...I´m right here, maám...
Det här blir en kort historia.
Med betoningen på just kort.
Häromdagen skickade jag ett sms till fyra av mina nya kompisar, lyxfruväninnorna i den här overkliga verkligheten. Ty det är endast i denna overkliga verklighet som jag har sådana.
Ja inte kompisar i allmäna ordalag utan sådana med stämpeln "lyxfru" i pannan. Såvitt jag vet i alla fall.
Nåväl, sms:et löd "Kaffe och kanelbulle hos Tittilina vid ca 14.30 idag. Välkommen!"
Precis efter att jag hade tryckt på "skicka" kom jag på att det ju var tur att jag skrev ...bulle och inte bullar.
Blev plötsligt i det närmaste tvärsäker på att vi nog förbrukat de flesta alla redan, dessutom hade ju Mr Spirit kört värsta kontorsfjäsket och proppat jobbväskan full med bullpåsar, till de indiska kontorstjejernas stora förtjusning...
What to do?
Baka skulle jag inte hinna. (Läses; baka skulle jag inte orka...).
Excuse me, jag hade faktiskt både bäddat sängen, kört en maskin tvätt OCH varit på gymmet...
Nu är det ju så himla fiffigt här i Häjkon-Bäjkonland, framförallt i Delhi och alldeles specifikt här i Vasant Vihar, åtminstone på E-block market att det finns en ganska så förnämlig liten affär som heter "Swiss Gourmessa".
Dom tillhandahåller goda baguetter, lantbröd och surdegsdito samt, som sig bör, även bakverk i alla dess former.
Om man är där på förmiddagen vill säga. sladdar man in med bil och chaufför efter mitt-på-dagen-tid så är risken stor att man, i bästa fall. kommer ut med endast en fullkornsbaguette i hampan.
Nu är det inte heller så lätt att lättvindigt "sladda in" på någon kvartersmarknad i det här landet.
Av någon konstig anledning så är det alltid en himla massa andra bilar, lastbilar, autorickshaws, cyklar samt en och annan kossa (av indiskt, heligt slag), kanske några getter och en skrälldus med människor i alla storlekar och åldrar som också befinner sig där. På väg till eller ifrån marknaden, i vilken riktning som helst. Gärna mot strömmen. Inte sällan på diagonalen genom densamma.
Men vi d v s Pradeep: lånechaufför nr 2 i ordningen, lyckades manövrera vår stora Mahindrabil in i gyttret så att maám skulle kunna handla sig några kaloristinna bakverk att göda de andra luxurywifsen med.
Affären är liten, pytteliten, den innehåller i princip bara en konditoridisk i glas där små tarteletter, croissanter och eclairer ligger vackert presenterade: redo för den som har sekiner att handla för och ont om tid, till exempel eder lilla lyxfru...
Jag kliver innanför dörren, har knappt ett kliv fram till glasdisken, då jag hör någon säga "Good afternoon maám". Ser mig omkring, vilket går oerhört snabbt, tittar även upp mot taket för ofta är lagret så att säga en trappa upp, bara att det inte finns någon trappa, endast en öppning i taket där en stackare sitter och kastar ner skor, bröd eller vad nu just den affären tillhandahåller.
Ser absolut ingen, inte ens ett hål i taket. Det är bara jag i den lilla, lilla affären.
"How may I help you?"
Vad är nu detta?
"Hello, where are you?".
Säger jag och känner mig oerhört fånig som pratar rätt ut i luften.
"I am right here maám"
"Where?"
"Right here."
Ta mig tusan, en liten indisk människa, av honkön, finns faktiskt där, bakom disken (av glas)!
Hon når ungefär till näst översta hyllplanet, inte konstigt att det här blekansiktet, av högst ordinär svensk medellängd, tror sig vara alldeles allena inne på Swiss Gourmessa.
Nåväl, vi skrattar båda gott, jag handlar en torr, kompakt "marble cake" och eftersom försäljare i det här landet aldrig tycker man handlat nog utan alltid frågar "what else, maám?" så pekar jag jag även på en fullkornsbaguette. Klockan var ju dessutom efter mitt-på-dagen så det var ungefär det som fanns till buds.
Hur sedan Pradeep lyckades ta sig ut ur kaoset på E-block market ävergår mitt förstånd, skickliga är dom i alla fall, våra indiska chaufförer.
Varsin hembakt kanelbulle blev det, samt några skivor smulig sockerkaka av "marble"-typ.
Får planera nästa fikatillfälle lite bättre, antingen besöka bageriet på morgonkvisten eller helt enkelt låta sängen vara obäddad och tvätten vara kvar i tvättkorgen.
Så att jag hinner svänga ihop ett bakverk av något slag.
Eller kanske bjuder jag in till knytkalas.
Se där, nu lyckades jag väl nästan knyta ihop den här korta historien...
Nu stängs blogg-butiken för denna gång, men var så säkra; jag kommer snart tillbaks.
I am right here...
Nimbu Pani/ Tittilina
Kommentarer
Postat av: Agneta
Där ser du hur vi små kan ha det, det är faktiskt så att många inte ser oss utan bara går rätt på, det var tur hon hade en glasdisken emellan er. Du får hälsa till min lilla indiska kompis nästa gång det krisar för dig. Kram
Postat av: Cilla
Här i Amerikat finns det alldeles för gott om stora bakverk. På gott och ont är de alldeles för söta så jag avstår gärna från dem.
Trackback
