Indien Enligt Titti

Ja, något måste man ju sysselsätta sig med om dagarna...

Går ju inte an att bara gå på salong och få naglarna skrubbade, filade och lackerade.

 

För drygt två veckor sedan var jag på anställningsintervju på American Embassy School; AES, för att börja arbeta som skolsköterska.

På AES går det drygt 1500 elever, alltifrån småknattar till långbenta tonåringar.

Ganska många med andra ord.

Dessutom är dom fördelade på ungefär 70 olika nationaliteter.

Ganska många med ytterligare andra ord.

 

På AES har dom ett HO; Health Office, där det jobbar två sjuksköterskor, en läkare, en sekreterare samt en hälsokoordinator.

(Läkaren är främst till för skolans personal och deras barn.)

Samt några indiska herrar som tömmer soppåsar, papperskorgar, svabbar golv och fyller på vattenbehållarna.

På heltid.

Säg den skola i Sverige som kan erbjuda sina elever och skolpersonal detsamma...

 

Nåväl, jag tyckte att det kunde vara spännande, roligt och socialt att erbjuda dom mina sjuksköterkeerfarenheter och mig själv erfarenhet som skolsköterska.

Tydligen tyckte dom att en akutsjuksköterksa (från världens bästa akutmottagning; Norrtälje Sjukhus!) var av värde, eftersom dom anställde mig på stört.

Så nu är jag en substitute nurse, d v s jag skall arbeta när dom behöver en vikarie.

Och när mitt fullspäckade lyxhustru-schema så tillåter.

 

Jag var noga med att tala om att jag kan max arbeta 1-2 gånger per vecka eftersom jag har "my reputation as a luxurywife to consider.."

 

Gäller att sätta regelverket på en gång.

Gäller att visa att man är en tuff brud i lyxförpackning, väl medveten om det egna värdet.

 

Vi kom överens om att jag skulle börja med två dagars introduktion, så på måndagen gick jag bredvid `översköterskan`och gick igenom vart plåster, icepacks, varmvattenflaskor och bandage fanns.

Dessutom gick vi igenom de s k "red alert" eleverna; på väggen utanför behandlingsrummet hänger påsar med namn och foto på de elever som har allergier av allvarligare slag såsom jordnötsallergi. Påsarna innehåller förutom medicinska fakta även epi-pens och andra medikamenter.

I bokstavordning, snyggt och välorganiserat.

 

Efter ungefär två timmars genomgång, bemötande och behandlande av elever kände jag att det där med två dagars introduktion var lite överdrivet...

 

Barnen söker för ungefär allt och inget; skrubbsår, såväl synliga som osynliga, blåmärken; gamla som nya, eksem i armvecken, myggbett, halsont, huvudvärk, magbesvär samt en eller annan bula i huvudet.

En tonårstjej sökte för magont, när jag pratade med henne visade det sig att hon bara behövde en extra tampong. När hon fick den i handen förklarade hon glatt att det magonda gått över och återgick till lektionen. Lättbotad, måste jag säga.

Bula i huvudet benämns med "head injury" och föranleder undersökning och bedömning enligt GCS (Glasgow Coma Scale) komplett med pupilljusreaktion och medvetandegrad.

Alla blir engagerade, inte bara den sköterska som har hand om just det barnet, nej alla vill lysa i ögonen och kolla vakenhetsgraden.

Det mesta behandlas med; 1. Icepack/varmvattenflaska, 2. En mugg vatten, 3. Vila i lugn och ro i 15 minuter.

Tempen tas på alla med ont i hals, huvud eller mage.

 

Har man över 38 grader, har man kräkts eller haft två diarreér eller ter sig allmänt "unwell/unhappy" så är det slut på skoldagen; då skall föräldrar ringas, hämtning organiseras (oftast hämtar nannyn; ayyah´n), chauffören måste anmäla sig vid någon av skolans bevakade grindar, "gate pass" utfärdas; lapp som ger eleven tillstånd att lämna skolan samt vakterna motringa när chauffören är på plats...

 

En del barn  behöver bara komma ifrån rasten, lektionen, alla sinnesintryck eller värmen ett tag.

Inte lätt att vara svensk, korean, israel eller ghanes i amerikansk skola i Indien och kanske knappt kunna engelska.

( Inte heller alltid så lätt att vara svensk, i sin gyllene medelålder och med hyfsade engelskakunskaper  i Häjkon-Bäjkonland, man kan bli utmattad för mindre; har full förståelse för barnen !)

Inte kunna kommunicera med sina lärare eller ens med sina kompisar, för de är från ytterligare något annat land och kämpar även de med språket och alla intryck.

Då är det väl inte så konstigt att huvudvärken eller magontet kommer som ett brev på posten.

Att få komma till de snälla sköterskorna, få lite lugn och ro, en mugg vatten och svalkande vila i en kvart kan göra underverk.

 

En koreanska sökte för mag- och halsont, när vi pratades vid och hon låg med varmvattenflaska på magen och det magiska vattnet i en mugg bredvid sig berättade hon att hon ofta fick just de här besvären när det var stressigt i hennes liv.

Just dessa dagar var det prov på AES, dessutom åker tydligen de flesta koreanska barnen direkt från amerikanska skolan till koreanska skolan, minst ett par eftermiddagar i veckan, för extra matematiklektioner.

Dessutom tillbringas de flesta lördagarna på nämnda koreanska institution, då är det fosterlandsstudier som gäller; koreanska i tal och skrift, historia, samhällskunskap samt ytterligare matematikdrillningar.

 

Ja, det är olika i olika delar av världen hur vi ser på det där med barn, barndomen, uppfostran och utbildning...

(Ett litet lästips såhär mitt i skrivandet; "En tigermammas stridsrop" av Amy Chua; handlar om precis detta).

 

Olika är det också hur man tilltalar barn; i sann amerikansk anda kallar man här de flesta barn för "darling, "sweetie" och/eller "sweetiepie"...

Faller sig inte riktig naturligt för Syster Sahlberg.

Omedvetet gör jag en direktöversättning i huvudet, det blir då "älskling", "sötnos" och/eller "sötnospaj", och det tycker jag känns lite kletigt, onaturligt och fjantigt.

Skulle möjligen kunna säga "lilla gumman/gubben" till ett yngre barn i samband med omplåstring och om- händertagande, men begriper ju att "little old lady/man" förmodligen skulle låta väldigt märkligt i deras öron.

 

Antagligen vänjer jag mig och anammar det engelska eller så börjar jag mumla "lilla gumman" på svenska och blir då ansedd som en trollpacka från den höga nord, som mumlar obegripliga besvärjelser medan hennes svala sjuksköterskehänder utför underverk..

 

Förutom arbete på vardagar så är det full aktivitet på AES även på helgerna; soccer, tabletennis, simträningar, turneringar, tävlingar och allehanda kulturella begivenheter.

På de flesta av dessa aktiviteter behövs det minst en sjuksköterska för att ta hand om eventuella skador, vätskebrister och värmeslag.

Via mejl har jag erbjudits möjlighet att anmäla mig för helgtjänstgöring.

Jag har mycket noggrannt undvikit att anmäla mig.

Eftersom jag har jobbat varannan helg under 15 års tid så ingår inte det i mina år som lyxhustru, det är då ett som är säkert !

 

Jag har hunnit med 3 arbetspass på AES, och hittills tackat nej till 2.

Sista nej-tacket var i fredags, då har vi ju nämligen hindikurs med efterföljande fika.

Läraren hann knappt utanför dörren och kaffet på bordet förrän det plingade till av ett sms i telefonen tillhörande en av oss som har barn på amerikanska. Skolan skulle utrymmas och stängas senast klockan 13 på grund av förväntade protester och demonstrationer på USA´s ambassad som ligger precis bredvis skolan. Därav ombads alla föräldrar att  hämta hem sina telningar å det snaraste.

Allt gick, enligt efterföljande rapport, lugnt och sansat till. Helt enligt plan.

Med facit i handen hade det ju varit nyttigt och erfarenhetsberikande att ha varit med, eftersom nu "inget" hände, men tänk om...

"Spännande" nästan jämt här i Häjkon-Bäjkonland...

 

Det är ledig dag idag för maám Sahlberg; onsdag (maidfritt, men det vet ni ju redan ;-)..), maken är på massa möten på olika håll och kanter därför är inte bilen inklusive Richard-the-driver tillgänglig.

Kanske ringer någon av mina medföljandevänner och vill ha med mig på skojsiga kulturkrocksäventyr eller...

...så får jag  leka salong här hemma i Casa Sahlberg; tvätta, fila och lackera naglarna av hjärtans lust.

 

Medans färgen torkar kan jag tussa omkring, dricka kaffe och öva mig på att säga "sweetie" och "darling" på ett övertygande och naturligt sätt..

 

Det är sysselsättning som heter duga.

 

Happy wednesday & Nimbu pani på er/ Titti "Sweetiepie" Sahlberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här med att vara ´lyxfru´...

Förutom det stora privilegiet att inte behöva jobba innehåller det livet också det mer diskutabla nöjet att ha, förutom chaufför, även en maid.

Och det är lyxigt, jag erkänner det glatt och villigt !

Tänk att inte behöva dammsuga, damma, våttorka golv, städa badrum, tvätta, stryka, diska, handla, bädda, laga mat...

Underbart, om än fortfarande lite ovant.

 

Men det innebär också att man har en främmande människa i sitt hem.

Flera timmar varje dag, de flesta dagar i veckan.

Borde väl ha vant mig, eftersom vi bott här i Indien i drygt 1,5 år vid det här laget.

Tillhör kanske den mer "svårvanda" sortens människa ?

Därav har vi här i Casa Sahlberg  en maid som jobbar 9-12 mån-tis samt tors-fre, ledig på onsdagar  och helger.

 

(Små-knäpp som jag är så ser jag det som att jag eller rättare sagt lägenheten är ledig = maidfri på onsdagar, helgerna samt efter klockan 12 de övriga dagarna; det är lyxigt ! Jag fullkomligen älskar att komma hem till en tyst och tom lägenhet; att få ´tussa´omkring, göra precis vad som faller mig in utan att någon behöver bry sig, spankulera omkring naken om jag känner för det, ligga i soffan och läsa utan att känna mig ónyttig´inför någon som våttorkar golv eller står och stryker.

Jag vet; känslan av att ´vara i vägen, vara onyttig´ ligger helt och hållet hos mig, maiden är ju på sitt jobb och utför sysslorna mot betalning och har nog sett och upplevt värre saker än en maám som ligger på sofflocket och läser. Det där med att spankulera omkring naken kanske kan diskuteras förstås, skulle nog inte uppskattas, inte från något håll.)

 

Hon som jobbar hos oss gör det ovan nämnda förutom; bädda, tvätta, handla och  laga mat.

För det gör vi själva.

Inte för att verka duktiga eller för att just dom sysslorna är speciellt roliga utan för att maám (d v s undertecknad..) inte gillar tanken på att någon annan rafsar runt i vår tvättkorg; sorterar underkläder, svettiga yogaplagg och sunkiga träningsstrumpor. 

Handla; 

förutom att man varje gång får vifta undan de butiksbiträden som nödvändigtvis vill bära kundkorgen åt en,

att det i mataffären ständigt pågår uppackning och omflyttning av allehanda varor i de redan trånga gångarna,  att det tar tid att leta sig fram till det man vill ha eftersom varorna inte står att finna där man med svenskt logiskt tänkande tycker att de ska stå

samt att de inte kan packa en påse på vettigt sätt men insisterar på att packa åt en; gärna tomater och ägg i botten och sen några liter mjölk och ett gäng konservburkar uppepå,

så är det helt okej och rätt så roligt att botanisera bland svindyra importerade varor och ser man lite utmattad ut så kommer det genast en liten människa fram med en flaska kallt vatten, "Maám, some water for you, complimentary."

Det betyder att jag får den, alldeles gratis !

Inte mer än rätt eftersom jag vid varje handlingstillfälle på ´Modern Bazaar´eller ´Daily Pick´spenderar åtskilliga tusen rupees på yoghurt, bacon, grönsaker, ägg och till priset exklusiv spagetti..

 

Bäddning och hängning av nytvättade kläder går på ett kick, och jag får det som jag vill ha det. dessutom en känsla av att inte helt hemfalla åt benämningen ´lyxfru´på alla nivåer.

Matlagningen då; jo den gör vi så gärna själva ! Vi är dom enda bland våra expat-vänner som inte någon gång klagar på hur maten smakar, dess mängd eller konstifika kombinationer.

 

 

Vi slipper kanelbullar som är bakade på fullkornsmjöl och med endast 2 matskedar smör i degen istället för 150 gram, alternativt kanelen blandad i mjölet istället för pudrad tillsammans med sockret på den smörade utkavlade degen. Vi slipper kombinationen stekt potatis OCH stor skål med ris till kycklingen. Vi slipper också få endast varsin liten kycklingklubba tillsammans med gigantiska mängder kokt broccoli fast vi berättat att vi vill ha mycket kött och lite grönsaker. Vi behöver aldrig oroa oss för att vår heliga, insmugglade svenska, köttfärs  hamnar i en indiskt tvärstarkt kryddad gryta...

Inte heller råkar vi ut för feltolkning av skriven lapp; ´du behöver inte laga någon middag idag, vi har kvar av den goda maten du gjorde igår, var snäll och baka bröd istället´ och komma hem bara för att finna ännu en lagad middag och inget bröd i sikte.

 

En del av oss upptäcker att nattygsbordet plötsligt står vänt med öppningen inåt väggen efter att golvet blivit våttorkat, en annan finner sin på nattygsbordet placerade kvällslektyr, (komplett med vikt hundöra för att markera sidan), hundörebefriat och tillbakastoppad i bokhyllan.

Ett träningsredskap som ligger på en stol i sovrummet är puts väck, efter idogt letande återfinns det nerstoppat i en papperspåse, under en annan påse..

En hårborste som varje morgon efter användning läggs på hyllan i badrummet är mystiskt nog alltid instoppad i skåpet varje eftermiddag.

Ordning och reda, på maidens vis, dock inte alltid till maám´s belåtenhet.

Alla har vi en och annan vacker keramikskål/fat  som efter diskning plötsligt har större eller mindre skavanker i form av flisor, bortslagna hörn eller sprickor.

Vinglas verkar speciellt sköra, eller extra lätta att tappa bort; alla har vi decimerade bestånd av dessa.

Som alla andra får vi också varje dag irritera oss lite, lite grann för att soffkuddarna alltid står uppspetade på rad i soffan; på högkant dessutom.

Små tecken på att allt är som det ska och att livet som medföljande maám eller sir rullar på...

 

Jag inser till fullo hur fjuttigt och petitessaktigt det här axplocket låter OM man inte är här och lever i det. 

Ett ovant öga läser förmodligen detta, rycker på axlarna och tänker " Men herre GUD, expatmänniskor, skärp er, era bortskämda stycken !!!"

 

Mer allvarligt och betydligt mer obehagligt är det när klädesplagg saknas, när trappstäderskans lön som ligger på hallbordet i väntan på hämtning plötsligt är halverad, när mat försvinner och man märker att kvitton inte stämmer...

Man blir först osäker på om man verkligen hade lagt hela lönen på hallbordet, om man verkligen inte själv ätit upp just de där matvarorna eller kastat just det där linnet... Och kvittona, ja kanske går det åt så där mycket av allt möjligt; somliga handskrivna med hindi-krumelurer, eller..?

 

Förstå att vi har terapi-samtal, spy-kvartar och psykbryt-sessioner med varandra ibland, där peptalk blandas med gapskratt, fniss, uppsägningsuppmuntringar och tröstande ord.

 

Idag har jag det riktigt lyxigt och inget som helst behov av terapi-samtal eller spy-kvart.

Det är onsdag-maidfria-dagen nämligen.

Bästa dagen av alla veckodagarna !

Jag varken spankulerar omkring eller sitter naken framför datorn, men det är ´tussning´på hög nivå, har tvättat och hängt en tvätt, dricker kaffe, bloggar... 

Ska snart slänga mig i soffan för att läsa klart "A fine balance" av Mistry Rohinton. En tegelsten på dryga 600 sidor, om vardagslivet för några familjer i Indien.

Fantastiskt bra ! Rekommenderas varmt !

 

Bäddningen struntar jag dock i på onsdagar (och för det mesta på helgerna också ska erkännas), någon jädra måtta på vad en lyxfru ska behöva slita med får det vara !!

 

Trevlig onsdag och Nimbu Pani/ Titti

 

 

 

 

 

 

 

 

  

  

 

 

 

 

Söndag i Casa Sahlberg; Richard-the-driver är ledig och vi är "bara" hemma och tar det lugnt.

Hur skönt och fridfullt som helst !

Ett litet tillägg från förra inlägget; Chandigarh är huvudstad inte bara i Punjab utan även i Haryana, vill ju att rätt ska vara rätt.

Tågresan dit var helt fantastisk !

Att kliva in på en tågstation i Indien är annorlunda, rejält annorlunda jämfört med dito i Sverige. Alltid fullt med folk; resenärer, välkomst- och avskedskommitteér. De står, går, sitter eller ligger på utbredda filtar omgivna av allehanda väskor och kartonger. Mitt i villervallan äts och sovs det utan att någon ägnar det någon mämnvärd extra uppmärksamhet.

Undrar vad reaktionerna skulle bli om man bredde ut en filt på golvet inne på Stockholms Centralstation, placerade ut väskorna, dukade fram en middag och efteråt tog sig en middagslur... ?

Det var inte svårt att hitta rätt plattform och rätt tåg, bara man vet vad tåget heter så går det som en dans; denna gång åkte vi med Kalka Shatabdi Express från plattform 1. Medan vi stod och väntade på att loket och vagnarna skulle rulla in hann vi se en kille som hoppade ner på spåret från perrongen tvärsöver och helt ogenerat ställde sig att pinka, därefter en kvinna i saree som även hon hoppade ner, drog upp tyget och bajsade...

Ingen reagerade över detta, förutom vi blekansikten som, såklart, gjorde stora ögon !

Inte bara över att de använde spåret som toalett, nej lika mycket på grund av att de hoppade ner där. Dom hade nog inte hört talas om hur otroligt livsfarligt det är att beträda spåren, det som vi har inbankat i ryggmärgen och som står på otaliga skyltar längs svenska perronger...

Klockan 17.15 skulle tåget gå och det gjorde det också !

Vi åkte andra klass, vilket är ungefär som hemma. Med undantaget att varje plats hade större benutrymme och flaskvatten till varje resenär.

Vagnsuppassaren gick runt och delade ut dagens tidning samt äppeljuice i tetrapack !

Så fort vi hade börjat rulla började serveringen; i biljettpriset ingick, förutom vatten, tidning och juice, även inplastad smörgås, varm "pirog" samt liten förpackning innehållandes thépåsar, socker och torrmjölk.

Inte att förglömma två karameller till efterrätt.

Inte heller att förglömma den termos med kokhett vatten varje passagerare fick sig tilldelad. En termos var !

 

Bijettpriset då ? Jo, till det facila priset av 900 rupees (145 sek) per person åkte vi Delhi-Chandigarh. Tur och retur !

På hemresan fick vi, utöver det ovan nämnda, även varm mat och glassbägare !

Medans tåget långsamt tuffade sig genom Delhi och dess förorter satt vi och stirrade fascinerat ut genom fönstret; mittemellan och längs med spåren lekte barn, gick skjortklädda herrar hemåt med portföljen dinglandes från handen, bar sareeklädda kvinnor risknippen på sina huvuden, strosade kor och getter, satt folk på huk med fötterna platt ner i marken på det karaktäristiska indiska viset, och samtalade, drack chai och begrundade livet.

Ruckliga tegel- och plåthus samt uppspända presenningar kantade banvallen, kanske så mycket som 5 meter mellan husväggar och förbisvischande tåg.

Ja, jag säger då det; här i Häjkon-Bäjkonland upphör man aldrig att fascineras och förvånas !

 

Inte heller blev jag då särskilt förvånad när Mr Sanjee dök upp mitt under tågresan och inviterade oss till "Real Punjabi-dinner, I pick you up at 9.30 tonight, okey ?"

Mr Sanjee visade sig vara en höjdar-snubbe för ett företag och en av dem som mr Spirit skulle ha möte med dagen efter.

Så istället för en liten drink på hotellbaren och sen godnatt blev det full indisk middag vid 22.30-snåret och sängen någon gång efter midnatt. Med magarna fyllda av kyckling, linsgryta och allehanda röror :-) !

 

Jag hade planerat att leva upp till min status som lyxfru medan Micke var på sitt möte, köra all-in med manikyr, pedikyr och massage men tji fick jag för händer och fötter befattade dom sig inte med på hotellet, Taj Chandigarh, och ledig tid för massage fanns inte förrän efter 12.30; så dags skulle mötet vara klart och vi ägna dagen åt sightseeing. Blev några lugna timmar för mig på hotellrummet tillsammans med den fantastiska boken "The God of small things" av Arundhati Roy. Rekommenderas varmt !

 

Vi hyrde bil och chaufför och begav oss till Rock Garden, skapat av en herre vid namn Nek Chand och byggd av återvunna krukor, lampsocklar, armband; bangles och cementerade sandsäckar och madrassvar. Fantastiskt ställe ! Bara att köpa biljett fick oss att skratta hysteriskt; kolla själva :

         

Väl värt ett besök, om ni någon gång kommer till staden Chandigarh som för övrigt är en nybyggd stad med endast cirka 60 år på nacken. Den franska konstnären/skulptören/arkitekten Le Corbusier fick detta i uppdrag av primiärministern J Nehru. Staden är uppbyggd i 1 kvadratkilometer stora sektorer var och en innehållande skolor, affärer och olika sorters tempel.

Delhi är ju en grön stad med många parker, träd och planteringar men banne mig; Chandigarh är riktigt, riktigt grönt, med breda, raka avenyer och gator. Dessutom är de större gatorna kantade av, hör och häpna !, breda cykelvägar !!!

 

Efter besöket i Rock Garden kunde M ställa upp i vilken "Mr Wet Shirt-tävling" som helst därför bad vi om att få bli körda till ett shopping mall för att inhandla ny skjorta.. På vägen dit hann vi beskåda stadens andra stolthet; den konstgjorda sjön Sukhna Lake, komplett med tingeltangel-försäljare, färgglada trampbåtar, blekansiktes fotograferande indier och turbanklädda sikh-herrar..

       

Efter en kopp kaffe inne på mallet hade skjortan torkat så vi gick på bio istället för att shoppa skjorta; 260 indiska pengar för oss bägge ! Såg en riktigt dålig actionrulle, men skönt att sitta i lugn och ro med popcorn och Coca-cola ett par timmar :-) !

Chauffören tog oss därefter till "Le Corbusier Center", där vi tillbringade ungefär en kvart i dammiga men ändå ganska intressanta lokaler.

Måste säga att vi hann med riktigt mycket på ett dygn !

Efter en halvtimmes biltur genom stadens olika sektorer var det dags att ta tåget hem till Delhi igen; ingen som bajsade på spåret den här gången men lika punktlig avgång som vanligt, lika snabb och generös servering; ja, vi njöt lika mycket av hemresan som av ditresan.

Att åka tåg med Indian Railways är ett perfekt sätt att se Indien på, måste jag säga.

Fast det är klart...skulle jag kunna få åka med denna ljusrosa auto-rickshaw så kanske jag skulle tänka om:

Även om inte äppeljuice, glassbägare och karameller ingår i priset...

Rosa heter för övrigt Gulabee på hindi; bara så ni vet.

Slut på lektionen för denna gång.

 

Nimbu Pani / Titti