Indien Enligt Titti

Det plingade till i min telefon tidigt en torsdagsmorgon; ”God morgon syster Titti!  X är inlagd på Apollo. Troligen blindtarmen. Rum 1234. X har mobilnummer si och så. Har du tid och möjlighet att ringa/besöka?/ Y”

Ni noterade väl att det stod ”God morgon syster Titti ..”,  vilket här i Indialand inte betyder att sms:et var från min syster utan att här rörde det sig om medicinska spörsmål, vilket ju även fortsättningen på meddelandet  indikerade.

Skulle jag skriva ner allt som sedan ägde rum under den följande veckan så skulle inlägget bli det längsta blogginlägg som någonsin skrivits!

Så det gör jag inte.

För det orkar jag inte.

Och ni skulle aldrig orka läsa´t.

Låt mig bara sammanfatta …

X är på tjänsteresa i Indien. X är en ung, mycket vältränad (kampsporter bl a) man som varit med om både det ena och det andra i sitt yrkesliv. Van vid tuffa tag med andra ord. Van att klara sig själv i alla möjliga och omöjliga situationer. Ovan vid att inte ha kontroll över sin egen situation. Inte van att vara utlämnad åt andras godtyckande. En högst ”ognällig” person.

På en kirurgisk vårdavdelning i Indialand, på ett av de fina storsjukhusen ska tilläggas, tycker man det är viktigare att följa patientens smärta än att faktiskt försöka få bort den. 

På ett akutsjukhus i Indialand gör man tre olika undersökningar med som längst nästan 6 timmars mellanrum; ultraljud, rtg (?) och DT=datortomografi/skiktröntgen för att få bekräftat en inflammerad blindtarm. Man gör de två sistnämnda fast redan undersökning nummer 1 samt ytterst klassiska symtom skriker inflammerad blindtarm! Nu är det förmodligen så att man vill göra så många undersökningar det bara går när man har chansen att kunna tjäna storkovan på en utländsk patient och dennes försäkring.

På något, för mig oförklarligt, sätt förvandlades jag från medmänniska och medföljande lyxfru via svensk akutsjuksköterska till koordinator, hela-handen pekerska, personlig livmedikus samt allmän sambandscentral…

Om jag, av födsel och ohejdad vana, dokumenterade?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag gjorde!

01, X kommer till Apollo. Undersökt av hotelläkaren och på närmre sjukhus innan transport till Apollo Indraprashtra Hospital. X gör ultraljud som ger diagnosen app?

8.00 Jag får sms. Ringer X, har rejält ont. Inte fått någon smärtlindring. X´s chef ringer mig. X gör röntgen.

9.15 X gör DT.

11.15 Jag (plus C och A) kommer till Apollo. X vas:ar 8, ej fått smärtis.

11.20 Pratar med sköterskorna och trycker på om smärtis (enligt svensk, god dokumentationssed får man inte säga eller skriva smärtis; det heter smärtlindring… men i verkligheten säger och skriver man smärtis, bara så ni vet!). En doktor kommer in på rummet, han säger att de följer X´s smärta; om den ökar betyder det att X blir sämre och då vet de det. Här blir mina ögon runda som tefat, hakan trillar ner på bröstet; excuse me ?!? Jag menar på att det är viktigt med smärtlindring och att us ju visar på blindtarmsinflammation. Ge smärtis NU!

11.30 Civilklädd man, med jackan på samt stetoskop runt halsen, kliver in på rummet. Går fram till X, frågar hur han mår och om han får känna på magen. Gör det. Jag frågar X om han träffat denna människa tidigare. Svar nej. Jag ber att få tala med den civilklädde herrn i korridoren, frågar om han träffat X förut. Svar nej. ”Ursäkta, men vem är du?”. ”I am a doctor”.  När jag förklarar för honom att för oss är det viktigt, och självklart, att man presenterar sig innan man klämmer någon på magen så ser han uppriktigt förvånad ut, men ber sedan om ursäkt. Därefter går han in och gör det i efterskott. Presenterar sig alltså. Däremot presenterar han inte den andra civilklädda yngre mannen som var med in som pärmbärare.

11.45 Ingen har ännu kommit med smärtlindring, X har vas 9 vid minsta rörelse. Går ut i korridoren och tjatar.

12.05 Sjuksköterska (tror jag; ingen presentation) kommer in och kopplar på ett dropp. ”For the pain? What´s in it?” Svar:  diklofenak.  (I Sverige ger man diklofenak som en injektion i stor muskel vid t ex gallstens- eller njurstensanfall… Har aldrig under mina dryga 10 år på en akutmottagning gett det intravenöst.)

12.10 Pratar i telefon med läkare i Sverige, vi undrar bägge över diklofenaken och varför operationen dröjer. Går ut till expeditionen och frågar försynt (not!) varför den dröjer.

12.15 Anestesiläkaren kommer in och gör bedömning inför op. DT-svar, äntligen, som också visar på blindtarmsinflammation. Operation så snart som möjligt, säger dom. Operatören, Dr Kaul, kommer in på rummet; operation om 1-2 timmar, med titthålkirurgi (laparoskopi) informerar han … mig! Jag pekar på X och föreslår att herr indisk kirurg pratar med patienten. Då gör han det, den gode doktorn. Vi utbyter telefonnummer.

13.00 Ny information; operation om 2-3 timmar på grund av något mer akut som gick före. X något smärtlindrad men inte tillräckligt. Påpekar. Inget händer.

14.30 Dr Kaul ringer; operation om cirka 2 timmar.

(Under hela dagen ringer det nästan oavbrutet i telefonen; det är närstående, kollegor, chefer, läkare, kompisar… Jag pratar och pratar, antecknar och antecknar, skickar och tar emot sms; det är som att vara med i en surrealistisk film… När dagen är slut, och jag med, kollar jag hur många samtal jag haft under 15 timmar; slutar räkna när jag kommit upp i 53 stycken. )

15.15 Operationspersonal hämtar X, i rullstol, till operation.  Vi säger ”Håller tummarna” och åker hemåt. Vilken dag! Stackars X! Hur svårt kan det vara att ge lite ordentlig smärtlindring? Rullstol?

%&()=)(%¤%/ Indien och dess, mins sagt, annorlunda sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting!!!

17.15 Precis kommit hem, blir uppringd av person på makens kontor; ”Du (d v s jag) måste GENAST ringa Dr Kaul, det är en emergency!!!”. Åh herregud, tänker jag, vad är det som hänt? Och varför ska JAG ringa kirurgen? Men gör så klart det, han står inne på operation och berättar att blindtarmen visade sig vara nekrotisk (what a surprise…not!) , det går inte att fortsätta med titthålskirurgin. I samma mening vill han ha mitt medgivande till att göra en ”open surgery”. ”Do I have your approval, maám?”

”Öhhh… yes you have my approval, do whatever is needed to be done  for Mr X…”

Mycket märklig känsla måste jag saga. Första, och förmodligen sista, gången det händer i mitt liv.

19.15 Dr Kaul ringer; operationen är klar, allt har gått bra. Jag undrar återigen varför jag blir uppringd; men bara i mitt stilla sinne, i verkligheten tackar jag Dr Kaul så mycket och vi lägger på i bästa samförstånd, efter att ha diskuterat operationen; nästan lite kollegialt sådär..

Ringer upp X´s sambo för att meddela att allt gått bra.

22.10 Telefonen ringer. Det är stackars, nyopererade X som talar med ganska liten röst där i andra änden. Han har jätteont efter operationen; har fått paracetamol intravenöst; Alvedon, och når dessutom inte ringklockan… Paracetamol ????? Snåla, dumma, inkompetenta ”#¤%#”&% !!!!!

22.15 Ringer avdelningen x flera, kopplas bort, upptaget, inget svar. Till slut kommer jag fram och då är Tittiluttan inte mesigt svensk längre! Ringer tillbaks till X och säger att dom är på väg in till honom.

23.10 X ringer igen, ingen har varit där; ingen klocka, ingen smärtlindring….

23.15 Ringer dagens sista samtal, till avdelningen. Något irriterad, något frustrerad; förbannad rent ut sagt!

Detta var dag nr. 1

Lite blandat ur veckan som följde;

…Plötsligt står 3 män inne på rummet; de är svartklädda och bär dessutom svarta turbaner. Visar sig att de kommer från ”International marketing” och undrar om vi (?) är nöjda med behandlingen ”so far?”. Svar; typ inte… klargör att smärtlindringen har varit under all kritik, att det är oacceptabelt att låta någon ligga och ha så ont så länge. Dom lovar att kolla upp detta. Att kalla dit ett smärtteam. Dessutom informerar dom nogsamt om att vi, som besökande till en internationell patient, är berättigade till ett gratis mål mat per dag. Vill vi ha det idag? Både jag och Camilla tackar vänligt, men bestämt, nej till detta fantastiska erbjudande; en sjukhuslunch, alldeles gratis… Det kan dessa herrar inte förstå; ”but it´s complimentary; for free !” Tack, men nej tack!  ”Okey, God bless you.” säger dom till X och lämnar rummet…

…Klockan 12 får så X äntligen smärtstillande spruta som är något att hänga i granen; går från vas 9 -> 5 -> 3 på en liten stund, somnar gott. Man lovar en morfinpump kl 12.15. När vi åker hem är klockan strax efter 16 och det står några människor där och håller i en pump, dom väntar bara på en läkarordination…

…En sjuksköterska kommer in med en inhalationsbehållare, X ska inhalera ånga, i Indien är det nämligen bra för lungorna om man är nyopererad. I behållaren häller hon kokhett vatten. Slangen från luftaggregatet räcker inte riktigt så hon håller behållaren i händerna och lutar den, lite spännande så där,  över patienten.  Vi håller tummarna för att hon inte skall tappa den…

…X ringer, nu har han legat med en annan sorts inhalationsmask över näsa och mun i drygt 1,5 timme, behållaren är för länge sedan tom. Han når, återigen, inte klockan…

…X vill väldigt gärna dricka något annat än flaskvatten och kokosvatten. Dr Kaul är ledig så sjuksköterskan tar faktiskt ett eget beslut; X kan få dricka lite färskpressad juice, den får absolut inte innehålla något som helst konserveringsmedel. Tyvärr kan inte sjukhuset tillhandahålla färskpressade juicer…

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer om denna absurda historia, och ni har väl tröttnat för länge, länge sedan…

Mr X är nu hemma i Svedala, mår bra, har inte dragit på sig några multiresistenta bakterier så skräcksagan fick ett bra slut, fast man tvivlade ibland.

Om det uppfattas som att jag slår mig för bröstet och bara vill framhäva min eminenta och mycket viktiga roll i denna blindtarmshistoria så är det alldeles riktigt …. NOT!!! Däremot är jag glad över att faktiskt kunnat vara till nytta och hjälpa till! Så är det.

                                                                                                                                                                                     Dessutom har jag fått vara med om ännu ett sjukhus-”äventyr”.

Det får bli del 3 i serien om att vara patient i Indien; nu talar vi skidåkning, höftfraktur, tio timmar, förfrusna tår, ”flying doctor´s”-transport, lungemboli (blodpropp i lungan), mellanlandning i Kazakstan…

Men se det blir en annan gång!

Nimbu pani/  Titti

Historien om att vara patient i Indien; del 2 får vänta ett tag. Även om man i detta landet inte vet vad ordet sekretess betyder så kopplar min svenska sjuksköterskesjäl på autopilot när det kommer till att förtälja sjukdomshistorier om en medmänniska. I sinom tid kommer del 2, jag lovar!
Inte heller tänker jag ännu skriva om smugglings- och muthistorien; vi får besök av goda vänner om två veckor och jag vill inte riskera att leveransen av vindunken, Bregotten eller smörgåsskinkan äventyras av att de drar öronen åt sig! Men här kommer berättelsen om vad som får mig att må bra; vad som är lyx för mig: varsågoda!
Det är torsdag, det är mitten av februari.
Himlen är blå, solen skiner.
Termometern visar på dryga 25 grader. Plus, vill jag bara förtydliga, ifall någon undrar.
Jag har hittills haft en helt underbar och lyxig dag!

Nej, jag har inte tokshoppat, inte heller varit på skönhetssalongen och fått manikyr eller pedikyr. Inte druckit champagne eller ätit finlunch på något av lyxhotellen här i Delhi.

Det lyxiga och härliga denna dag har bestått i att jag varit uppe på vår takterass!
Inte för att sola eller äta chokladdoppade jordgubbar, vilandes på en av bambudivanerna, så som det anstår en riktig lyxfru.
Nä, idag har lyxen bestått av; fridfull ensamhet, gummihandskar, trasa, vattenslang, rengöringsmedel, en burk lack samt ett stycke pensel!

I oktober inköptes burken med 'synthetic varnish' och idag stod stjärnorna tydligen i rätt position för jag kände plötsligt ett pockande behov att få lacka om våra bambumöbler!
Väder och vind, samt säkerligen alla luftföroreningar, sliter rätt hårt på allt som oskyddat står utomhus...
Från 47- gradig ökentorr värme via monsunregn och månader av fuktig luft till 4- gradiga januarinätter; klart att utemöblerna ser gråa och sjaskiga ut!
Men så är icke fallet längre!

När jag sagt hej och godmorgon till vår maid stegade jag uppför trapporna och ut på terassen. Där stod Balbi med vattenslangen i högsta hugg. Mr B är vår 'mali', alltså vår trädgårdsmästare.
Men vad i allsindar tänker ni kanske nu, hur stor är den där terassen egentligen?
Och hur lat är den där Sahlbergskan på en skala 1-10?
9,5 eller?
Inte nog med att dom har chaufför och maid, trädgårdsmästare också minsann!

Kan tala om att jag tänkte precis likadant när vi flyttade från West End till Vasant Vihar för snart ett år sedan och när vi i och med bostadsbytet blev med takterass.
Fast nu är det ju såhär i Häjkon-Bäjkonland; det ingår liksom i expat-paketet att ha personal. Vare sig man tycker att man behöver det eller ej. Vare sig man gillar det eller inte.
Jag gillar det. Och gillar det inte. Men för er som följt mig sedan tidigare kommer ju inte det som någon överraskning.
Vi bidrar till tre indiska familjers försörjning, och det är ju väldans bra!

På vår terass har vi cirka 40 krukor med allehanda blommor och växter, tack vare Mr B. För 2000 rupees i månaden kommer han varje dag och ger krukorna och dess invånare vatten. Han jobbar åt ett flertal familjer, så han har nog en hyfsad månadsinkomst.
En knapp timme spenderar han på vår terass även om det tar max 10 minuter att slanga vatten i krukorna. Fast det beror ju på vilket tempo man jobbar i. De tio minutrarna indikerar svenskt tempo, om man konverterar det till indiskt så blir det... precis, ungefär en timme!
Han planterar lite nytt nu och då, just nu blommar röd vallmo, tagetes, verbena samt basilika.
Här skulle jag försöka briljera med mina enorma, i det närmaste outtömliga, kunskaper i hindi; pekade på basilikan och sa "tulsi?". (Till saken hör att jag VET att det heter så på det indiska språket).
"No, basil" svarade Mr B.
"Yes, but in hindi?"
"Tulsi".
Så mycket för mitt uttal.
Fast jag tyckte nog att jag sa tulsi på precis samma sätt som han gjorde.
Tydligen inte. Suck.
När han hade vattnat klart och gått iväg till nästa terass och nästa 10- minuters timme så var det bara bambumöblerna och jag....
Efter att ha spolat av dom med vattenslangen, skrubbat dom och spolat igen bar det dags att låta dom torka i solen. Det är 26 grader här idag.
Plus.
Har jag nämnt det tidigare?
Förlåt, kunde inte låta bli.
I vilket fall som helst, medan möblerna torkade, i det 26- gradiga solskenet ;-), roade jag mig med vattenslangen och gummirakan. Vad är det som är så fascinerande med rinnande vatten?
Hur kul som helst att låta det rinna över plattorna och sedan dra med "rakan"...
Hämtade en dyna och kudde, lade dom samt mig själv i den bambudivan som hunnit bli någorlunda torr, fiskade upp morgontidningen; "Times' of India", samt boken och vattenflaskan ur korgen och bara låg där och läste, klunkade vatten och njöt.
Därefter penslade jag lack för allt vad tygeln höll, det är också något som fascinerar mig; monotonin men också det synliga resultatet av upprepade penseldrag...

En mysig och lyxig dag som ju inte blev sämre av att vår eminenta hemhjälp, Shikha, städat och strukit när jag kom ner i lägenheten igen!
Inte blev den heller sämre av att klockan hunnit bli tolv när jag var klar och, som av en händelse, slutar hon då :-)!

Richard-the-driver har en tråkig, eller jätteskön, dag idag för jag har inga som helst planer på att lämna Casa Sahlberg
förrän i morgon.

Imorgon är en annan dag, som också den kommer vara lyxig fast på ett mer konventionellt lyxfruigt sätt.
Då ska jag först ut på min 9 km långa powerwalk med HBK; HurtBulleKlubben
sedan är det inbokad tid på skönhets- salongen kl 14; mina naglar ska få vård och omsorg, därefter är jag bortbjuden på middag!
Som ni märker går det ingen större nöd på er lyxfru här i Indialand!
Mitt lyxiga lyxliv tar sig bara lite olika uttryck, beroende på stjärnornas position; idag möbellack, imorgon nagellack!

Nimbu Pani!/ Titti

Här kommer en story som utspelade sig i december månad anno domini 2012.

Min axel och jag hade inte varit de bästa kompisar på ett tag. Vi var inte riktigt överens om hur livet skall levas, vilka rörelser som skulle kunna utföras och på vilket sätt.

Min högra axel och jag vill säga. Vänster axel var som alltid lydig, uppförde sig prickfritt d v s gjorde exakt som jag ville, som min hjärna kommenderade.  Men så är jag ju lite vänstervriden också. Vänsterhänt av födsel och ohejdad vana dessutom. Utom när det gäller på vilket sätt man håller bestick; då, av någon underlig anledning, är det högerfattning som gäller. Om det inte serveras soppa, glass eller något annat som inbegriper skedformat påputtningsredskap. Sked = hålls med vänstern.

Väskan hängs per automatik som ett polisbälte; från höger axel och ner mot vänster höft. Oftast ganska tungt lastad; det är förutom plånbok och nycklar så klart även ett stycke mobiltelefon. Dessutom de senaste två åren dagligen en välfylld vattenflaska, handsprit, ibland en iPad, en anteckningsbok, en hög med kvitton och visitkort ; i Indien har man pippi på att dela ut sådana; varje affär, hantverkare, försäljare, restaurang, skönhetssalong har sina ”businesscard” som de med glädje och stolthet delar ut till sina kunder och så några extra som kunderna kan dela ut till sina vänner och bekanta.

Inte undra på att väskan är tung. Inte undra på att den del av min kropp som innehar benämningen Höger Axel sade ifrån. Sköter ju dessutom datormusen med höger hand, och under två år i Indien har jag ju knapprat en del på datorn; bloggat, läst mejl och svenska nyheter samt facebookat. Nä, inte var jag förvånad, inte egentligen. 

Förvånad blev jag däremot för några veckor sedan när min lyxhustru-väninna och jag var på en ”mela” (betyder marknad) som årligen anordnas av Delhis franska expat-koloni, benämns kort och gott ”Franska Melan”. Rätt som det var när vi strosade runt på den, i vårt tycke och i jämförelse med den Italienska melan en månad tidigare, ganska mediokra marknaden så satt det en kvinna och en man på varsin liten pall; hon med en bunt tarotkort i handen och ett litet bord plus pall framför sig och han med en decimeterlång grön plastpinne i ena nypan och en stol framför sig.

Vad var nu det här för hokus-pokus, tänkte vi och gick helt sonika förbi, med en skeptisk knyck på huvudena.

Gjorde vi ju inte!  Vi stannade naturligtvis till och öppensinnade, flexibla och nyfikna som vi är började vi diskutera lite sinsemellan… ”Ska vi..? Tror du på sånt..? Tror och tror… Om vi nu är i Hokus-Pokusland… Ja, jo, jo men det är klart…Vi testar…Men tänk om  korten visar…   Äh, vi kör !”

Sagt och gjort, både Tarotkvinnan och Reflexologimannen fick utföra sina konster på oss.  Lite av min skepticism föll direkt när R-mannen tryckte på vissa punkter på min högra hand och konstaterade, utan att jag sagt ett endaste ord, att ”Maám, you have pain in this shoulder..” Hur i hela friden kunde han veta det? (Vad Tarotkvinnan sade efter att jag kuperat leken, dragit 3 kort och hon begrundat dessa ska jag be att få återkomma till. Det hon kunde se skulle hända inom 6-8 veckor, nu är det 8 veckor sedan…spännande.)

Dom här två magiska människorna jobbar på ett ställe som heter Aum; The Mind Spa. Efter att ha grunnat lite ringde vi Aum och bokade in oss på varsin mer utförlig reflexologisession. Den ägde rum i början av december, tog 45 minuter och inbegrep tryckande på olika punkter på bägge händerna och fötterna. Han konstaterade återigen att det var min högra axel som var i olag, det var när han tryckte på mellanrummet mellan pek- och långfingerknogen som jag pep till; det visade sig då vara axelpunkten.

Jag fick för övrigt utlåtandet att min mage var okej likaså kolesterolvärdet. Genom att klämma på mina vader konstaterade han att ”you walk a lot, very good muscles..” Dock tyckte han att jag skulle lägga mer av min tyngd på hälarna när jag gick; ”very good för energy and can also give some weightloss…”

Ett annat råd var att jag skulle gå baklänges, minst 5 minuter, varje dag det var också bra för ”everything”.

Efter dessa utlåtanden skulle han bota min axel. Jag fick lägga mig på mage på britsen, han drog i mina armar, tryckte lite här och var på ryggen.  Sen var det dags att sitta upp igen. Jag satt på britsens kant medans han satte sig bakom mig och rätt som det var kände jag ett par indiska fötter som vandrade upp och ner längs min ryggrad samtidigt som han böjde mina armar bakåt; onekligen en annorlunda upplevelse. ..

Den gröna gummipinnen använde han för att också för att trycka här och var med. Kanske blev han trött i sina indiska fingrar emellanåt, vad vet jag. Sista rådet var att jag skulle knäppa med båda händernas fingrar flera gånger per dag för att lösa upp alla spänningar.  Jag var då tvungen att erkänna att jag, förutom att jag är urusel på att vissla, inte kan få till ett riktigt knäppande med högerhandens fingrar. ”Oh, maám, I told you, this is why you have pain..” Orkade inte ens förklara att jag aldrig kunnat knäppa med högern.

Två dagar efter besöket och behandlingen hände något. Något otrevligt vill säga. Höger axel började göra ont precis hela tiden, även vid beröring.  Kunde inte sova på grund av smärtan Stackars mig och jädrans Reflexologiman! 

Från hokus-pokus till medicinsk vetenskap; ett besök på Primus Super Speciality Hospital i Chanakyapuri (stadsdel i Delhi). Man kliver in genom dörren som öppnas av en uniformerad vakt som dessutom gör honnör när man kommer!

Fram till receptionsdisken, där finns det en kö som aviserar ”International patients” och den andra ”Indian patients”. Jag kände mig som vanligt oindisk och ställde mig därför i internationella kön. Bakom några som såg misstänkt indiska ut. I Indiska kön stod också några indienliknande människor.  När det blev ledigt i Indien-kön blev jag ditviftad. Jag försökte peka på lappen och på mig själv men lydde naturligtvis, man måste välja sina strider och det här var inte en av dem.

Fick en blankett att fylla i med namn, ålder, adress samt ”husband´s/father´s name” samt ”religion”. Vad nu det kunde ha för betydelse för min axelkrämpa. Här hittade jag en strid som jag var mycket villig att utkämpa; struntade helt sonika i de raderna.. Blev inte mycket till fight, för ingen brydde sig om de oifyllda raderna.

700 rupees  (100 sek) kostar ett akutbesök i Häjkon-Bäjkonland. Blev eskorterad till en stol i korridorväntsalen och efter en stunds väntan i något slags kösystem som innebar att jag bytte plats några gånger kom jag allt närmre den magiska dörren in till ortopedläkaren.  

Man håller inte så hårt på varken integriteten eller sekretessen här… Dörren in till undersökningsrummet öppnades och stängdes oupphörligt, någon gick in, en annan klev ut och flera personer gläntade på dörren, kikade in men gick vidare. Samtliga utan att knacka.

Själv satt jag på min stol och beskådade storögt spektaklet alltmedan min svenska sjuksköterskesjäl vred sig av olust.  Så blev det min tur.  Dr Pankaj Walecha; consultant orthopaedic surgeon, i egen hög person väntade på mig innanför dörren. Så även 3 andra män, civilklädda. Det var nu jag blev riktigt nöjd med att jag mellan bh:n och tunikan hade ett linne.

Dr. Walecha hälsade, tog i hand. De tre vise männen log lite och nickade förbindligt. Jag nickade lite tillbaks och frågade vilka dessa eminenta herrar var. ”Oh, just my collegues” svarade den gode doktorn. Jaha.  Undersökningsrummet var nog även Pankajs kontor; stort och fint med skrivbord, byråer och bokhyllor. Ett stort fint fönster ut mot parkeringsplatsen, gardinerna noggrant fråndragna så att mycket ljus kunde flöda in i rummet. I markplan. En undersökningsbrits i ena hörnet med ett draperi framför. ”Okey, take off, show me, tell me about your pain”. Kommer man med en smärtande axel används varken brits eller draperi. Rummets mittpunkt, framför fönstret är platsen för undersökning.

Linnen är ett bra påfund, jag säger bara det!

Lyftande, böjande och vridande på min onda axel. Diagnosen sattes efter att han satte tummen mitt på framsidan av axeln och jag pep till och tog ett steg bakåt. Gjorde riktigt, riktigt ont. Det gör ont med sub akromial bursit, fråga mig; jag vet!

Gick därifrån med remiss på sjukgymnastik; physiotherapy samt recept på 5 olika medikamenter; förutom smärtstillande av antiinflammatoriskt slag även Voltarengel, D-vitaminpulver, Nexium för att skydda mig från magsår samt Q 10 kapslar. På handskriven lapp, det ena skulle tas 3 ggr/dag, efter måltid, något annat 1 gång före frukost, smörjningen skulle ske morgon och kväll, pulvret 1 gång i veckan  och Q 10 kapseln dagligen i en månad, minst en timme efter frukosten.

Efter att ha lämnat över lappen på sjukhusapoteket och fått en full påse i retur samt betalat 2000 rupees för de 30 undergörande Q 10 kapslarna och 300 pengar för allt det andra bar det av mot hissen, där hisskötarmannen tryckte på knappen åt mig och eskorterade mig en våning ner till källaren, till sjukgymnastiken.

Indisk sjukgymnastik…

Nu har jag aldrig varit i behov av sjukgymnastik i Sverige men hämtat och lämnat patienter där, känner flera fantastiska sjukgymnaster (fysioterapeuter) och bilden jag ser framför mig är en sal med gångbarrar, redskap, balansbollar, coxitstolar… allt för att ge den remitterade möjlighet till träning och mobilisering; hjälp till självhjälp under ledning, guidning och assistans av dessa terapeuter.

I källaren en korridor, draperier längs bägge sidor. Innanför draperierna små bås med plats för en brits. Ett skrivbord i korridorens början, där Herr Doktor Physiotherapy väntade på mig. Ny undersökning samt därefter ordination av ”moist heat pack”. Han ropade på en sjukgymnast som eskorterade mig in i ett bås, jag fick lägga mig platt på rygg och invänta min fuktiga heta behandling. Medans jag väntade och passade på att vila min trötta, inflammerade lyxhustrulekamen låg jag och lyssnade på vad som hände innanför draperierna till de andra båsen.

”Again… again…again…again…again…” Riktigt sövande faktiskt. Så var även min allra första sjukgymnastikbehandling i livet. Att få ligga platt på rygg i dunklet med ett s k hotpack inlindat i en handduk runt axeln, i 15 minuter och lyssna på ”again…again…again…again..” slår nästan vilken yogapass-avslutnings-avslappning som helst. Nästan.

Dagen därpå, efter ännu en kvart med hotpack, förstod jag innebörden av ”again…again..” Indisk sjukgymnastik består av patienten sittandes eller liggandes på britsen och terapeuten som böjer ens ben, fot eller arm medan han eller hon upprepar det magiska mantrat.  När allt ”again:ande” var färdigt och jag fick ultraljud frågade jag  Rajiv om hans utbildning (4 års på universitet samt 2 års praktik) och arbetstider (måndag-lördag 8-17) samtidigt som jag försökte förklara hur man gjorde i Sverige; att vi inte har så många draperier, inte så många bås med britsar utan mer som en gymnastiksal med redskap av olika slag. Sjukgymnastik i grupp hade han aldrig varit med om. Att patienterna själva utförde sina rörelser och dessutom så att andra kunde titta på..!?!  Att terapeuten har eget ansvar och själv får utforma behandlingsscheman och ordinationer utifrån sin kunskap och yrkesskicklighet…

Gick på hotpack-, again…again- och ultraljudsbehandling 5 dagar i rad alltmedan jag knaprade mina tabletter, piller och kapslar samt smorde min dumma axel. Sen blev det lördag och jag tyckte att jag kunde få lite ledigt. Ja…, sen rullade ledigheten på och på den vägen är det.  Skall väl i ärlighetens namn säga att jag slarvade rätt friskt med både magsårsmedicinen, Q10-kapslarna och D-vitaminpulvret.  Fy på mig! Skäms att inte lyda ordinationen till punkt och pricka!

När antiinflammatoriska gelen och tabletterna var slut kom det onda tillbaks, än värre. Men då var vi redan i Australien och där får man gå ifred och botanisera bland hyllorna på… pharmacian, tänkte jag skriva men menar naturligtvis apoteket!

Ny gel och ny kur med Iprenliknande piller, inget sjukhusbesök, inget hotpack, inget ”again..again..”. Endast syster Tittis behandlingsplan och en snäll make som bar väskor och hjälpte till med av- och påklädning. Tjipp-tjopp efter en vecka med ny behandling bestämde sig den subakromiala bursiten för att dra dit pepparn växer och sedan dess är vi kompisar igen, min högra axel och jag.

Se det var ett lyckligt slut!

Nästa blogginlägg blir om ett annat sjukhusbesök, med mig som militant sjuksköterska  tillika operationskoordinator, sambandscentral, medmänniska samt en ofrivillig ny titel som ”den som per telefon ger sitt medgivande till utvidgad operation”.

Men det blir ”next time”, därefter följer en smugglings- och muthistoria samt ett försök att handla skor…

Only in India! Nimbu pani / Titti

PS. Om du ännu inte hunnit sätta in ditt bidrag till “klart Ravi ska ha en buss”- gör det NU på Bg 140-3823. TACK !!!