...Hindi, tågresa och ljuslyktor...
"Kal tihn badje yahan aaiye, pörsön matt aaiye, tiikkha !"
Precis så sa jag till vår maid, Jeya, i morse innan jag stack iväg till yogan.
Och jag klurade ut det alldeles själv, d v s utan att stå och glo i anteckningsboken.
Måste säga att jag faktiskt är lite imponerad av mig själv.
Dessutom sa jag till Richard-the-driver när jag klev ur bilen efter att blivit hemkörd från avslutat yogapass;
"Sahre thin badje office jaaiye, tiikkha !"
Ja, herregud, var ska detta sluta, kommer prata flytande innan jag själv ens vet ordet av....eller inte.
Till Jeya sa jag "Var vänlig kom klockan nio imorgon, kom inte i övermorgon, okej !"
Richard-the-driver fick höra av sin maám " Var vänlig åk till kontoret klockan halv fyra, okej!"
Jag menade naturligtvis att han skall köra mig till kontoret kl 15.30, men den böjningsformen har jag inte lärt mig ännu.
För säkerhets skull förtydligade jag det hela på engelska; att det är viktigt att jag sitter i bilen när han kör till kontoret...
I eftermiddag bär det nämligen iväg till Chandigar, som är `huvudstad`i staten Punjab, som i sin tur är sikhernas stat.
(Sikherna är de indier som bär turban, som alltid har en kniv, en kam, ett armband och som inte får klippa håret eller skägget. De är också undantagna från det hjälmtvånget vid motorcykelkörning som råder i Indien.
Undantagna är för övrigt också barn, bebisar, kvinnor, passagerare...
Sikhism är också en religion, världens femte största faktiskt, som tar avstånd från kastsystemet och betonar jämlikhet. Som sikh är det meningen att man ska avstå från alkohol och narkotiska preparat..)
Se där, man lär sig något nytt varje dag !
Min bästa Mr Spirit skall till Chandigar på jobb och då passar det ju alldeles utmärkt att jag följer med.
Vi blir bara borta ett dygn, men hotellrummet är ju redan betalt och i Punjab har jag ännu inte varit.
Det nästan bästa av allt är att vi skall åka tåg !
Tre timmar tågresa, blir hur spännande och intressant som helst.
Har bara åkt tåg i Häjkon-Bäjkonland en gång förut, i februari 2011 när vi åkte till Ranthambore för att spana på tiger.
Indien är ju ett tåg-land av stora mått; Indian Railways är en av världens största arbetgivare och antalet räls-mil är väl i det närmaste oräkneliga...
Hur som helst, vi får några timmar på oss i morgon eftermiddag att upptäcka Chandigar, som skall vara väldigt grönt och vackert.
Har jag hört.
Men som med allting annat i detta landet så gäller det att inte ha för höga förväntningar...
Till exempel igår; då bestämde C och jag att vi skulle åka på en `handicraft exhibition/fair`d v s en hantverksutställning/marknad; stor annons i tidningen...
Den gick av stapeln på andra våningen i ett stort hantverkshus som heter något i stil med "Rajiv Gandhis Exhibition Centre".
När vi flämtandes och flåsandes gått uppför betongtrapporna i det på utsidan vackra men på insidan sunkiga, skabbiga, skitiga huset kom vi in i själva lokalen...
Kan tala om att det var bara två besökare på den mässan; Camilla och jag.
Samt en drös med förhoppningsfulla försäljare och en snubbe som gick omkring och våttorkade golvet med en obeskrivligt skitig skurtrasa. Konstigt nog så befann han sig hela tiden precis där vi var...
Argsint såg han ut också.
Inte att undra på, när vi kom där och gav honom arbete...
Till försäljning fanns små mässingsskulpturer i allehanda former, sareetyger i allehanda färger samt diverse olika föremål tillverkade i bast och andra gräsmaterial...
Tog oss ungefär en kvart att gå förbi alla bord och konstatera att vi var intresserade av ....absolut ingenting av det som utbjöds till försäljnig.
Så är det ibland (ofta) i detta landet.
Men när saker och ting inte faller ut som vi tänkt oss det hela har vi nu börjat titta på varandra och unisont utbrista: "Men det är ett äventyr att bo här, det är kul med kulturkrockar.."
Och det är det ju faktiskt, vissa dagar mer än andra...
Gårdagen fortsatte med ett besök på "Kruk och lerlykte gatan"; Press Enclave Road.
När vi åkt i 15 minuter tyckte vi att nu borde vi väl ändå vara framme snart, då upplyste Richard oss om att det var ungefär tjugo minuters bilresa kvar....
Och det stämde.
Vilken tur att jag då köpte fem lerlyktor till ett pris av 200 rupees; d v s knappt trettio kronor.
För alla fem lyktorna tillsammans.
För att inte tala om vilken fantastisk tur att vi då befann oss nära Select City Walk som är ett stort shoppingmall, där vi kunde kliva in och få i oss lite lunch, ty vårt blodsocker befann sig på en oroväckande låg nivå efter allt marknadsbesökande och all bilåkning och något var tvunget att göras åt den saken.
Som av en händelse ligger i just det `mallet`en underbar inredningsaffär som heter "Good earth".
Så förutom mina fem stycken ljuslyktor i lera, som tillsammans betingade 30 kronor, kom jag även hem med en fantastiskt vacker och färgsprakande sammetskudde från "Good earth".
Den kostade 10 gånger mer än lyktorna.
Men det var ju bara bra, kändes liksom mer motiverat med all bilåkning då.
Och jag kände mig "Bahut khush "
(Very happy)
Vilket är viktigt i detta land av äventyr och skojsiga kulturkrockar..
Nimbu Pani / Titti
Kommentarer
Postat av: Agneta
Jag är full av beundran över dina enorma kunskaper i hindi, snart får vi kanske en ljudfil också. Vilket regnväder ni haft, ser faktiskt ut som värre än här i Svedala. Idag var det bara 6+ när vi gick upp inget att längta till.
Ha en äventyrlig resa till Chandigar så vi får lite att läsa här.
Kramar till er båda
Postat av: Emelie
HEj! jag ska kanske ska åka till indien med syfte att kolla hur textilindustrin fungerar där samt besöka några designskolor där i vår med min några lärare från min skola. Jag undra hur svenskar blir bemötta i indien, och vad det vanligaste misstaget en svenska brukar göra när den åker till indien, när man packar, väljer kläder, väljer mat osv. Tack i förhand ! Kram
Trackback
