han träffat X förut. Svar nej. ”Ursäkta, men vem är du?”. ”I am a doctor”.  När jag förklarar för honom att för oss är det viktigt, och självklart, att man presenterar sig innan man klämmer någon på magen så ser han uppriktigt förvånad ut, men ber sedan om ursäkt. Därefter går han in och gör det i efterskott. Presenterar sig alltså. Däremot presenterar han inte den andra civilklädda yngre mannen som var med in som pärmbärare.

11.45 Ingen har ännu kommit med smärtlindring, X har vas 9 vid minsta rörelse. Går ut i korridoren och tjatar.

12.05 Sjuksköterska (tror jag; ingen presentation) kommer in och kopplar på ett dropp. ”For the pain? What´s in it?” Svar:  diklofenak.  (I Sverige ger man diklofenak som en injektion i stor muskel vid t ex gallstens- eller njurstensanfall… Har aldrig under mina dryga 10 år på en akutmottagning gett det intravenöst.)

12.10 Pratar i telefon med läkare i Sverige, vi undrar bägge över diklofenaken och varför operationen dröjer. Går ut till expeditionen och frågar försynt (not!) varför den dröjer.

12.15 Anestesiläkaren kommer in och gör bedömning inför op. DT-svar, äntligen, som också visar på blindtarmsinflammation. Operation så snart som möjligt, säger dom. Operatören, Dr Kaul, kommer in på rummet; operation om 1-2 timmar, med titthålkirurgi (laparoskopi) informerar han … mig! Jag pekar på X och föreslår att herr indisk kirurg pratar med patienten. Då gör han det, den gode doktorn. Vi utbyter telefonnummer.

13.00 Ny information; operation om 2-3 timmar på grund av något mer akut som gick före. X något smärtlindrad men inte tillräckligt. Påpekar. Inget händer.

14.30 Dr Kaul ringer; operation om cirka 2 timmar.

(Under hela dagen ringer det nästan oavbrutet i telefonen; det är närstående, kollegor, chefer, läkare, kompisar… Jag pratar och pratar, antecknar och antecknar, skickar och tar emot sms; det är som att vara med i en surrealistisk film… När dagen är slut, och jag med, kollar jag hur många samtal jag haft under 15 timmar; slutar räkna när jag kommit upp i 53 stycken. )

15.15 Operationspersonal hämtar X, i rullstol, till operation.  Vi säger ”Håller tummarna” och åker hemåt. Vilken dag! Stackars X! Hur svårt kan det vara att ge lite ordentlig smärtlindring? Rullstol?

%&()=)(%¤%/ Indien och dess, mins sagt, annorlunda sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting!!!

17.15 Precis kommit hem, blir uppringd av person på makens kontor; ”Du (d v s jag) måste GENAST ringa Dr Kaul, det är en emergency!!!”. Åh herregud, tänker jag, vad är det som hänt? Och varför ska JAG ringa kirurgen? Men gör så klart det, han står inne på operation och berättar att blindtarmen visade sig vara nekrotisk (what a surprise…not!) , det går inte att fortsätta med titthålskirurgin. I samma mening vill han ha mitt medgivande till att göra en ”open surgery”. ”Do I have your approval, maám?”

”Öhhh… yes you have my approval, do whatever is needed to be done  for Mr X…”

Mycket märklig känsla måste jag saga. Första, och förmodligen sista, gången det händer i mitt liv.

19.15 Dr Kaul ringer; operationen är klar, allt har gått bra. Jag undrar återigen varför jag blir uppringd; men bara i mitt stilla sinne, i verkligheten tackar jag Dr Kaul så mycket och vi lägger på i bästa samförstånd, efter att ha diskuterat operationen; nästan lite kollegialt sådär..

Ringer upp X´s sambo för att meddela att allt gått bra.

22.10 Telefonen ringer. Det är stackars, nyopererade X som talar med ganska liten röst där i andra änden. Han har jätteont efter operationen; har fått paracetamol intravenöst; Alvedon, och når dessutom inte ringklockan… Paracetamol ????? Snåla, dumma, inkompetenta ”#¤%#”&% !!!!!

22.15 Ringer avdelningen x flera, kopplas bort, upptaget, inget svar. Till slut kommer jag fram och då är Tittiluttan inte mesigt svensk längre! Ringer tillbaks till X och säger att dom är på väg in till honom.

23.10 X ringer igen, ingen har varit där; ingen klocka, ingen smärtlindring….

23.15 Ringer dagens sista samtal, till avdelningen. Något irriterad, något frustrerad; förbannad rent ut sagt!

Detta var dag nr. 1

Lite blandat ur veckan som följde;

…Plötsligt står 3 män inne på rummet; de är svartklädda och bär dessutom svarta turbaner. Visar sig att de kommer från ”International marketing” och undrar om vi (?) är nöjda med behandlingen ”so far?”. Svar; typ inte… klargör att smärtlindringen har varit under all kritik, att det är oacceptabelt att låta någon ligga och ha så ont så länge. Dom lovar att kolla upp detta. Att kalla dit ett smärtteam. Dessutom informerar dom nogsamt om att vi, som besökande till en internationell patient, är berättigade till ett gratis mål mat per dag. Vill vi ha det idag? Både jag och Camilla tackar vänligt, men bestämt, nej till detta fantastiska erbjudande; en sjukhuslunch, alldeles gratis… Det kan dessa herrar inte förstå; ”but it´s complimentary; for free !” Tack, men nej tack!  ”Okey, God bless you.” säger dom till X och lämnar rummet…

…Klockan 12 får så X äntligen smärtstillande spruta som är något att hänga i granen; går från vas 9 -> 5 -> 3 på en liten stund, somnar gott. Man lovar en morfinpump kl 12.15. När vi åker hem är klockan strax efter 16 och det står några människor där och håller i en pump, dom väntar bara på en läkarordination…

…En sjuksköterska kommer in med en inhalationsbehållare, X ska inhalera ånga, i Indien är det nämligen bra för lungorna om man är nyopererad. I behållaren häller hon kokhett vatten. Slangen från luftaggregatet räcker inte riktigt så hon håller behållaren i händerna och lutar den, lite spännande så där,  över patienten.  Vi håller tummarna för att hon inte skall tappa den…

…X ringer, nu har han legat med en annan sorts inhalationsmask över näsa och mun i drygt 1,5 timme, behållaren är för länge sedan tom. Han når, återigen, inte klockan…

…X vill väldigt gärna dricka något annat än flaskvatten och kokosvatten. Dr Kaul är ledig så sjuksköterskan tar faktiskt ett eget beslut; X kan få dricka lite färskpressad juice, den får absolut inte innehålla något som helst konserveringsmedel. Tyvärr kan inte sjukhuset tillhandahålla färskpressade juicer…

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer om denna absurda historia, och ni har väl tröttnat för länge, länge sedan…

Mr X är nu hemma i Svedala, mår bra, har inte dragit på sig några multiresistenta bakterier så skräcksagan fick ett bra slut, fast man tvivlade ibland.

Om det uppfattas som att jag slår mig för bröstet och bara vill framhäva min eminenta och mycket viktiga roll i denna blindtarmshistoria så är det alldeles riktigt …. NOT!!! Däremot är jag glad över att faktiskt kunnat vara till nytta och hjälpa till! Så är det.

                                                                                                                                                                                     Dessutom har jag fått vara med om ännu ett sjukhus-”äventyr”.

Det får bli del 3 i serien om att vara patient i Indien; nu talar vi skidåkning, höftfraktur, tio timmar, förfrusna tår, ”flying doctor´s”-transport, lungemboli (blodpropp i lungan), mellanlandning i Kazakstan…

Men se det blir en annan gång!

Nimbu pani/  Titti