...blivande affärsutvecklare...

..."Riiing, riiing".
Telefonen ringde igår eftermiddag.
Nä, så var det ju inte, inte så tråkigt och slätstruket.
Jag börjar om...

"KÄNN INGEN SORG, FÖR MIG I GÖTEBORG...",
Så lät det ju!
Högt och ljudligt i Casa Sahlberg.
Ty det är numera Håkan Hellström som förkunnar att någon vill komma i kontakt med undertecknad.
Jag blir lika glad varje gång!
Både av att bli ringd och av 'Håkis' fantastiska röst och 'superbraiga' låt.
Ofta väntar jag med att svara, bara för att få sjunga med en stump.

Skärmen förkunnade 'RO System Filterbyte'.
Det är inte ett namn ifall ni undrar hur konstifika namn folk egentligen kan ha här i Indien...
'RO System...' innebär att det är Naresh som ringer.
Naresh som driver ett företag vars huvudsakliga sysselsättning går ut på att åka hem till folk och och byta filter i deras 'Reversed Osmosis'-apparater.
Den mackapär som genom ett sinnrikt system gör det indiska bakterie-och amöbastinna kranvattnet tjänligt som tandborstnings-, kaffekoknings- och matlagningsvatten.

Naresh, kommer ni ihåg honom?
Det var ju han som höll på att trilla baklänges när han vid senaste filterbytet, för sisådär tre månader sedan, fick höra att jag har barn som bägge passerat 20-års strecket...
Naresh, som ansåg att jag var "a good Nature and very well maintained".

Honom kommer i varje fall jag aldrig att glömma!
Min bästa indiska vän, det är Naresh det!
Behöver du friska upp minnet så finns inlägget här på bloggen!

Herre jösses, vad bra jag är på att brodera ut texten!
Blir lite imponerad av mig själv, och av alla dessa bokstäver som bara skvätter ut via pekfingervalsen...

"Hello, Naresh" svarade jag (efter att ha sjungit några strofer tillsammans med Håkan; Håkan&Titti, vilken duo..).
"Hello, maam, I am Naresh, you remember?"
Klart jag gjorde!
"Maam, filterchange, three month".
Jaså, jaha, det kunde nog vara dags igen, höll med om det.
"So, okey Naresh, can you come on monday?"
Klockan var nämligen närmare halv fem om eftermiddagen och så dags är lyxfruar i Indien ganska så trötta och nöjda med dagens insatser och, mer eller mindre, exotiska strapatser.
Därför tyckte jag att måndagen lät som ett bra förslag, som en ypperlig ide'.

('Skjut gärna upp till morgondagen, det som kan göras idag'; ett välkänt indiskt ordspråk. På bästa indiska manér betyder naturligtvis 'morgondagen' inte nödvändigtvis ordagrant 'i morgon' utan en mer obestämd form av morgondag)

Back to the story;
"Maam, I am in Vasant Vihar, I come your home this afternoon?"
Här suckade jag lite, inombords men svarade att det naturligtvis gick alldeles utmärkt, lika bra att få det överstökat.
Om 15 minuter skulle han komma.
Vilket han också gjorde!
"Good afternoon, maam, I am Naresh."
Sa just Naresh, med glädjestrålande ögon och brett leende.
Vilket naturligtvis gjorde mig på synnerligen gott humör.
Håkan och Naresh, inom loppet av en kvart, klart man blir glad!
Han skred till verket; skruvade och vred, bad om hink och trasa, fixade och grejade under diskbänken.
Trollade fram både skruvmejsel, rörtång och fyra nya filter (rörformade, 25 cm långa) ur sin magiska ryggsäck.

Jag hängde i köket, vi småpratade lite.
Det vill säga; Naresh ställde frågor på sin knackiga, prepositionsfria engelska och jag levererade svar; så enkelt, omskrivningsfritt och lättförståeligt jag bara kunde.
"Maam, what you work?"
Ja-a, eftersom jag betvivlade att han skulle koppla det roliga med att svara 'residential manager' eller förstå ironin i 'luxurywife' så fick det bli 'housewife'.
"Maam, what your husband working?"
Well, in defence, military equipment...
"Maam, in my home I have empty basement, I want to start New business."
Jaha, okej- interesting, what kind of business?
"Maam, I want you decide my business!"
???

Jo, ser ni; tack vare min goda natur, och mitt (väldigt) välbevarade jag ville alltså Naresh att jag skulle hjälpa honom att komma på en bra affärsidé  för hans nya 'basement business'...
Efter att jag lyckats få mitt förstummade och förvånade anlete att återgå till ett mer neutralt och vänligt intresserat ansiktsuttryck lovade jag  att 'do some thinking.'
Därefter undrade han varför vi inte besökt honom och hans familj under Diwalihögtiden, när våra barn var på besök; han hade ju faktiskt bjudit in oss...
Ja, varför... Försökte förklara att vi varit på resa och att vi, being Swedish people, behöver en lite mer formell inbjudan, lite mer preciserad...
"Yes, yes, no problem" blev svaret på min luddiga ursäkt

"When you can come my home, when you can see my empty basement?"
Nja, nu var det ju så att jag precis stod i begrepp att resa till Sverige. En hel månad, faktiskt, skulle jag vara borta. In Sweden. Faktiskt. Redan på måndag dessutom. 

Sa jag och korsade fingrarna, i smyg bakom ryggen.
För då är ju det man hasplar ur sig inte ljug. Mer som en vit lögn.
Kände bara att jag, där och då, inte riktigt orkade lova i väg mig till någons tomma källare för att kläcka goda affärsidéer.

(Skjut gärna upp till "morgondagen"...)

"No problem, no problem, you come later."

Vid det här laget var filtrens bytta och endast betalningen återstod.
Hela 1300 ville han ha.
Rupees alltså. 
130 riksdaler, häpp!
I min plånbok fanns endast tre stycken 500-sedlar.
"Oh, maam, sorry no change"
" It's okey, you can keep the rest."
Jag stod alltså i begrepp att efterskänka hela tjugo kronor.

Kom inte på fråga!
Förra gången hade jag, tydligen, lämnat hela tio kronor i dricks!
Detta kunde Naresh på inga villkor ta emot! 
Däremot ville han ge mig 300 rupees i rabatt och alltså bara ta 1000 rupees för filterbytet.
"I come your house, i am very happy!"

Kom inte på fråga!
Under inga omständigheter kunde jag tänka mig att gå med på det, oavsett hur glad och lycklig jag fick honom att känna sig!
Vi blev nästan lite osams där vi stod i köket och dividerade...
"Köp godis till dina barn för slanten, köp 'sweets' till din fru!"

"You must speak to my wife!"
Sa Naresh och halade upp sin mobiltelefon ur fickan och ringde hem till frugan!
Smattrade ur sig en lång harang på hindi, jag uppfattade bara; 'hundra rupees'...'tvåhundra rupees'...
Sedan räckte han över luren till mig!

"Namaste madam" sa jag med mitt allra bästa uttal.
Som tur var så pratade hon engelska, riktigt bra dessutom.
Med prepositioner.
Hon tackade alldeles översvallande och jag kontrade med "My pleasure, no problem."

Slutade med att jag, återigen, blev välkomnad till deras hem eftersom jag var "a very good friend of Naresh."
Absolut svarade jag och tillade lite käckt och för att sätta nivån på (det eventuella) besöket "then we can have some chai (the)."

"Oh, yes, and I will also prepare food!"
  
Under ömsesidiga vänskapsbetygelser tog vi så farväl av varandra; frun, Naresh och jag.
Han önskade mig lycklig resa och jag, ja jag tackade så mycket samtidigt som jag åter korsade fingrarna bakom ryggen.
För då förvandlas ju ljuget till en vit lögn. Räknas liksom inte.

Fast lite sugen på att avlägga visit är jag allt.
Bara jag slipper kläcka affärsidéer.
Och äta vrålstark, korianderstinn mat.
En kopp chai duger gott.
Just nu skulle det dock smaka allra bäst med en...

Nimbu Pani/ Tittilina







Kommentarer
Postat av: Lillasysteryster Cecilia

Å jag som hann börja hoppas på ett besök innan jag förstod att det var en nödlögn! Kram💜

2014-02-09 @ 17:12:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0