Indien Enligt Titti

..."Vad ska vi äta idag?", undrade Mr Spirit.

..."Åh, hm.. ingen aning. Tjing pix att inte hitta på!", svarade hans fru, den kvicktänkta lilla människan.

Det är lördag.

Vi är båda två lite extra trötta.

Trötta därför att dagen före var det ju fredag; japp, även i Häjkon-Bäjkonland är det ordning och reda på veckodagarna!

 

Närmare bestämt AW-fredag.

SCCI; Swedish Chamber of Commerce India (Svenska Handelskammaren) anordnar after work en gång i månaden.

Australian High Commission kör sin AW varje fredag;Henry Lawson Pub.

Som av en händelse var vi inviterade även till Mr Lawson's pubafton.

Välkomna att joina 'The Aussies' såväl som 'Di Svenske'.

Vilket vi, naturligtvis, gjorde!

 

Drack Coopers Pale Ale och smaskade på bbq-lamb hos Henry alltmedan vi minglade och försökte förstå allehanda australiensiska dialekter. Därefter hastade vi (nåja, hastade och hastade; vi ringde efter Richard-The-Driver, masade oss ut till bilen och blev körda den lilla biten till nästa evenemang) till Olive's i Chanakyapuri.

Där drack vi lite vin och åt risotto samtidigt som vi minglade och försökte förstå allehanda svenska dialekter...

De senare uttalstricken är dock betydligt lättare att tyda och förstå än de förra, I tell you!

 

Om det nu berodde på den mentala ansträngningen av att lyssna på så många varianter av det talade språket eller något annat får vara osagt.

Det lämnar vi därhän.

Lite trötta var vi, hur som helst, denna januarilördag i nådens år 2014.

 

Richard skulle börja jobba klockan 12, allt för att 'sir' och 'ma'am' skulle få lite sovmorgon samt hinna 'tussa' i lugn och ro.

Lite löst hade vi bestämt oss för att åka till gymmet, i ett försök att bekämpa 'turistmagarna' och sedan kolla in januarirean samt inta lunch-middag på shoppingmallet.

Kan väl ärligt tillstå att jag inte var supertaggad på varken det ena eller det andra; veckan hade redan innehållit ett besök på gymmet samt 2 x 10 km powerwalk...

 

Men, men man vill ju inte verka träningsfientlig och slapp så därför hycklade jag intresse när maken föreslog gymbesök.

Vad beträffar rean och shoppingmallet...

Kunde inte riktigt frammana någon större lust till det heller.

 

När så vår chaufför ringde sig sjuk drog jag en lättnadens suck, i tysthet.

Visade sig att Mr Spirit kände precis likadant!

Skönt.

Att vi var överens, alltså; inte att Richard var sjuk...

 

Bestämde oss för en promenad bort till Basant Lok, detta 'fantastiska' torg med allehanda matbutiker, bankomater, friser-och skönhetssalonger, pryttelaffärer och restauranger. Vi behövde säkert handla någon ingrediens till kvällens middag; vad vi nu skulle inmundiga.

Denna 'fantastiska' plats med trasig, ojämnt lagd och ofta obefintlig gatubeläggning.

Med den enbente farbror'n som förtjänar sitt levebröd inom skoputsarbranschen; hans 'träben' ligger så prydligt bredvid honom på marken där han huserar. Astrologi-och-handflatetydarmannen sitter en bit därifrån, också han på marken, beredd att skåda i stjärnorna och uttyda din handflatas alla linjer.

Skräpsamlarbarnen släpar runt på sina säckar, halvfyllda med det som de indiska människorna glatt och villigt släppt på marken; chipspåsar, plastflaskor, små papperstallrikar och chai-muggar...

Tiggarbarnen, med smutsiga ansikten, tovigt hår och barfotafötter, gör allt de kan för att tjäna ihop några rupees (som de kan lämna över till 'bossen').

Trashankar köar vid luckan till "Wine and Beer Shop", handlar en liten flaska inhemsk (hemsk!) whiskey som de smyger ner i byxfickan...

Välbärgade indier rör sig obehindrat, bekvämt och oseende mellan caféer och bankomater.

Expats (sådana som vi...) låtsas vara bekväma, tvingar sig vara oseende och otvungna...

 

Utanför Modern Bazaar, den matvaruaffär vi oftast frekventerar, sker en oupphörlig uppackning och omfördelning av nyss levererade varor; yoghurtar, papayor, importerad salami och frysta ärtor.

Direkt på marken. 

Bland hundar, kor, duvor och flugor...

 

Dit styrde vi kosan.

Konversationsämnet var givet; vad skulle vi ha till middag?

Nu är ju det här möjligheternas (och omöjligheternas) land; man kan få hemleverans av ungefär vad som helst. I princip vilken tid som helst på dygnet.

Pasta, kinamat, indiskt, thai...

Till och med en Mc Maharaja från 'Donken' kan fås, direkt hem till din dörr.

Men, nej vi var inte sugna på bortalagad mat.

Att gå på någon av alla de restauranger som huserar på Basant Lok fanns inte på kartan denna lördagseftermiddag.

Vi var inte i behov av superservice, samtalsomöjlig ljudvolym eller en golvmopparmänniska med smutsgrå skurtrasa runt fötterna på oss.

Vi var däremot i stort behov av god, hemlagad, egenkryddad, varm 'comfort food'. Att avnjutas i soffan, framför TV:n, i hemmamys-mundering.

Samt noll servicenivå, lagom volym och flertalet tända ljus...

 

"Pasta, kanske...?"

"Mmm, hm.. åh, kan vi inte göra pizza, gu'så gott!"

 

Nu var vi nästan framme, hade snirklat oss igenom både B- och A-block, förbi grönsaksstånd, kemtvättar, skräddare och ambassader av mindre storlekar.

Passerat massa hus och dess vaktkurer där chaufförer och vakter satt eller stod utanför; drack chai, spelade kort eller läste Hindustan Times' , i väntan på att en 'sir' eller 'ma'am' skulle komma ut genom porten och, välvaktad, kliva in i baksätet på sina Toyota Innova's för att bli körda... någonstans, helt enkelt.

 

Vi var i alla fall vid vårt mål för dagen; Basant Lok.

Den trevliga, italienska restaurangen 'Sartoria' ligger vägg i vägg med Modern Bazaar.

En tankekedja startade i huvudet på eder egna lilla lyxfru i Indialand; "italiensk..pasta.. risotto som är så gott.., vad ska vi ha på pizzan.. mjöl, har vi det...pizza, pizzadeg...knådas, jäsas... tänk att gå på ICA  och köpa färdigt pizza-kit...färdig deg, italiensk restaurang...pizza..."

Det malde, knirrade och knakade i hjärnkontoret -Ping!!!

 

"Vi går in på Sartoria och frågar om vi får köpa färdig pizzadeg!"

"Tror du verkligen det går?", Mr Spirit lät tvekande, men förhoppningsfull.

"Fråga kostar ju inget."

 

Och det kan jag tala om för, gott folk, att det gör inte en färdigknådad, väljäst, portions'bulle' med pizzadeg heller!

Direkt från restaurangköket, utan vidare mankemang eller åthävor. Överlämnad i liten plastburk med lock.

 

Dom kan väl inte dela ut gratis pizzabottnar heller!

 

Men om man säger som såhär; de 40 rupees (4 !! svenska riksdaler) grävde inte något större hål i den Sahlbergska plånboken...

Behöver jag ens nämna att vi naturligtvis slog på stort; dubblade inköpet och fick ihop en långpannepizza...

...som avnjöts i lagom ljudnivå, självservering och myskläder.

Efter en lagom stärkande promenad hemåt, genom Vasant Vihar, New Delhi, Indien.

Om fredagen bjöd på after work med tillhörande middag så kan man väl kalla lördagens 'äventyr' för after walk med tillhörande middag.

Same, same but different.

Sådär som det är med nästan allting här i Indialand.

 

Ett annat 'äventyr', så här lite på slutet av inlägget; Jag har blivit nominerad till "Travel Blog Awards 2013"!!! Hur kul  är inte det då!?!!

För att stötta mig med en nominering (många nomineringar = större chans att komma till final), den som vill, går man in på www.supersavertravel.se . Klicka på 'Travel Blog Awards 2013' samt på Gröna ikonen;  "Bo & Leva utomlands"! Min bloggadress är: http:// indienenligttitti.blogg.se, 

Plättlätt och jag skulle bli SÅ glad...

 

Efter konstens alla regler ska man kopiera kod, klippa och klistra in en sk widget, för att komma till nomineringen direkt härifrån. Det ska jag göra, i kväll när Mr Spirit kommit hem med min laptop. Klippa, kopiera och klistra via 'paddan'; den kursen har jag inte riktigt hunnit med ännu, i mitt fullspäckade, stressiga lyxfruliv...

 

Supersavertravel har lågprisflyg till hela världen! Ta fram din destination och välj bland alla förslag från flygbolagen.

Nimbu Pani/Titti

 

NÄMEN; Jag klarade det, alldeles på egen hand! Undrar vem som är mest förvånad? Jag eller jag! Då så, mina vänner; klicka på "Rösta på mig", skriv http://indienenligttitti.blogg.se

Tackåpussåkramånimbupaniförstås!!!

Om jakten på tandkräm i Vietnam kändes sådär skojsig och 'kultur-crazy' att beskriva och minnas så kommer här ett som får leendet att liksom strama i mungiporna och det 'kultur-crazyiga' att lämna en bitter eftersmak...

Direkt från dagboken 4 januari 2014.

"...hejdå lilla lägenheten, hejdå stranden, alla små mysiga restauranghak med supergod mat, hejdå-och-på-återseende Ann-Louise och Hasse!

Dags att hälsa på T, en kollega till Mr Spirit, för tillfället bosatt och arbetandes i Thailand. 

En minibuss var det som hämtade oss; 2 personer med varsin resväska. 

Gott om lediga säten.

Ty det var bara chauffören och herrskapet Sahlberg som skulle de 6 milen, från Mae Rhumpeng till Jom Thien.

Herr chaufför kunde ungefär ingen engelska alls.

I den luxuösa minibussen fanns det ungefär inga bälten alls.

Med det gick bra, kom fram helskinnade efter två timmars gaspedals-glad bilfärd.

Jag med lite lätt träningsvärk i höger lårmuskel.

Man får lätt det av att stödbromsa i 120 minutrar...

Vila, dusch och sedan 'schåmpånj' på balkongen; blickandes ut över havet, med yachthamnen och badstranden sida vid sida, till synes gyllene och glödande i solnedgången.

Inte tokigt alls, faktiskt.

Därefter taxi till Pattaya...

Herre min skapare!

Bar efter bar efter bar...

Blandat med otaliga restauranger och pubar.

Musik som dånade från alla håll och kanter.

Otroligt många MÄNniskor.

De flesta klädda i linne med coolt tryck på; typ "nice people go to heaven, I go to Pattaya' och 'öl byggde denna kropp'... 

Ja, ni fattar!?

Till detta shorts. Av bad-och-strandmodell.

Samt ett gäng tatueringar.

Så många medelålders, äldre, gamla män i sällskap med thailändskor. 

Många av 'farangerna' dubbelt så gamla och, minst, dubbelt så tunga som sitt kvinnliga thailändska sällskap.

Har fått berättat för mig att det är en 'win-win situation', tycker dock att det är en 'lose-lose situation'.

Massa losers till män, som nyttjar och utnyttjar kvinnor; förlorare både psykiskt och fysiskt.

(Märk väl att nu pratar jag om 'industrin' och businessen i Pattaya, jag pratar inte om kärlek; kärlek som inte ser ålder, kulturskillnader eller språkförbistringar. Den som är vacker och fantastisk!)

Middag på svensk (!) restaurang; 'Globetrotter', den drivs tydligen sedan många år av en göteborgare i 70-års åldern.

Meny på svenska; jag beställde 'Jättestor räksmörgås'...

Med viss skepsis skall tilläggas, men kände mig wild&crazy; på alla sätt!

En av de godaste räksmörgåsar jag någonsin ätit!

Oh, vad glad jag blev!

Gick därefter till flådiga Hilton och tog en drink på takterassen; fantastiskt lyxigt och läckert!

Linnen samt shorts av badmodell lyste med sin frånvaro, en och annan tatuering syntes; dock inte ansiktsvarianten...

Sedan flanerade vi längs strandpromenaden, ner mot 'Walking Street'.

Strandpromenaden är flankerad av prostituerade kvinnor, damer, tjejer.

Var 10:e meter eller så.

Jag som, mig veterligen, i princip aldrig sett 'en sådan' på nära håll gick med ögon stora som tefat.

Till en början vill säga.

Så himla intressant är det ju faktiskt inte.

Däremot tragiskt.

På alla barerna jobbar bara tjejer; snygga, söta tjejer. 

De har namn- eller nummerbricka på bröstet.

I fall man vill klaga på drinken, I presume...

'Walking Street'; dit har man koncentrerat go-gobarerna och strippklubbarna.

Herre Gud säger jag bara!

Övertalade de båda männen i mitt sällskap att vi skulle på 'naken-bar'.

Jösses, what to say?!?

Visste först inte riktigt var jag skulle titta eller fästa blicken.

Mer eller mindre nakna tjejer som ålade sig längs stänger på upphöjd estrad.

Nästan bara män därinne. Plus 'moi'.

Litet lågt duschkar med takdusch; där stod en näck asiatiskt tjej och tvålade in sig...

En annan, redan intvålad, brud snurrade runt en stång, sittandes och skrevandes, på upphöjning bredvid duschen.

Helnäck, naturligtvis.

Både M och T kände sig uppenbart obekväma; frågade flera gånger om jag ville gå...

Men, se det ville fru Sahlberg inte!

Vill egentligen inte ens gå in, men att en enda gång i livet få beskåda porrindustrin och dess så många (alla..) gånger snedvridna syn på kvinnor, nakenhet och erotik; det tillfället ville jag inte missa.

Såg en karl ( linne, shorts, tatueringar,,) som klämde på den duschande tjejens ena bröst, sedan höll hon fram en mugg som han stack ner en sedel i...

En annan ( linne, shorts, tatuering) betalade för för att få se snurrande tjejen skreva och hålla ena benet upp i luften när hon halkade runt sin stång...

Ytterligare en annan (t-shirt, jeans, ingen tatuering) betalade för att få klämma en av servitriserna på hennes ena bröstvårta...

Jaha.

Jag tyckte varken att det var upphetsande eller ens 'spännande'.

Blev rentav tråkigt efter en stund.

Bröst, rumpor, underliv...

Tillbaks ute på 'Walking Street'; halvklädda eller rättare sagt halvnakna brudar och 'ladyboys', ett jä-la oväsen, män (linne, shorts, tatuering alt. t-shirt, jeans, ingen tatuering) i sällskap med betydligt yngre tjejer (kort-kort, högklackat, mycket smink) som sällskap; för kvällen, veckan eller livet...

No need to come back.

Pattaya- not my cup of tea.

Pattaya - my kind of 'Jättestor räksmörgås' dock.

Den,och endast den, är det som skulle kunna få mig att åka tillbaka.

End of story, fast skulle kunna skriva hur mycket och hur långt som helst om detta...

Hemma vid 01.30. Go'natt"

Ja, gott folk; utdrag av eder egna lilla luxurywife's dagbok; på studiebesök i 'syndens och depraveringen sjaskiga näste'.

Men räkmackan; den 'Jättestora', den och endast den efterlämnar ett kärt minne...

Nimbu Pani/ Tittilina

Vardagen har åter sitt grepp om eder egna lilla luxurywife i Häjkon-Bäjkonland.

Skönt och lite trist på samma gång...

Tänker tillbaks på vår fantastiska semester.

Varsågoda; en av livets alla små händelser som, fast de är små och i praktiken betydelselösa, ger minnen för livet!

...tänk om väskan kommer bort, försvinner någonstans på vägen mellan Delhi-Bangkok-Hanoi?

Världsligt problem, definitivt av i-landstyp.

Men ändå!

Gäller att tänka smart.

Tänkte jag och packade kamera, halsduk, rena trosor och fräsch tröja i ryggsäcken; handbagaget.

Plus tandborste och nyinköpt tub med tandkräm.

Allt för att åtminstone kunna känna mig fräsch i eventuell jakt på nytt väskinnehåll.

Nattflyg mellan Delhi och Bangkok.

Kort om tid inför nästa sträcka, den som skulle ta oss till norra Vietnam, till huvudstaden Hanoi.

Eller Ha Noi, om man ska vara petig...

Ny säkerhetskontroll vid bytet i Bangkok.

Klockan är strax efter 6 på morgonen, halv fem i våra kroppar.

Man är inte superpigg precis.

Säkerhetskontrollen är betydligt hårdare än i Indien; här är det av med skor, armband, klocka som gäller. 

Den kvinnliga kontrollanten pekar på min röntgade ryggsäck;

"This, your's?"

Bara att erkänna, visar sig att det är min nyinköpta tandkrämstub hon vill åt.

"Too big, not allowed".

Jo, jag vet ju det, egentligen, att maxinnehållet är 100 ml...

Min oöppnade tub med karies-och-dålig andedräkt-förebyggande kräm innehöll 40 ml för mycket.

Ändå, i ett desperat försök att få behålla den, skruvade jag av korken, pillade bort den lilla folieförslutningen och tryckte ut halva tubens innehåll i papperskorgen...

Problem solved. Tyckte jag.

Hon höll inte med.

Hejdå, tandkrämen!

Naturligtvis, och lyckligtvis, var väskan med.

Trillade så lydigt (och lila) ut  bagagebandet i Hanoi.

Naturligtvis, och korkat nog, hade jag inte packat någon tandkräm i stora väskan...

Taxi till Old Town, till vårt förbokade hotell.

På grund av Mr Spirit's arbete fick vi senarelägga vår ankomst med ett dygn, mejlade hotellet och förklarade att vi ändå ville behålla bokningen som den var, fick positivt svar att set inte var några som helst problem. Skönt.

När vi kom fram; sorry sorry, rummet var liksom dubbeluthyrt, inte till vår fördel dock...

Nu blev inte det något större problem eftersom hotellet fixade nytt rum på systerhotellet endast några minuter bort, även det i de gamla stadskvarteren.

Dessutom ordnade de en taxi åt oss.

Fanns dock ingen tandkräm på rummet.

Efter att ha konstaterat detta och att Hanoi's 'gamla stan' består av ett otal vindlande gränder, tusen och åter tusen mopeder samt att gatuförsäljarna (flest kvinnliga) faktiskt bär omkring på ok med korgar fästa i ändarna och 'tjing-tjong'-hattar

En 'hål-i-väggen' affär, lika otroligt fullproppad med allsköns saker i total ologisk ordning som sin indiske namne; vad bra, nu så blir det ordning på torpet tänkte vi!

Inte ett ord engelska kunde han.

Inte ett ord vietnamesiska kunde vi.

(Hade precis lärt mig säga Pho Rau; men eftersom det betyder nudelsoppa med grönsaker räknades det i detta sammanhang som helt värdelöst vetande..)

Men, men, som vi alla vet så finns det ju ett universellt språk, det berömda och välrenommerade kroppsspråket!

Sagt och gjort.

Jag formade en liten rektangel med händerna/fingrarna, lät så ena handens pekfinger agera tandborste, utstötte ett "splutsch"-ljud (själva tandkrämen) samtidigt som andra handen prydligt och tydligt tryckte ut en sträng av den önskade varan på 'tandborsten'.

Visade så att pekfingret skulle in i munnen.

Samtidigt sa jag, väldigt långsamt och artikulerat, "Tooth paste".

Någonstans gjorde jag fel.

Eller så fastnade den lilla farbrorns blick på mitt västerländska pekfinger; fascinerad över dess blekhet och längd...

Han såg sig omkring bland alla tusen artiklarna, stack in ena handen bakom kexpaketen, ketchupen och korkskruvarna och drog fram det enda jag inte saknade i hela min kroppsspråk-och-gutturala-ljud föreställning.

En tandborste.

Nähä, tack så mycket, bye, bye.

Ja, det var så långt vi kom i vår relation, Långa Lyxfrun och Lilla Farbrorn.

Bättre lycka i nästa affär, jag får väl förfina min lilla enmansshow tänkte jag, tänkte eder egna lilla luxurywife på vift i Hanois gränder.

På vift i, plötsligt, affärsbefriade gränder.

Inte en endaste butik, av rätt sort, stod att finna.

Däremot drösvis med kaffeaffärer, grönsaksstånd och mopedhjälmsbutiker...

Den tredje i ordningen som lyxfru i Häjkon-Bäjkonland.

Inte illa, hade jag absolut inte, inte ens i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig för tre år sedan.

Hur som haver, ikväll är det lyxfruliv på riktigt som gäller; sitter i loungen på 31:a våningen på Hotel Landmark. I centrala Bangkok.

Sippar på ett glas vitt vin och blickar ut över Bangkoks skyline.

Har avverkat två vändor till småplocket; ostar, kex, oliver...

Under dagens shoppingtimmar på MBK har jag hunnit införskaffa inte färre än 4 (!) par skor.

Samt 13 (tretton; !!!) armband.

Inga handväskor dock.

Inte ännu.

Vad Mr Spirit och jag däremot skaffat oss, båda två, är så kallade 'turistmagar'.

Ingen rolig åkomma kan jag tala om.

Förtar litegrann av nöjet, om man säger så.

För det är inte helt lätt att klättra i Angkor Wat's trappor, branta som jag vet inte vad, eller sitta i skräddarställning, för meditation, i ett buddhisttempel ute på den thailändska landsbygden.

Besvärligt också att försöka trixa sig ner i Viet Cong-tunnlarna i Cu Chi med, förutom klaustrofobin, 'turistmagarna'.

Att sedan kliva i och ur speedboaten för att besöka lokala marknader, där de för övrigt flår grodor levande och säljer ankägg med halvfärdiga foster inuti som delikatesser, eller gå längs den dammiga byvägen invid Mekongdeltats bruna vatten och dricka hemkörd Mekong-whiskey (risbrännvin) på den lokala puben är även det lite småjobbigt när man, som vi,  drabbats av denna 'turistmage'...

För att inte tala om hur jobbigt det är att ligga på stranden, bada i ljummet hav eller ta en solnedgångs-gin&tonic vid Hin Khao med denna besvärliga åkomma.

Eller lyssna på thailändsk karaoke, av gällaste, tondövaste men också gladaste och självförtroendefyllda sort, när hotellpersonalen har bjudit med oss på deras personalfest; staff-party.

Faktum är att det även är lite besvärligt att åka moppe runt omkring och hit och dit i detta tillstånd.

Men stackare, kanske ni tänker nu, vad ytterligt trist och tråkigt för eder egna lilla lyxfru i Indialand och hennes Mr Spirit; semester och allt....

Hur gick det till?

Har vi inte varit nog försiktiga vad gäller främmande bakteriekulturer, vad gäller kryddningar, isbitar och handsprit?

I tell you, people!

Jo, vi har varit oförståndiga så vi får väl skylla oss själva...

Vi har glatt ätit och druckit av allt möjligt.

Det är väl liksom det som är orsaken till att vi drabbats.

God mat, både i Vietnam och Kambodja. I Thailand likaså.

God öl, både i Vietnam och Kambodja. I Thailand likaså.

Varmt är det ju också i dessa länder, vilket innebär att ledig och löst sittande klädsel är bekvämast.

Det var när vi landade in på detta flådiga hotell som våra aningar besannades, som vi var tvungna att se sanningen i vitögat.

Nu blev det liksom konkret, svart på vitt kan man väl säga.

En lömsk 'sjuka', som smyger sig på.

Rätt som det är så är tillståndet fullt utvecklat, manifest.

Ty i badrummet stod en våg.

Av digitalaste och mest tekniska slag.

Av obarmhärtigaste sort.

Att kliva upp på den var det mest ( läs enda) negativa med denna resa.

Att få bekräftat det man misstänkt. Det man anat och känt...

Som en liten flodhästmadame stod eder egna lilla luxurywife i Indialand och stirrade misstroget på siffrorna...

Nästa semester skall jag ta med ett stycke indiska asfalt/gatusten.

Denna skall jag slicka på var tredje dag eller sisådär. 

Allt för att undvika 'turistmage'.

Allt för att skaffa mig lite turistmage.

Skönt att semestern snart är slut så man får återgå till den enormt energikrävande och stressfyllda tillvaron som "residential manager" igen...

Skönt att medlemsskap på gymmet ingår som förmån i lyxfrujobbet,.

Skönt att gymkläderna är sydda i sådant fantastiskt material.

Stretchigt.

One size fits all...

Skönt att snart få byta öl och vitt vin mot det godaste Indien har att erbjuda i dryckesväg.

Nämligen...

Nimbu Pani/ Tittilina, Madame Hippo, Sahlberg..