Klockan är 03.07 här i Häjkon-Bäjkonland.
Om två timmar ringer den för då är det dags för oss att kliva upp och påbörja vår resa. Till Australien! Känns overkligt måste jag säga. Har ju alltid varit ”på andra sidan jorden-landet”, ofattbart långt bort. Nu är vi ju redan halvvägs men blir en lång resa i alla fall. Flyger från Delhi 08.55, till Singapore. Landar där kl 17. Har då hoppat fram 2, tror jag eller är det 3.., timmar i tiden. Klockan 21 är det dags att lyfta igen för att sedan mjukt och säkert sätta ner landningshjulen i Adelaide på fredag morgon vid halv sju-snåret. Då har vi hoppat ytterligare 2,5 timme framåt i tiden. Konstigt det där med tider och tidszoner. Man blir liksom trött bara av att tänka på det. Ännu tröttare av att uppleva dem…
Som sagt om två timmar ringer klockan men det behöver jag ju inte bry mig om. Kommer inte störa mig. Är man redan vaken så är man.
Resfeber? Absolut! Ska bli hur spännande som helst.
Först ska flygresan överlevas. Sedan har vi ett antal giftiga spindlar som skall undvikas. I området runt Sydney finns det till exempel en rackare som heter ”Funnel web spider”; den kastar sig på folks (läs mina..) ben och hakar sig fast med hjälp av ”hakar”som den har på sina äckliga ben. Man måste alltså manuellt lyfta bort den d v s ta tag i den med sina händer och hålla i den… ! Dessutom är den tok-giftig. Den har sällskap av ett antal andra otäcka, giftiga mångbenta kompisar i olika storlekar och hårighetsgrad som bara sitter och gnuggar sina ludna ben av förtjusning över möjligheten att få sätta gaddarna (tänderna..?) i mig. Kommer bara gå i flip-flops, hela tiden. Här sticks det inte ner några fossingar i mörka, spindelvänliga utrymmen inte.
I alla träd, i hela Australien faktiskt, hänger det livsfarliga, superdupergiftiga , elaka ormar. Dom flesta är grönfärgade i exakt samma nyans som grenarna och därmed helt osynliga. Rätt som det är när man går där i parken så trillar det ner ormar i ansiktet på en. I parti och minut.
Dom finns på marken också, i oräkneliga antal. Dom ormarna är då av samma färg som just den marken dom råkar ringla fram på. Bara ringlar där och väntar på att få sätta gifttänderna i … just mig.
I havet simmar blodtörstiga hajar omkring och bara väntar på intet ont anande människoben att få bita av. Gäller att inte simma för långt ut. Fast inte fasen hjälper det, har hört om folk som blivit uppätna fast dom bara stått med vatten upp till knäna. Fast då kanske det var en saltvattenskrokodil som var i farten. Dom är luriga till tusen. Och blixtsnabba. Eller var det en boxmanet; en jellyfish, jag tänkte på? Genomskinliga små rackare som har tentakler, tiotals meter långa och osynliga, som är så fyllda med gift att en miljondel skulle vara nog. Lär vara en mycket plågsam och smärtfylld upplevelse. Förmodligen ens sista upplevelse. Får väl hålla mig på stranden, ägna mig åt favoritsysselsättningen; plocka vackra snäckor. Nä, glömde visst.. inne i snäckskalen lever det OCKSÅ giftiga djur.
Men koalorna då, som jag tänkt gosa med? Icke sa Nicke; fick reda på alldeles nyss, via en Delhi-kompis på facebook som är i Aussie-land just nu, att dom har långa klor, kan rivas och inte intresserade av att bli gosade med. Va falls ??? Ser verkligen fram emot 3 veckor ”Down Under”. Har hört att man kan dricka kranvattnet.
Allt detta matnyttiga vet jag tack vare (eller kanske läge att skriva på grund av) att jag läst en riktigt rolig bok som heter just ”Down Under”, skriven av en snubbe vid namn Bill Bryson. Läs gärna den, skriven med självdistans och en härlig humor. Gratis boktips, såhär i jultider. Här kommer ett till, när jag ändå är i farten; ”City of djinns” av William Dalrymple. Handlar om Delhi och Indien, skriven i modern tid men med mestadels historiska tillbakablickar. Absolut något för den historia- och kulturintresserade.
En slags kultur ägnade vi oss åt häromdagen. Då hade vi svenskt julbord här i India-land. Tretton vuxna och sex barn smaskade på julskinka, köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, Janssons, lax, sill, ägghalvor, risgrynsgröt och julgodis. Naturligtvis började vi med glögg och pepparkakor samt Camillas eminenta baconrullade dadlar. Bestämmelsen var att allt skulle vara tillagat av svenska händer, kryddat enligt svenska normer. Ingen maid skulle ens få snegla på råvarorna, inte få komma i närheten. Allt för att undvika chili- och koriandertouch på vår heliga julmat. Blev hur bra och gott som helst!
Jag slog mitt eget världsrekord i snapsdrickning. Drack hela 2,5 stycken. Billig i drift, lilla Sahlbergskan. Ekonomisk dessutom, spriten räckte till säkert 40 olika snapsvisor! Mycket vackert och stämningsfullt. Ja, oj vad vi sjöng! Var inne och tassade i alla årstider och kring alla teman man kan tänka sig. Julklappsleken gjorde vi också och jag, som ju inte är tävlingsinriktad ett dugg, avgick med segern. Nu handlar det ju inte om kunnande eller uthållighet utan om tur med tärningar, men ändå… När tiden var ute hade jag lyckats få precis det jag ville ha; en stor anteckningsbok samt ett par ljusstakar. Okej, det var väl lite Mr Spirits förtjänst då då. Han är snäll han, när han fick lika på sina tärningsslag så skrek han plötsligt inte efter termosmuggen eller LED-lampan utan på stakarna och boken. Lydig kanske är rätta ordet, eller ovillig att bli lomhörd. Vi satt bredvid varandra, men det kanske ni redan förstått. Om han vann något? Tja…tekniskt sett måste man nog säga att ljusstakarna faktiskt är hans… Hoppsan sa, nu har klockan hunnit bli 04.09. Dags för kaffe kanske? Dags att väcka M kanske så att jag får lite sällskap. Eller kanske inte. En dryg timme tills klockan ringer och det är dags att kliva upp ur sängvärmen. Dags att borsta gaddarna, flyga ett tag för att sen få säga ”G´day mate” och ”No worries mate” dagarna i ända och åtminstone låtsas att man förstår allt dom säger.
Dom däringa austaliensarna med sitt rika djurliv och sitt drickbara kranvatten.
Ha en superskön, mysig och härlig jul ! Det viktigaste för oss den 24:e blir att få till ett Skypesamtal med världens bästa döttrar, no worries !
Nimbu Pani och Merry X-mas/ Titti
Att bo i indien som expat innebär ett årligt besök på FRRO; Foreigners Regional Registration Office.
Det är nämligen innanför denna facilitets väggar som det bestäms huruvida man skall få stanna ytterligare ett år i detta förkortningsälskande, byråkratiska och konstifika land eller om utvisning, deportering, utkastande, avhysning är det som väntar runt hörnet.
Det är ens ´residential permit´som, förhoppningsvis, förnyas.
Kan väl likställas med ett slags uppehållstillstånd.
Eftersom vi snart går in på vårt tredje (!?!) år som utlandssvenskar/gästarbetare/lyxhustru var det följaktligen i dagarna dags för vårt tredje besök på FRRO.
Man skall ha med sig pass, kopia på passet, ett gäng fotografier, nuvarande ´residential permit´, kopia på hyreskontraktet, anställningsbevis, skattebevis samt ett rekommendationbrev från det företag man arbetar för.
Dessutom måste man ha med sig ytterligare ett brev från sin arbetsgivare där företaget lovar och intygar att man är den man är samt att de förbinder sig att stå för alla hemresekostnader om det mot all förmodan skulle visa sig att man inte är den man är utan någon annan.
Jag frågade Mr Spirit om han äntligen kunde vara så gullig och knåpa ihop det däringa anställningsbeviset som säger att jag faktiskt är anställd som lyxhustru i Casa Sahlberg AB samt de små raderna där han garanterar att han står för min hemresa om det skulle visa sig att jag var någon annan...
Nu ville han inte lyssna på det örat och dessutom har det ju funkat bra de föregående två gångerna; att jag, liksom en blindtarm, är ett bihang som de indiska myndigheterna inte bryr sig om att operera bort då jag verkar tämligen oförarglig och icke inflammerad..
Dessutom shoppar jag ju så duktigt och ser till att de Sahlbergska inkomsterna gagnar Indien och indierna på bästa sätt. En ren förlustaffär för Indien att skicka hem mig med andra ord !
Så något anställningsbevis med yrket "lyxhustru" att lägga till CVét blev det inte.
Det krävs ett minimum av två besök per förnyelsegång på FRRO, vid det första lämnar man in alla kopior, original, tillstånd och brev därefter får man sig tilldelat ett nytt datum dä dessa papper valsat runt i den indiska byråkratin och avgörandets ögonblick är inne.
Om man har tur vill säga. Vi träffade på en sydafrikansk tjej därinne som var där för fjärde gången, vid varje besök visade det sig att det fattades ytterligare ett dokument. Ändå hade hon en hel mapp fylld med allehanda brev och intyg. Kan tyckas lite märkligt att inte någon av byråkraterna kunde berätta för henne, vid ett och samma tillfälle, vad som saknades. Varför dela upp informationen i små portioner. ?
Fast när det gäller just detta landet så är det inte särskilt förvånande. Ganska logiskt, faktiskt....
Vi har nu turen att bli ohyggligt väl servade vid dessa besök, redan klockan 6 på morgonen skickas Mahinder dit. Han jobbar som kontorets alltiallo; fyller på kopiator och skrivare med färska papper varje morgon, värmer matlådor, serverar kaffe, samlar in och diskar kaffekoppar och matlådor, postar brev, springer ärenden, köar på FRRO...
En verklig nyckelkompetens inom företaget, på riktigt !
Vi, ömtåliga och lite morgontrötta, expats blir körda dit och landar in klockan 9 för att konstatera att vi, tack vare Mahinder, är uppskrivna som nummer ett, två eller möjligen tre på listan.
Det finns två köer in till denna byråkratiska helgedom. En för alla utlänningar och en alldeles egen kö för afghaner. Dom är tydligen en speciell sorts utlänningar...?
Sakta men säkert fylls stolarna i utomhusväntsalen, både på utlänningssidan och på Afghanutlänningssidan, åtskilda av en mittgång så att det inte föreligger någon risk för ihopblandning.
Inte för att det skulle vara så svårt att skilja oss åt, varför och om man nu vill det, ty samtliga Afghanutlänningar har väldigt...afghanska kläder på sig i form av vita eller beiga vida byxor, ljusa långskjortor, långväst, en filt om axlarna och för det mesta en slarvigt virad turban av icke sikhiskt utseende runt huvudet. Männen vill säga. Kvinnorna har mer kvinnligt afghanskt stuk på kläderna men även de en filt runt axlarna. Inga turbaner dock.
Vi utlänningar har ju mer...utländska kläder på oss...vet inte riktigt vart jag vill komma med detta konstaterande, bara att erkänna att som vanligt är det mycket här i världen som man inte begriper sig på.
Hur som haver, strax före halv tio kliver en indisk herre i kavaj och byxor med pressveck fram, i handen håller han en mikrofon av bästa ´mello´utseende. Ska vi bjudas på indisk skönsång, en hymn till Ganesha eller är det indisk stand-up på gång ?
"GoodmorningladiesandgentlemenandwelcometoFRRO, andningspaus, pleasesitdownwriteyournameonthepaperinfrontandshowyourpassports, andningspaus, sitdownpleasenostandingthankyouverumuch, andningspaus, wewillcallyournamesitdownplease...."
Och sen, förmodligen och förhoppningsvis, samma ramsa på ett språk som de afghanska människorna behärskar där på andra sidan mittgången.
Måste bara tillägga att man d v s undertecknad får en alldeles särskild längtan efter att stå upp när någon säger´vänligen sitt ner´trettio-femton gånger och dessutom pekar på en med ´mello´micken.
För vår del var det alldeles extra spännande denna gång för när Natasha ringde från kontoret och konfirmerade vilken dag vi skulle på detta årets första besök var jag tvungen at fråga om man verkligen, verkligen måste ha med sig sitt tidigare tillstånd, i original ?
Visst dög det alldeles utmärkt med en kopia ?
Det var nämligen allt jag kunde hitta.
Visserligen en färgkopia av bästa kvalité men likafullt endast en kopia.
Originalet stod inte att finna, inte någon endaste stans i hela Casa Sahlberg.
Den som var mest förvånad var nog jag själv, viktiga papper tenderar att ha hög prioritet på min mentala ´det här måste jag ha koll på´-lista.
Hjälpte inte denna gång.
Puts väck.
Kan väl inte ens med bästa vilja i världen påstå att Natasha blev...förvånad. Snarare förskräckt, skräckslagen, förtvivlad....
"Ooooohhhh My Gooood, Titttttiiii" lät det i örat på mig när jag nämnt denna lilla fadäs.
Trots ännu en genomgång av varendaste litet papper och varje upptänkligt gömställe hemma så bidde det inte mer än en kopia till byråkraterna på FRRO.
Att lämna in alla papper gick som smort, det var vid besök nummer två som det var kritiskt. Då när allt granskats och skulle godkännas.
"Okey, Titti, we will see what they say. Put on your sweetest smile and maybe they will accept only a copy.."
Så flera dagar innan det ödesdigra besök nummer två stod jag framför spegeln och övade på söta leenden, tränade på att se lagom bedjande, men ändå väldigt förtroendeingivande ut, på ögonen, praktiserade ett litet tal som inbegrep originalälskande, hungriga råttor, tjuvar, eldsvådor och onda andar.
Nu var stunden kommen, vårt namn sopades upp och vi fick tillåtelse att kliva innanför, in i nästa väntsal. Ett stort rum med drygt 100 stolar uppställda i mitten. Skrivbord och diskar längs med alla väggar. Inte längs med ena kortväggen förstås för där var "Afghan section", två små egna kontor där deras öden skulle avgöras.
De övriga tre väggarna bestod av en ´reception/enquiry´disk därefter ´document´s submission & MHA Id´s´disken sedan ett litet bord där en skrivare balanserade ovanpå en hög med påfyllnadspapper, så ett skrivbord med benämningen ´confirmation´, ´cash counter´bordet. Så var den långväggen slut. Man sitter så att man har dess rakt framför sig. Dessutom kan man roa sig med att förundrat glo på den nummerdisplay som sitter på väggen. Lodrätt är fyra sifferfält. Först står det 0,0,0 och 0 men plötsligt visar de 14, 9, 0 och 7.
Det som är lite knepigt är att förstå vem som skall gå vart och vilken siffra som indikerar vad.
Men ett bra tidsfördriv är det ju.
Vrid huvudet år vänster och där ståtar två skrivbord med benämningen ´In charge´ på bägge borden så att det inte ska råda någon tvekan om vilka som är de viktigaste personerna på myndigheten.
Så följer de diskar vid vilka man ska skriva under och hämta ut sitt viktiga papper. Vi tittar fortfarande på kortsidan, kom i håg det, och vi tittar från höger till vänster. Disk nr 10 följs av nr 11. Kortväggen slut, vänd dig om och titta bakåt mot bakre långväggen, från höger till vänster. Kant i kant med disk 11 kommer nr 1 och så vidare hela vägen ner till vänster hörn som avlutas med disk nummer 7.
Vart disk nummer 8 och 9 tagit vägen förtäljer inte historien.
På samtliga skrivbord tronar pappershögar och skrivböcker i ´Hogwarths´format. Det råder någon slags (o)logisk ordning som ens papper vandrar, det lämnas in vid första bordet, stämplas vid det andra, visas upp vid tredje, visas upp vid andra, betalas vid cash counter och godkänns sedan av Ín charge´männen....
Återigen blir vi suveränt servade, sitter på varsin stol och ser på när Natasha går från det tredje bordet till det andra och tillbaks till.... Ganska många människor håller på med samma procedur så lite trängsel och stökigt är det allt.
Ja inte för oss då, inte fysiskt i alla fall.
Den psykiska utmattningen är alltid nära.
Så behöver vi faktiskt fysiskt närvara en stund på slutet när vi går till disk nummer 1 på bakre långväggen, den mellan nr 11 och nr 2...
Där bakom sitter en indisk herre med våra pass i handen och knapprar långsamt, bokstav för bokstav, på tangentbordet.
Mr Spirit är först ut. Till slut spottar det till i skrivaren och herrn bakom disken nickar uppmanande till maken att han skall hämta pappret som segat sig ur gapet på apparaten.
På detta papper ska ett foto klistras med hjälp av pappersremsan som är nedtryckt i flaskan med det alldeles särskilt bra och klistriga klistret.
Sedan är det dags för underskrift och den slutliga, magiska, bekräftelsestämpeln.
Hurra, Mr Spirit får stanna ännu en tid.
Min tur så, ska han säga något om kopian, är detta det sista jag ser av Häjkon-Bäjkonland ?
Spänningen är olidlig.
Han håller mitt pass i handen, jag ler sött och säger, mycket förtroendeingivande, "Namaste".
Han säger "Do you like India ?"
Jag svarar "Hanji, bahut accha" och levererar ett, om möjligt, ännu sötare leende. Mitt sötaste ever.
Knapprandet på tangenterna går oändligt sakta, jag ler så sött så det stramar i mungiporna, vickar lite med huvudet i sidled för att riktigt visa hur mycket jag bör få stanna i landet.
Han tittar upp, säger "Very long name, like a company name.." men ler samtidigt, ett ganska sött leende faktiskt.
Efter påklistrande av foto och underskrift landar den sista stämpeln på mitt nya uppehållstillstånd, i original !
Herr indier ler sådär sött igen och säger "See you next year, maybe you can have a little shorter name then..?"
Jag svarar med ännu en indisk vickning som kan betyda ´ja´, ´nej´eller kanske och levererar mitt sista söta leende. Det enda jag hade kvar faktiskt.
TittiKirstenMAhlströmSahlberg...tja kärt barn har många namn.
TKMAS Lyxhustru I Casa Sahlberg AB, med förkortningen TKMASLICS AB.
Kort och koncist.
Provar det nästa gång.
Natasha påstod efteråt att jag fick mitt tillstånd utan mankemang tack vare att kontoret har en sådan fantastiskt bra färgkopiator, ingen märkte att det var en kopia.
Jag vet dock att mitt sötaste leende och mina enorma kunskaper i hindi var det som gjorde susen.
Nimbu Pani och trevlig helg, danyavad/TKMASLICS AB
