Indien Enligt Titti

I alla fall som jag minns det.

De få saker Indien verkade intresserade av för att kunna godkänna våra 'residential permit visa's var om vi någonsin besökt Pakistan, om vi hade något ursprung eller anknytning via blodsband till Pakistan samt min pappas namn.

Ungefär så.

Att jag av ren självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt sprang som en jojo mellan hemmet och vaccinationscentralen, med det lilla gula vaccinationshäftet i högsta hugg, var helt och hållet mitt egna val.

Inte Indiens.

Att bli insläppt med 'långtids visa' i Australien är förenat med ett något mer rigoröst, nyanserat och relevant bakgrundsinhämtande.

Många frågor som skall besvaras, kopia på äktenskapsbevis, sjuksköterskelegitimation och examensbevis skickas. 

För maken är det naturligtvis ännu fler papper, ännu fler intyg som skall letas fram, eftersökas, fås kopior på, översättas..

Medicinska frågor ställs och lungröntgen begärs.

Eventuellt behöver vi även göra ett språktest.

Vi har god hjälp både från Sverige och Australien så det är inte speciellt krångligt eller synd om oss.

Bara en himla massa papper och dokument att hålla reda på.

Turistvisumen, för vår besöksresa nästa vecka, är i alla fall godkända och klara. Ligger i cyberrymden och väntar.

Lungröntgen är också utförd.

Via en länk fick vi reda på att vi hade två sjukhus här i Delhi att välja på, som utförde begärda undersökning åt 'Australian Immigration'.

Ett stort, modernt och ett litet; ett missions-sjukhus.

Det stora ligger mycket längre bort och det lilla alldeles i närheten av Vasant Vihar.

Har dessutom aldrig besökt ett missions-sjukhus, så valet var lätt.

Att hitta telefonnummer för att kunna boka tid var lite krångligare.

Hur jag än sökte, klickade och letade... 

Till slut, efter många tangenttryckningar, hittade jag en själv-boknings-kalender på deras hemsida. 

Förmedlad av något slags centralt bokningssystem; 'Practo'.

Valde doktor; en radiologisk undersökning kräver väl en radiolog tänkte jag och klickade raskt i två på varandra efterföljande tider på röntgenläkarens bokningslista.

Konfirmering  skulle ske via mejl och sms så dom uppgifterna lämnade jag också.

Sedan hände... Ingenting.

Efter det hände... Ingenting.

Därefter fick vi reda på att det lilla missionsjukhusets läkartider endast kunde bokas via telefon... 

Det var bokningssajten som via sms meddelade detta. 

Komplett med telefonnummer och allt!

Ungefär någon dag efter att de bekräftat våra kalenderbokade tider.

Låter det ologiskt och krångligt?

Det var det också, men som med nästan allt annat här i Häjkon-Bäjkonland så redde det upp sig.

Nåväl, vi åkte dit på utsatt dag och klockslag.

Förhoppningsvis skulle alla de andra patienterna träffa någon helt annan läkare eftersom vi, blekansikten, genast blev framviftade till inskrivningsdisken och vederbörligt registrerade...

Vad som hände med röntgendoktorn fick vi aldrig reda på, inte heller var/hur narkosdoktorn kom in i bilden. Eller vad hon rimligtvis kunde ha med vår lungröntgen att göra..

Efter att hon konstaterat varför vi var där berättade hon för maken, som inte hade passet med sig, att han behövde komma tillbaks och lämna in en passkopia endera dagen.

"Så ni har ingen kopiator här?" frågade jag

"Nej, tyvärr, bara en fax" svarade den gode doktorn och pekade på just en sådan bredvid skrivbordet.

Inga problem försäkrade vi, och så var det dags att bege sig förbi skylten som förklarade att vi var Guds avbild och ta de få stegen till självaste röntgenavdelningen.

Den avdelningen var inte stor kan jag tala om;  ett skrivbord med en stor liggare; alltså en skrivbok där våra namn noga plitades ner, en mindre framkallningsapparat bredvid. 

Väntrummet bestod av tre stolar ungefär en halvmeter från skrivbordet och så självaste röntgenrummet alldeles bredvid.

Mr Spirit fick ta av sig på överkroppen medan jag var tvungen att först ta av mig tunika och bh för att sedan sätta på mig en patientskjorta.

Jo, jag fattar väl också att dom inte vill ha bilder med bh-byglar på, men det hade väl räckt om jag... Nä, inget att bråka om, klart jag gjorde som jag blev ombedd!

Däremot utan vetskap om att dom i ett pyttelitet rum, alldeles bredvid inskrivningsdisken och 3 meter från röntgenavdelningen, har en fullt fungerande kopiator.

Kanske skall ringa fru narkosläkare och meddela detta.

Telefonnumret till hospitalet har jag ju.

Ty det har jag fått av 'Practo'.