...how do you spell it?...
Det är inte helt lätt det här med med namn, det är jag den förste att skriva under på.
Vanliga (mans)namn i Indien är till exempel; Rakesh, Gaurav, Pradeep, Balbir och Jagdish.
Att hålla ordning på vem som hörde ihop med vilket namn var svårt, i början av mitt lyxfruliv vill säga.
Nu har jag liksom vant mig och tycker det låter ungefär som Jörgen, Stefan, Lars eller Johan.
Kärt barn har många namn heter det ju så vackert...
Ni som läst tidigare blogginlägg vet ju att jag här i Häjkon-Bäjkonland upplevt några nya bokstavskonstellationer när det gäller mitt eget; Titti har plötsligt förvandlats till Tatta, en annan gång till Totti, vid ytterligare något tillfälle Tatti....
När man går på coolt, nyöppnat, hypat amerikanskt café; vars namn börjar på "Star" och slutar på "Bucks" ska man ju uppge sitt namn när man beställer sin "Pumkin Spice latte", eller vilken som helst av de trendiga dryckerna för den delen...
Detta namn skrivs så på muggen och ropas ut när det är färdigbryggt och redo att hämtas.
Det är till exempel vid dessa tillfällen det har blivit lite tokigt.
Ärlig och rättrådig människa som man är så uppger man ju sitt rätta namn, något annat känns konstigt, knasigt och helt enkelt...oärligt.
I lördag skulle maken och eder egna lilla lyxfru i Indialand fika, på nämnda etablissemang.
Vi står i kön och funderar på just detta, på hur vi som människor fungerar. Funderar på vad Titti eller Micke kan tänkas förvandlas till, denna gång. På varför man inte väljer något plättlätt; som Melissa eller Steve.
Amerikanskt vedertaget liksom.
För det spelar ju absolut ingen roll, egentligen.
Handlar ju bara om en kopp kaffe.
Jag kommer på att vi helt enkelt ska ljuga!
Hornen växer lite grann på oss bägge.
Den eminenta idén att vi ska sätta personalen på pottkanten dyker upp, som ur intet!
Jag vill plötsligt uppge "Prussiluskan" som mitt namn!
Bara för att se hur dom kommer stava det, och framför allt vad dom kommer ropa ut, när kaffet är klart...
Vi får skratt-bryt i kön. Fnissar glatt och ohämmat.
Diskuterar, och väljer mellan Prussiluskan, Rullgardina, Viktualia och Efraimsdotter men lämnar så Pippi därhän och bestämmer oss för att det är tant P som får gå på kafé idag.
Mr Spirit får dock lite kalla fötter. Tycker det känns elakt.
Eftersom jag ju, egentligen och oftast, är en snäll människa känner jag mig tvungen att hålla med.
(Fast jag tycker iden är hysteriskt rolig!)
Vi kommer överens om att vara riktigt okrångliga och tillmötesgående.
Vi väljer att M idag får heta Jagdish.
Indiskt, enkelt och lättstavat, åtminstone med tanke på att det är indisk personal på fiket.
Så blir det vår tur.
Vi väljer muggstorlek, pekar på varsin kaka, förtydligar att vi ska "have it here, not take away" och så kommer det; " can I have your name, sir?"
M får oärlighets-tunghäfta men hans fru, den elaka, pekar på maken och säger glatt
"Jagdish".
Killen bakom disken höjer inte ens på ögonbrynen.
Han frågar bara "How do you spell it"......
Vi skrattade så mycket att vi nästan inte kunde svara!
"You know; Jagdish; , you spell it ....like Jagdish...".
Kaffet var gott, kakan för söt och personalen fick något att prata om.
Men inte hade vi tid att sitta där så himla länge inte; dagens egentliga ärende var ju att gå till optikern, göra synundersökning och skaffa progressiva glasögon.
Träda in i brillfille-träsket, på riktigt!
Lika så gott, hade vi resonerat oss fram till.
Både Mr Spirit och hans underbara fru håller på och föser de däringa läsglasögonen upp och ned längs med ansiktets framsida mest hela dagarna, i en oupphörlig rörelse, när de inte hastar omkring i lägenheten och letar efter nämnda synhjälpmedel; som plötsligt bara försvunnit...
Sagt och gjort; Undersökning medelst allra senaste teknik och apparatur och sedan dags att välja bågar!
Man fick uppge sitt namn, för synreceptets skull, bäst att lämna Prussiluskan därhän tänkte jag och sa, mycket tydligt och nogsamt; " Titti; T, i, double t, i."
Micke sade "Mr. Michael", för så brukar han säga och det brukar gå så bra så.
Om en vecka är de klara, ska bli spännande!
Då ska vi fara dit och hämta våra Benetton-respektive Burberry glajjer; Mr. Michael och hans fru "T, i, double t, i" som, trots mycket tydligt bokstaverande, nu är ytterligare ett namn rikare. Ty på synreceptet stod det att läsa...
Titty.
Låter ganska piffigt tycker jag.
Jagdish Benetton och Titty Burberry.
Flashigt värre.
Men så är jag ju very well maintained också...
Nimbu Pani/ Tittylina.
Kommentarer
Postat av: Agneta
Varför får du vackra fel namn? Jag var så glad när jag gifte mig och slapp heta Tellné som ingen hörde vad man sa och det hjälpte inte när man stavade heller. Första gången jag använde mitt tjusiga nya namn Lindström var när jag ett par dagar efter vigseln skulle beställa gravyr med 2 vigselringar och vårt fina vigseldatum 1 april. Så skulle guldsmeden bara skriva mitt namn på beställningskvittot " hur var namnet?" frågar guldsmeden Lindström svara jag glad i hågen. På kvittot stod sedan fröken Åström. Så kan det bli i Svedala på 60-talet.
Kram från Plazter
Trackback
