Indien Enligt Titti

… klart Ravi ska ha en buss!...

Detta är nog det viktigaste och mest angelägna blogginlägg jag har skrivit under mina dryga 2 år här i Häjkon-Bäjkonland.

Vill DU vara med och göra skillnad?

Då börjar du med att hämta papper och penna. Skriv ner följande: [email protected], sedan skriver du följande bankgironummer: 140-3823. Det går till ett konto i Danske Bank Norrköping. Nu undrar du förstås ”vad i all världen är detta?”.

Ta dig tid att läsa detta. Låt det sjunka in. Läs det sedan ännu en gång.

Här i Indien bor och lever den växande medelklassen sida vid sida med de som är rika, de som är rikare och de som är ofattbart välbärgade. Men också sida vid sida med de som ingenting har. Ingen riktig bostad, inga pengar, ingen utbildning, ingen chans till medicin och sjukvård. Det sociala skyddsnätet är nästintill obefintligt. Familjer lever och bor under broar och i vägkorsningar. I små kyffen i slumområden. Familjer som inte har något annat val än att tigga och låta sina barn tigga, från en så tidig ålder att vi inte tror våra ögon. Vissa kommunala skolor är visserligen gratis men den obligatoriska skoluniformen och böckerna kostar pengar. Pengar som såklart istället måste gå till mat och kanske en filt när kylan sätter in och de kurar ihop sig inför natten. I december och januari visar termometern cirka + 5 grader nattetid.

När du blir gammal är det meningen att din familj, släkten, ska ta hand om dig. Men om du inte har någon familj eller släkt? Då är det gatan som gäller. Lider du av någon form av mental ohälsa finns det inga institutioner, inga gruppboenden. Har du ingen eller kan inte din familj ta hand om dig? Då är det gatan som gäller. 

Det finns de som utnyttjar dessa människor, organiserade tiggarchefer; beggarmasters. Mot husrum, av en standard så låg att vi inte ens kan föreställa oss den, och något mål mat om dagen jobbar män, kvinnor och deras barn som tiggare. Det lilla de drar in göder enbart bossen, själva får de aldrig en chans att komma ur sin eländiga situation.

Naturligtvis finns det hjälporganisationer, jag har ju tidigare skrivit om Salaam Baalak Trust, som hjälper gatubarn, det finns barnhem, matdistribution via sikhtemplen och många, många fler som gör en stor insats.

Här finns också Mr Ravi Kalra.

Mr Ravi är en välutbildad man i medelåldern. Han har haft en bra anställning inom den statliga sektorn, besökt fler än 40 länder å jobbets vägnar. För drygt 5 år sedan gav han upp sin karriär. För drygt 5 år sedan, 2008, startade han ”The Earth Saviours Foundation”; www.savearth.in .   det är en NGO d v s Non Governmental Organisation, vilket betyder att de lever och verkar enbart med hjälp av gåvor och donationer. Utan någon som helst hjälp från staten. Mr Ravi är en lycklig man, det ser man i hans ögon. Han har dedikerat sitt liv åt detta, och det gör honom lycklig. På riktigt, djupt inne.

Cirka 10 minuters bilresa från vårt ”fashionabla” bostadsområde, förbi shoppingmallen där vi ibland spenderar våra pengar, förbi lyxhotellet The Grand, där vi gymmar och poolar, igenom området med muromgärdade, palatsliknande s k farmhouses har Mr Ravi sitt ”Gurukul”. Gurukul betyder ungefärligen: plats för medmänsklighet och hjälp till fattiga och underprivilegierade.   

Det är en fotbollsplansstor öppen yta, kantad av ”byggnader”; kök, klassrum, kontor, förråd, sovsalar. Jag skriver byggnader inom citationstecken för eftersom Mr Ravi endast hyr marken är det inga permanenta byggnader; marken utgör golven, masonitskivor bildar väggarna och taken består av presenningar samt här och var korrugerad plåt. Reglar, skruvar och spik är ersatta av snören och rep.

Här bor cirka 75 äldre människor. En del av dem enbart gamla, andra dessutom fysiskt och/eller psykiskt sjuka. En del familjelösa andra övergivna, utkastade. Samtliga i behov av mat, värme, vård, kärlek och omsorg. Det får dom här.

Hit kommer dessutom dagligen 150 barn från närliggande slumområden. De yngsta är 3 år och de äldsta cirka 17 år. Dessa barn får här frukost och lunch, undervisning, kläder och medicinsk hjälp. En chans att leka och bara vara barn.

Även kvinnor utsatta för övergrepp får här en fristad och hjälp med sina fysiska och själsliga skador.  Man tar hand om upphittade, föräldralösa barn och hittar nya familjer åt dem. För några månader sedan kom ett 20 dagar gammalt flickebarn hit, hittad i en sophög. Övergiven, lämnad att dö. Hon har nu fått ett hem, en framtid. Just nu bor här en cirka 3 år gammal flicka, resultatet av en våldtäkt. Tyvärr var mamman inte kapabel att stanna och ta hand om henne. Hon får snart ett nytt hem, en förhoppningsvis ljus framtid.

På en direkt förfrågan vad organisationen verkligen skulle behöva svarade Mr Ravi: ”en buss”.      Våra goda vänner här i Delhi, Thomas och Joanna Sjölander, har nu startat en insamling. Målet med insamlingen är att organisationen skall få en buss. En buss som kan ta barnen och de gamla på utflykter, kanske besöka någon park, tempel, sjukhus. En buss som ger dem möjlighet att se något av världen utanför. Världen utanför slumområdet, bron, vägkorsningen, gurukulen .  Visa dem en värld som inte bara innehåller fattigdom och tiggande i vägkorsningarna. Ge dem möjlighet att vilja något annat, att få en dröm och en förhoppning om ett värdigare liv som för dessa barn kan bli verklighet.

Ett fantastiskt initiativ! En chans att göra skillnad!

Varje bidrag är välkommet, låt oss tillsammans se till att drömmen om en buss blir verklighet!

Det är därför jag vill att du skall skriva ner följande: [email protected], Thomas och Joanna har denna mejladress för sin insamling; du får svar på frågor och mer information om projektet om du mejlar. Gå också in på www.savearth.in för att ta del av Mr Ravis berättelse.          När du skall betala månadens räkningar; el, TV, prenumerationer, ICAkortet… passa då på att sätt in en slant på bankgiro: 140-3823. Danske Bank i Norrköping har låtit familjen Sjölander öppna kontot utan några kostnader. Heder åt den banken! 

Heder åt Thomas och Joanna som dragit igång bussprojektet!

Heder åt DIG för att du är med och bidrar!

Nimbu Pani och cheers för att du läst! / Titti

Ja, hur beskriver man dessa tre fantastiska veckor I landet långt bort?

Vi har haft det så himla otroligt superduperbra att det nästan inte finns tillräckligt många superlativ för att få ner det i skrift.

Det bästa av allt ?

Allt !

Men om jag måste välja ut några highlights;

Surfkursen med alla galna vågor och sugande strömmar där vi (jag mot alla odds) lyckades med det som dom garanterade d v s stå upp på brädan och faktiskt surfa! Två timmar av bara glädje! Och hårt slit måste i ärlighetens namn tilläggas. För det är tungt att dra sin drygt två meter långa bräda från stranden och ut till midjehögt vatten när vågorna hela tiden sveper, läs kastar, en några meter tillbaks och det tillbakaströmmande vattnet suger en utåt. Men SÅ roligt! Och jag som kände mig tveksam till att genomföra … hade ju förstås min axel att skylla på; hela första veckan satt min inflammation i sig, kunde vissa dagar inte ens dra kläderna över huvudet, axeln liksom strejkade när jag lyfte armen över brösthöjd. Men med hjälp av dagliga doser Ipren och Voltaren gel morgon och kväll ordnade det till sig. Kände att det fick bära eller brista, surfa ville jag prova på, Ipren och Gel ytterligare en vecka kunde det vara värt. Kanske gjorde brädsläpandet underverk; har inte tagit en endaste pilla eller gelklutt sedan dess! Bahut accha, som vi säger här i Indialand!

Läskig,  men också nyttig,  var säkerhetsgenomgången; vi satt i sanden och Greg, vår surfcoach, gick igenom det där med hur botten är uppbyggd; att det finns diken med jämna mellanrum där vattnet strömmar ut med hög hastighet s k gutters och där man kan fastna i en rip curl d v s en ström och föras utåt. Då, mina kära vänner, gäller det att inte drabbas av panik och förtvivlat börja simma in mot land… För det finns det ingen människa som orkar och följden blir drunkningsdöden. Vad som gäller är att man ska besinna sig och simma parallellt med strandkanten för att komma ur diket. Alternativt lägga sig på rygg och flyta med utåt tills det blir djupt på riktigt; då avstannar nämligen strömsuget och, vips, kan man simma åt sidan och sedan in mot stranden. Hjälptecknet är inte att vifta med händerna för då tror ”surfrescue”-människorna att man ligger därute och vinkar till sina nära och kära och det leder absolut inte till någon räddningsaktion. Nej det rätta är att sträcka upp en arm med knuten näve. Då förstår dom att det är fara å färde och kommer som små gul-röda sälar och räddar en!  Gäller bara att komma ihåg det när man väl ligger där i spa´t.

Vingårdarna , utanför Adelaide ligger Barossa Valley och där odlas det vin vill jag lova! Finns nästan 100 vingårdar i olika storlekar, några hur berömda som helst som t ex Peter Lehmann´s ,  Jacob´s Creek  och Maggie Beer men de flesta märken var för oss helt okända såsom Whistler, Richmond Grove och Les Artisans. Inte för att det på något sätt avskräckte oss; nej vi hann med 7 vingårdsbesök med tillhörande provsmakningar. Inte en endaste klunk kostade något, ingen höjde ens på ögonbrynen ifall man efter slurkarna tackade för sig och for vidare. Meningen var väl egentligen att man skulle spotta ut druvsaften efter att ha låtit den förnämliga bouqueten tapetsera gommen men det tyckte vi kändes tämligen onödigt på så goda droppar… Man fick inte mer än 2 småslurkar i varje glas men om man provar tre-fyra sorter per ställe och besöker 7 vingårdar… Många droppar blir det.

Köpte gjorde vi faktiskt; hela 6 flaskor. Men dom fick inte plats i väskorna så Mr Spirit´s Australienkollega, Peter, som för dagen agerade både guide och privatchaufför, kommer leverera dom till Casa Sahlberg när han besöker Indien nästa gång. Så har vi både trevligt besök och gott vin att se fram emot!

 Sydney, åh, vilken stad! Vi bodde i ”The Rocks” som ligger ett stenkast från Harbour Bridge, Circular Quay och operahuset. Perfekt läge, minst sagt! Vi köpte veckokort och åkte buss och färjor hej vilt till den ena stranden underbarare än den andra; Manly Beach, Balmoral Beach, Watsons Bay och naturligtvis även till… Bondi Beach. Lyckades tydligen köra värsta turisttricket i och med att vi valde att åka till Bondi Beach på nyårsdagen. Passar ju bra tänkte vi, alla ligger väl hemma och är jättetrötta då. Det var dom inte. Ingen av alla de drygt 40 000 personerna som valde samma dag var tillräckligt dagen efter för att hålla sig hemma och i skuggan. Så inte heller den 2,5 meter långa vithaj som någon fick syn på ute till havs och som föranledde sirentjut och alle man upp ur vattnet! Hajletning med helikopter och gummibåtar medan alla 40 000 turisterna stod på stranden och inväntade vidare instruktioner; packa ihop eller klartecken på ytterligare ett svalkande dopp. En dag åkte vi tåg norrut, till Gosford, färden gick över berg och dalar, genom en nationalpark och längs med en flod. Väldigt vackert och grönskande. Där hoppade vi på en buss och kom så småningom fram till Terragil Beach, lugnt och fridfullt; inga 40 000 på den stranden inte. Nästan bara två personer faktiskt. Kan ha berott  på att det var mulet och blåsigt. Eller att vi missat någon lokal högtid kvällen före som gjorde att alla Terragilmänniskor var hemma och väldigt trötta. Vad vet jag?

Nyårsafton i Sydney…wow säger jag bara. Ett sådant fyrverkeri kommer jag nog aldrig få skåda igen!  Redan på morgonen började folk samlas för att få en bra plats varifrån fyrverkeriet kunde beskådas. Gatorna stängdes av för biltrafik, massa poliser och vakter i rörelse men alla var bara glada och nöjda. Så även vi, för efter en lång promenad och en stunds vila på eftermiddagen äntrade vi hotellets formidabla skaldjursbuffé. Vi sörplade i oss ostron, smaskade på humrar, Moreton Bay bugs, kräftor, krabbor och fler ostron. Alla läckerheter sköljde vi ner med champagne och svalt vitt vin. Klockan nio åkte vi upp till hotellets takterrass där vi ännu mer bubbel i glasen beskådade det ”lilla” fyrverkeriet. Ner igen, till det dignande dessertbordet , och sen… vilket makalöst, fantastiskt midnattsfyrverkeri !!!

Koala med stort K, ja, vad säger man? Koala med stort K och Kärlek med ännu större K! När vi var i Adelaide åkte vi på heldagsutflykt till Kangaroo Island där vi bland annat fick se sjölejon och sälar; vi gick på stranden med nationalparksvakt och 6 meters säkerhetsavstånd ty dessa kreatur kan vara tämligen aggressiva och attackera en om man inte går i flock. Deras loja beteende skall man inte låta sig luras av; vassa tänder har dom och snabba som tusan är dom om dom känner sig hotade. Dessutom tittade vi på koalor som satt uppe i eucalyptusträden och sov, vilket dom tydligen gör större delen av dygnet. Sötnosar. Vi  ooohhade och aaahhade samt tog massor med foton. Redan då kände jag Kärlek.  Redan då kände jag att jag bara måste få en chans att hålla eller åtminstone få klappa en sådan loj grå pälsboll. Men det fick man inte på Kangaroo Island. Efter att dessutom ha gått omkring bland Remarkable Rocks, beundrat Admiral´s Arch och köpt varsin antisolstingshatt i en souvenirshop kunde vi konstatera att vi haft en toppendag även om jag inte fått vidröra någon koala och vi inte sett en enda känguru på ön. Som tur var så vimlade det av kängurus på åkrarna när vi åkte bussresan till färjeläget och en endaste liten wallabie (minikänguru, typ) såg vi ju allt på ön.

Hur som haver, jag luskade allt reda på att utanför Brisbane låg ”Lone Pine Koala Sanctuary”, där man fick gosa med koalor; sa till maken att dit ska jag, kosta vad det vill!  Sista dagen i landet Down Under tog vi bussen från Brisbane och for iväg. Hur ska man beskriva känslan? Ungefär som när man får sitt nyfödda barn i famnen för första gången; försvarslöst, sårbart, harmlöst, oskyldigt, när man känner att ”jag är beredd att döda den som kommer för nära och vill något illa”. Lycko- och beskyddarkänsla av gigantiska mått. När koalaskötaren försiktigt och långsamt lämnade över tvååriga Carlton i min famn och han lade sina armar (ja, jag vet att det är framben men armar låter mera… gosigt) upp mot mina axlar…. Behöver jag tillägga att jag fällde några lyckotårar efteråt? Ja, mina kära älskade döttrar jag vet att ni tycker att er mor är världens lipsilla och att ni måhända tänker ”Åh, vad pinsam hon är…” Ni får ta mig som jag är, puss!  Även Mr Spirit tyckte nog att det var en speciell upplevelse även om han inte ansett besöket som ett dugg nödvändigt utan mest följde med som sällskap.

Dessutom; maten, vinet, människorna, avslappnade levnadsstilen ”laid back”, klimatet, havet, cafeérna , restaurangerna, frihetskänslan, ordningen….

Konstigast; svenskar överallt! Trodde att alla reste till Thailand över julen men nejdå! Svenskar på samma hotell i Adelaide, de åkte med på samma utflykt till Kangaroo Island. Svenskar bredvid oss vid bagagebandet i Sydney, svenskor dikt an på Bondi Beach, i skoaffärer, på restauranger, i kön till incheckningen för tillbakaflighten till Singapore …

Smartast; att vi köpte solhattar redan andra dagen och körde med SPF 30+ hela tiden. Brände oss inte en enda gång tack vare vårt förståndiga hattbärande och smörjande!

Skönast;  inte en enda äcklig spindel, inga ormar, inga giftiga varelser i de snäckorna jag plockade; kan ju bero på att jag nästan inte hittade några samt att de få jag fann var bara räfflade, platta snäckskalsbitar… Vithajen såg vi ju faktiskt inte och de pygmé-kondomliknande brännande ”Blue Bottles” vi såg på två stränder kunde bränt oss men ingick inte i kategorin `livsfarligt`.

Svårast; att ibland förstå den australiska engelskan… T ex en morgon kliver vi in i hissen på hotellet i Adelaide; ett par står där redan. Vi ler och utväxlar ett ”Good morning” med varandra. Plötsligt säger hon ” D´ya have a taoo raa ?” ”Sorry, again?”  ”D´ya have a taoo raa in ya room?” ”A what, pardon?” ”Oh, d´ya ´ven späjk inglish?” ”Yes, we do speak english..”.Ttill sist kom vi fram till att den lilla människan frågade om vi hade ”a towel rack” d v s en handdukshängare. Det hade nämligen inte dom. Och det var hon synnerligen upprörd över. Jag ville bara svara att ” för bövelen, människa häng handduken över duschväggskanten. Gnäll inte, du är i fantastiska Australien, handdukshängarens vara eller inte vara är en petitess i sammanhanget!” Eller att förstå att när du håller upp dörren för någon och han säger ”Cheers” så betyder det inte att han plötsligt vill skåla med dig. Det betyder helt enkelt ”tack”. Frukost heter ”brekkie” och grillning ”barbie”. Med min engelskanivå så kändes det som att prata sin Göteborgs/Stockholmska och plötsligt befinna sig i norraste Norrland eller södraste Skåne och försöka fatta att den där rotvälskan också är svenska…

Allra, allra bäst;  att jag och min bästa M fått 3 så härliga veckor tillsammans och att jag fick hålla en Koala i famnen!

Skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men det blir inget av med det. Nu är jag tillbaks i Häjkon-Bäjkonland och på bara tre små ynka dagar har det samlat på sig en hel drös med knasigheter som jag måste berätta om. I nästa inlägg vill säga.

Nimbu Pani och cheers för att ni läser mina rader / Titti