Indien Enligt Titti

Vi blir kvar ännu ett år i Indien.
Ännu ett år i Häjkon-Bäjkonland.
Landet där allt är omöjligt. Och möjligt.
I en enda röra. Man blir aldrig klok på varför vissa saker är 'not possible' medan annat går att fixa plättlätt, nästan på en nanosekund.

För att stanna måste vi förnya vårt 'residential permit' som väl är att likna vid ett uppehållstillstånd. Om själva den proceduren har jag skrivit förut; den som innebär inlämnande av hyreskontrakt, anställningskontrakt, rekommendationsbrev, pass, samt tvådagarsbesök på själva myndigheten, egen kö för afghaner, lokal med 8 diskar numrerade lite hipp som happ samt ett gäng olika skrivbord där papper och dokument skall stämplas och visas upp i en för oss helt obegriplig ordning; på egen hand är det i det närmaste 'not possible' att genomföra. Den procedur som vi med benägen, ovärderlig hjälp av kontorspersonalen har lyckats de föregående gångerna. Mahinder som förköar åt oss redan klockan halv sex på morgonen så att vi kan glida in vid 9-tiden och storögt betrakta Natasha som tar över och lotsar oss rätt bland alla köer och stämpeldynor...
Till alla papper och intyg krävs det dessutom 5 passfoton och det däremot är plättlätt här i Häjkon-Bäjkon. Går på en nanosekund, eller möjligen två.
Glöm fotoautomaten utanför kassorna på COOP eller ICA. Glöm att åka runt och leta efter en som är i drift. En där du mot en svensk hundring får kliva in bakom skynket, snurra upp eller ned pallen så att du hamnar mitt i bild och där du erhåller, i bästa fall, fyra fuktiga små bilder. Som du, i bästa fall, är någorlunda nöjd med; dom ska ju ändå bara klistras in i passet, vem bryr sig egentligen.... Fast; ser jag verkligen ut sådär? Vilken konstig färg jag har på huden, var kom alla rynkorna ifrån, att jag inte tänkte på att piffa till frisyren..
I Indialand åker du till närmsta kvartersmarknad; förutom otaliga små kvartersbutiker, grönsaksstånd, restauranger, apotek, bokhandlare, slaktare, skräddare, kemtvättar och en och annan 'beer and wine-shop" finner du minst en fotoaffär. I går åkte vi till Bengali Market, inte för att namnet spelar någon egentlig roll; alla kvartersmarknader ser i princip likadana ut, men det var i alla fall dit Richard-The-Driver eskorterade ma'am och sir.
In i den lilla, lilla fotoaffären och fram till disken.
"We need pictures for passports"
"Yes, yes. Go up". Indisk handviftning.
Se där, en trappa i ena hörnet.
Där uppe; ett studiorum, komplett med reflektorskärmar (heter det så?), strålkastare och vitmålad vägg med pall. Inklusive en livslevande fotograf.
Två minuter senare var klickandes färdigt och vi betraktade oss själva på en datorskärm framför vilken det satt en annan liten människa och knapprade på tangenterna och klickade på musen.
Och, voila, våra fagra nunor framträdde på skärmen. Tja, såg väl ut som helt okej bilder att klistra på uppehållstillstånd och andra nödvändiga myndighetspapper.
Det tyckte uppenbarligen inte datormannen.
Photoshoppandet initierades och framför våra ögon försvann rynkor, 'påsar', veck och blemmor. Frisyrer hyfsades till och hudtoner jämnades ut.
Vi stod stumma av förundran, det handlade ju faktiskt bara om passfoton. Varför lägga ner så mycket för något så trivialt?
Stumma var vi också av beundran, ty skicklig var han, den lille photoshopparn...
Frågan är om vi kan visa upp oss själva tillsammans med bilderna på myndigheten. Kommer vi verkligen få förnyat uppehållstillstånd med hjälp av foton som visar oss såsom vi såg ut för tio år sedan...
Bara att hålla tummarna.
Fast klart vi blir godkända; allt är ju möjligt i detta landet.
Ibland även det till synes omöjliga.
Som till exempel; hur är det möjligt att man hemma får fyra taskiga kort ur en automat för en svensk 100-lapp, komplett med skrynklor och grådaskig hy medan man i Häjkon-Bäjkon erhåller 8 stycken foton där man ser ut som om man tagit sig ett dopp i ungdomens källa, där flera avlönade människor varit inblandade för en indisk 100-lapp (12 svenska riksdaler)...?
Tycks omöjligt men är i högsta grad 'possible'.
På endast två nanosekunder!

Nimbu Pani !/Titti-25 igen-Sahlberg

Klockan är lunchdags, en dag mitt i veckan. Vi sitter tre 'lyxfruar' på en restaurang och kikar i menyn.
Det är bara vi i lokalen ty våra magar börjar kurra betydligt tidigare på dan än dito indiska.
Man får nästan alltid två menyer, en för allehanda drycker; om man skulle vilja ta sig en liten drink till lunchen, och en för maten. Vi är dåliga på att dricka alkoholhaltiga drycker vid lunchtid, vi luxury wifes. Blir oftast en fresh limesoda och flaskvatten. Så dryckesmenyerna ligger hopslagna på andra sidan bordet. Servitören kommer fram, vi beställer våra limesodor och våra valda maträtter. Hållandes i matmenyerna.
Jag; "One fresh limesoda and a margeritha please. Camilla; "One fresh limesoda and a clubsandwich please. Ann; "And fresh limesoda also for me and the risotto please".
Servitören; "May I repeat your order?"
Han repeterar vår beställning. Går iväg. Kommer tillbaka.
"Ma'am, you want your Margeritha with or without ice ?"
Jag; "???".
Risotton och club sandwichen föll väninnorna i smaken. Så även min pizza. Margareta-pizzan. Isfri.

Idag har jag dock frångått mina vanor, drack skumpa redan klockan tio på förmiddagen..
Ja, men va sjutton !
Just sjutton är det ju idag; syttene mai närmare bestämt.
För första gången i mitt liv har jag varit med och firat vårt grannlands nationaldag. Nästan på andra sidan jorden. Då blir kanske förbrödringen (och försystringen) som lite extra viktig, då är vi liksom ett...
Nästan som om unionsupplösningen inte hänt.
Norrbaggarna och di blågule.
I dryga 40-gradig värme inne på The Royal Norwegian Embassy hälsade vi glatt på piger och gutter i folkdräkter, viftade med norska flaggan, bjöds på Mesost (ratades av eder lyxfru; där går gränsen för hur grannlandspatriotisk jag kan tänka mig att vara), lax, kransekake och spralliga bubblor i höga glas. Vad gör man inte för sina grannar!

Som sagt, det är varmt i Häjkon-Bäjkonland. Man orkar inte så mycket, och måste vila på soffan en lång stund efter att man orkat det där lilla.
Ibland blir det lilla lite mer, lite längre än man tänkt sig. Då måste man vila väldigt mycket efteråt.

I onsdags bestämde vi oss för att åka till Sarojini, en väldigt indisk marknad där det säljs allt mellan himmel och jord fast mest kläder. På Sarojini kan man hitta all världens klädmärken till priser som får en att stöna, av lycka!
Vi visste att det skulle vara varmt, att vi skulle orka max en och en halv timme, att svetten skulle lacka, att vi skulle vara helt slut efteråt. Stöna, av utmattning.
Att vi skulle vara tvungna att vila våra utmattade lyxfrukroppar på våra soffor efteråt.
Nästan lite synd om oss redan innan avfärd. Eller inte.
Eftersom vi åker dit frivilligt och med plånkorna laddade med rupees, eftersom vi vet att vi kommer kunna kliva in i en luftkonditionerad bil och bli körda hem till våra soffor i våra gigantlägenheter där AC aggregaten puttrar på för fullt. Eftersom vi, trots att det är frustrerande och knöligt att bo i Indien, har det oförskämt bra.

Tre svettiga men lukrativa timmar senare var säsongens sista Sarojinibesök avklarat.
Vattenflaskorna sedan länge urdruckna, kläderna genomblöta och värmeslagen endast en hårsmån bort.
"Apron, apron", "Handkerchiefs, handkerchiefs ma'am", "Sunglasses, Ray-Ban, best quality, ma'am, you want", "Carrybag, ma'am, only 200 rupees, okey?" "Only 100 rupees, ma'am" "Laundrybag, laundrybag, ma'am"...

Ja, vad säger man..?
Till alla förslag om förkläden, tvättkorgar och högst oäkta och mycket lågkvalitativa Ray-Bans säger man ju förstås vänligt men, mer och mer, bestämt "no thank you" till. Men vad ska man säga om alla de människor som dag ut och dag in går där på någon av alla marknader, i solgasset, i monsunregnet, i januarikylan och säljer sina hopfällbara tvättkorgar och sina "carrybags" ?
Tycka synd om? Ligger ju närmast till hands, åtminstone för mig.
Samtidigt; vem är jag att bestämma huruvida andra är/bör vara nöjda med sina liv eller inte, vad måttstocken på lycka och tillfredsställelse skall visa och för vem.
Känner att jag håller på att ge mig in på en djup diskussion med mig själv och det orkar jag inte just nu. Inte i 43-gradig värme, trots gigantlägenhet och fullt påslagen AC.
Så jag stoppar här, för denna gången, kanske ska masa mig ut i köket och göra mig en margeritha.
Med is.
Det är ju ändå fredag.
Och jag har ju mitt lyxfruiga rykte att leva upp till.
Fast det blir nog som vanligt;
En Nimbu Pani...

Trevlig helg!/ Titti

Swisch-swosch... Tillbaka i Häjkon-Bäjkonland!
Efter en hel, lång månad i svala Sverige är jag nu tillbaka i Indien. Lagom tills våren behagade infinna sig på de nordliga breddgraderna tog jag mitt pick och pack och damp i morse ner i ett 30-gradigt Delhi. Nu har det hunnit bli kväll här och termometern visar på 37 plus.
De sista tio dagarna, in Sweden, har jag bott på hotell; maken och jag har kamperat ihop i ett hotellrum, modell litet.
Pyttelitet. Yttepyttelitet om man ska vara noga.
Två stora resväskor som successivt och obönhörligt förvandlades till liggande tvättkorgar, fyllda med använda, smutsiga paltor... Det var väl den största anledningen till att det kändes ganska skönt att kliva på planet igår kväll..

Nu är de uppackade, första maskinen tvätt är körd. Kylskåpet gapar inte längre tomt utan har fått påfyllning från Sverige med smörgåsskinka, grädde, matjessill och Bregott. Från den lokala indiska mataffären har jag införskaffat Dahi; naturell yoghurt, papaya, långbarhetsmjölk, clubsoda (till min älskade Nimbu Pani) samt ägg från förmodligen icke frigående höns...
Jag har också upptäckt att mitt hem är min borg, med betoning på min. MIN !!
Ja Mr Spirits borg också naturligtvis, men upptäckten bestod i att jag reagerade på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig när jag klev innanför dörren i morse... Nu ska ni få höra hur knäpp hon är, eder lilla lyxfru i Indialand. Hur otroligt olyxfruigt beteende hon uppvisat idag. Nästan så jag skäms över att skriva om det.. Men ärlighet är ju en dygd sägs det och lite dygd har man ju i kroppen. Fast jag skulle vilja låtsas att historien handlar om någon annan, att jag kunde berätta i tredje person.
Nåväl, maken har ju också varit i fosterlandet och bad då vår maid, Shikha, att städa ur skafferi och övriga skåp och lådor i köket medan vi båda var iväg.
Jättebra idé, uttorkat och fint tills vi kom tillbaka!!!
Som lyxfru är det (väl?) en självklarhet att någon annan, företrädesvis ens hushållspersonal, sköter om sådana sysslor. Jag har ju bland annat mina konstgjorda lyxfrunaglar att tänka på..
Men kände jag tacksamhet när jag gluttade in i kryddskåpet, blev jag nöjd när jag öppnade skafferidörren, suckade jag av belåtenhet när jag såg hur välstädat det var på kokbokshyllan???
Nej, det var ju just det...
Jag blev irriterad... !
Kände mig... kränkt. Nej inte kränkt, det är väl ändå ett för starkt ord men nog kändes det som om någon klivit innanför mitt personliga space.
Inte för att det var rent och ordningsamt utan därför att jag inte kände igen min egna ordning! Någon annan hade plötsligt bestämt att burken med torkade kantareller skulle stå längst till höger i skåpet, så tydligen också flingsaltet och vår insmugglade, glutamatstinna kött och grillkrydda. Denne 'någon' hade dessutom bestämt att soyan, sesamoljan, sweetchilisåsen OCH buljongtärningarna hade det bättre till vänster...
I skafferiet hade plötsligt matoljan börjat kampera ihop med den rivna kokosen och råsockret.. På 'bakhyllan'! Bakpulverburken däremot hade flyttat en hylla ner och gnuggade sig nu mot krossade tomater och Bullens pilsnerkorv..
Kokböckerma hade fått sällskap av en bytta med diverse myggmedel och handspritsflaskor, den byttan hade tagit ett litet skutt ner från hyllan ovanför.
Kan bara tala om att ordningen i min borg nu är återställd; oljan nere och bakpulvret uppe, soyan till höger och flingsaltet till vänster!
Jag vet, jag hör själv hur illa och fruktansvärt otacksam jag låter. Jag hör också att mitt begrepp om vad som är lyxigt inte riktigt passar in i mallen. Tror att ingen som inte är här och upplever vår vardag kan förstå att det plötsligt kan vara så himla viktigt att soyan står till höger i skåpet.. Det är ju inte viktigt, inte ett endaste uns av viktighet finns i placeringen av torkade svampar!!! Snarare är det väl så att mitt hem har blivit min välbefästa borg, det jag kan ha någon kontroll över här i min andra verklighet, den overkliga verkligheten som jag talar om ibland. I den verklighet som består av chaufför, maid, soppåsehämtare, terassskötare och trappstäderska...Där man alltid är påpassad och betittad, där ens personliga utrymme tar slut cirka 20 cm från nästippen.. Som inte består av landstingsavlönat heltidsarbete med många egna beslut och mycket ansvar, allena cykeltur till världens bästa akutmottagning och fritt botaniserande bland mejerihyllan på
ICA. Där jag själv sopar min trapp och källsorterar, vattnar mina blommor och torkar ur och omorganiserar mina kryddburkar...nej, i den verkliga verkligheten skulle det inte göra ett dugg om matoljan ville frottera sig med råsockret eller om torkade trattkantareller skulle få för sig att bo på högerkanten i skåpet...
Men gu'nåde om bakpulvret skulle umgås med Bullens pilsnerkorv. Någon stans måste man väl ändå dra gränsen?
Kommer nu diktatorinnan av Casa Sahlberg säga ifrån på skarpen till sin duktiga, trevliga och välmenande maid? Självklart inte!
Att jag rumsterat om och satt allt på sin rätta plats får förbli en väl förborgad hemlighet...
Hyllorna är rena och allt är som det ska, i den Sahlbergska borgen!

Nimbu Pani på er/ Titti, eder Borgmästarinna i Häljon-Bäjkonland.