...att vara patient "Indian style, del 1...

Här kommer en story som utspelade sig i december månad anno domini 2012.

Min axel och jag hade inte varit de bästa kompisar på ett tag. Vi var inte riktigt överens om hur livet skall levas, vilka rörelser som skulle kunna utföras och på vilket sätt.

Min högra axel och jag vill säga. Vänster axel var som alltid lydig, uppförde sig prickfritt d v s gjorde exakt som jag ville, som min hjärna kommenderade.  Men så är jag ju lite vänstervriden också. Vänsterhänt av födsel och ohejdad vana dessutom. Utom när det gäller på vilket sätt man håller bestick; då, av någon underlig anledning, är det högerfattning som gäller. Om det inte serveras soppa, glass eller något annat som inbegriper skedformat påputtningsredskap. Sked = hålls med vänstern.

Väskan hängs per automatik som ett polisbälte; från höger axel och ner mot vänster höft. Oftast ganska tungt lastad; det är förutom plånbok och nycklar så klart även ett stycke mobiltelefon. Dessutom de senaste två åren dagligen en välfylld vattenflaska, handsprit, ibland en iPad, en anteckningsbok, en hög med kvitton och visitkort ; i Indien har man pippi på att dela ut sådana; varje affär, hantverkare, försäljare, restaurang, skönhetssalong har sina ”businesscard” som de med glädje och stolthet delar ut till sina kunder och så några extra som kunderna kan dela ut till sina vänner och bekanta.

Inte undra på att väskan är tung. Inte undra på att den del av min kropp som innehar benämningen Höger Axel sade ifrån. Sköter ju dessutom datormusen med höger hand, och under två år i Indien har jag ju knapprat en del på datorn; bloggat, läst mejl och svenska nyheter samt facebookat. Nä, inte var jag förvånad, inte egentligen. 

Förvånad blev jag däremot för några veckor sedan när min lyxhustru-väninna och jag var på en ”mela” (betyder marknad) som årligen anordnas av Delhis franska expat-koloni, benämns kort och gott ”Franska Melan”. Rätt som det var när vi strosade runt på den, i vårt tycke och i jämförelse med den Italienska melan en månad tidigare, ganska mediokra marknaden så satt det en kvinna och en man på varsin liten pall; hon med en bunt tarotkort i handen och ett litet bord plus pall framför sig och han med en decimeterlång grön plastpinne i ena nypan och en stol framför sig.

Vad var nu det här för hokus-pokus, tänkte vi och gick helt sonika förbi, med en skeptisk knyck på huvudena.

Gjorde vi ju inte!  Vi stannade naturligtvis till och öppensinnade, flexibla och nyfikna som vi är började vi diskutera lite sinsemellan… ”Ska vi..? Tror du på sånt..? Tror och tror… Om vi nu är i Hokus-Pokusland… Ja, jo, jo men det är klart…Vi testar…Men tänk om  korten visar…   Äh, vi kör !”

Sagt och gjort, både Tarotkvinnan och Reflexologimannen fick utföra sina konster på oss.  Lite av min skepticism föll direkt när R-mannen tryckte på vissa punkter på min högra hand och konstaterade, utan att jag sagt ett endaste ord, att ”Maám, you have pain in this shoulder..” Hur i hela friden kunde han veta det? (Vad Tarotkvinnan sade efter att jag kuperat leken, dragit 3 kort och hon begrundat dessa ska jag be att få återkomma till. Det hon kunde se skulle hända inom 6-8 veckor, nu är det 8 veckor sedan…spännande.)

Dom här två magiska människorna jobbar på ett ställe som heter Aum; The Mind Spa. Efter att ha grunnat lite ringde vi Aum och bokade in oss på varsin mer utförlig reflexologisession. Den ägde rum i början av december, tog 45 minuter och inbegrep tryckande på olika punkter på bägge händerna och fötterna. Han konstaterade återigen att det var min högra axel som var i olag, det var när han tryckte på mellanrummet mellan pek- och långfingerknogen som jag pep till; det visade sig då vara axelpunkten.

Jag fick för övrigt utlåtandet att min mage var okej likaså kolesterolvärdet. Genom att klämma på mina vader konstaterade han att ”you walk a lot, very good muscles..” Dock tyckte han att jag skulle lägga mer av min tyngd på hälarna när jag gick; ”very good för energy and can also give some weightloss…”

Ett annat råd var att jag skulle gå baklänges, minst 5 minuter, varje dag det var också bra för ”everything”.

Efter dessa utlåtanden skulle han bota min axel. Jag fick lägga mig på mage på britsen, han drog i mina armar, tryckte lite här och var på ryggen.  Sen var det dags att sitta upp igen. Jag satt på britsens kant medans han satte sig bakom mig och rätt som det var kände jag ett par indiska fötter som vandrade upp och ner längs min ryggrad samtidigt som han böjde mina armar bakåt; onekligen en annorlunda upplevelse. ..

Den gröna gummipinnen använde han för att också för att trycka här och var med. Kanske blev han trött i sina indiska fingrar emellanåt, vad vet jag. Sista rådet var att jag skulle knäppa med båda händernas fingrar flera gånger per dag för att lösa upp alla spänningar.  Jag var då tvungen att erkänna att jag, förutom att jag är urusel på att vissla, inte kan få till ett riktigt knäppande med högerhandens fingrar. ”Oh, maám, I told you, this is why you have pain..” Orkade inte ens förklara att jag aldrig kunnat knäppa med högern.

Två dagar efter besöket och behandlingen hände något. Något otrevligt vill säga. Höger axel började göra ont precis hela tiden, även vid beröring.  Kunde inte sova på grund av smärtan Stackars mig och jädrans Reflexologiman! 

Från hokus-pokus till medicinsk vetenskap; ett besök på Primus Super Speciality Hospital i Chanakyapuri (stadsdel i Delhi). Man kliver in genom dörren som öppnas av en uniformerad vakt som dessutom gör honnör när man kommer!

Fram till receptionsdisken, där finns det en kö som aviserar ”International patients” och den andra ”Indian patients”. Jag kände mig som vanligt oindisk och ställde mig därför i internationella kön. Bakom några som såg misstänkt indiska ut. I Indiska kön stod också några indienliknande människor.  När det blev ledigt i Indien-kön blev jag ditviftad. Jag försökte peka på lappen och på mig själv men lydde naturligtvis, man måste välja sina strider och det här var inte en av dem.

Fick en blankett att fylla i med namn, ålder, adress samt ”husband´s/father´s name” samt ”religion”. Vad nu det kunde ha för betydelse för min axelkrämpa. Här hittade jag en strid som jag var mycket villig att utkämpa; struntade helt sonika i de raderna.. Blev inte mycket till fight, för ingen brydde sig om de oifyllda raderna.

700 rupees  (100 sek) kostar ett akutbesök i Häjkon-Bäjkonland. Blev eskorterad till en stol i korridorväntsalen och efter en stunds väntan i något slags kösystem som innebar att jag bytte plats några gånger kom jag allt närmre den magiska dörren in till ortopedläkaren.  

Man håller inte så hårt på varken integriteten eller sekretessen här… Dörren in till undersökningsrummet öppnades och stängdes oupphörligt, någon gick in, en annan klev ut och flera personer gläntade på dörren, kikade in men gick vidare. Samtliga utan att knacka.

Själv satt jag på min stol och beskådade storögt spektaklet alltmedan min svenska sjuksköterskesjäl vred sig av olust.  Så blev det min tur.  Dr Pankaj Walecha; consultant orthopaedic surgeon, i egen hög person väntade på mig innanför dörren. Så även 3 andra män, civilklädda. Det var nu jag blev riktigt nöjd med att jag mellan bh:n och tunikan hade ett linne.

Dr. Walecha hälsade, tog i hand. De tre vise männen log lite och nickade förbindligt. Jag nickade lite tillbaks och frågade vilka dessa eminenta herrar var. ”Oh, just my collegues” svarade den gode doktorn. Jaha.  Undersökningsrummet var nog även Pankajs kontor; stort och fint med skrivbord, byråer och bokhyllor. Ett stort fint fönster ut mot parkeringsplatsen, gardinerna noggrant fråndragna så att mycket ljus kunde flöda in i rummet. I markplan. En undersökningsbrits i ena hörnet med ett draperi framför. ”Okey, take off, show me, tell me about your pain”. Kommer man med en smärtande axel används varken brits eller draperi. Rummets mittpunkt, framför fönstret är platsen för undersökning.

Linnen är ett bra påfund, jag säger bara det!

Lyftande, böjande och vridande på min onda axel. Diagnosen sattes efter att han satte tummen mitt på framsidan av axeln och jag pep till och tog ett steg bakåt. Gjorde riktigt, riktigt ont. Det gör ont med sub akromial bursit, fråga mig; jag vet!

Gick därifrån med remiss på sjukgymnastik; physiotherapy samt recept på 5 olika medikamenter; förutom smärtstillande av antiinflammatoriskt slag även Voltarengel, D-vitaminpulver, Nexium för att skydda mig från magsår samt Q 10 kapslar. På handskriven lapp, det ena skulle tas 3 ggr/dag, efter måltid, något annat 1 gång före frukost, smörjningen skulle ske morgon och kväll, pulvret 1 gång i veckan  och Q 10 kapseln dagligen i en månad, minst en timme efter frukosten.

Efter att ha lämnat över lappen på sjukhusapoteket och fått en full påse i retur samt betalat 2000 rupees för de 30 undergörande Q 10 kapslarna och 300 pengar för allt det andra bar det av mot hissen, där hisskötarmannen tryckte på knappen åt mig och eskorterade mig en våning ner till källaren, till sjukgymnastiken.

Indisk sjukgymnastik…

Nu har jag aldrig varit i behov av sjukgymnastik i Sverige men hämtat och lämnat patienter där, känner flera fantastiska sjukgymnaster (fysioterapeuter) och bilden jag ser framför mig är en sal med gångbarrar, redskap, balansbollar, coxitstolar… allt för att ge den remitterade möjlighet till träning och mobilisering; hjälp till självhjälp under ledning, guidning och assistans av dessa terapeuter.

I källaren en korridor, draperier längs bägge sidor. Innanför draperierna små bås med plats för en brits. Ett skrivbord i korridorens början, där Herr Doktor Physiotherapy väntade på mig. Ny undersökning samt därefter ordination av ”moist heat pack”. Han ropade på en sjukgymnast som eskorterade mig in i ett bås, jag fick lägga mig platt på rygg och invänta min fuktiga heta behandling. Medans jag väntade och passade på att vila min trötta, inflammerade lyxhustrulekamen låg jag och lyssnade på vad som hände innanför draperierna till de andra båsen.

”Again… again…again…again…again…” Riktigt sövande faktiskt. Så var även min allra första sjukgymnastikbehandling i livet. Att få ligga platt på rygg i dunklet med ett s k hotpack inlindat i en handduk runt axeln, i 15 minuter och lyssna på ”again…again…again…again..” slår nästan vilken yogapass-avslutnings-avslappning som helst. Nästan.

Dagen därpå, efter ännu en kvart med hotpack, förstod jag innebörden av ”again…again..” Indisk sjukgymnastik består av patienten sittandes eller liggandes på britsen och terapeuten som böjer ens ben, fot eller arm medan han eller hon upprepar det magiska mantrat.  När allt ”again:ande” var färdigt och jag fick ultraljud frågade jag  Rajiv om hans utbildning (4 års på universitet samt 2 års praktik) och arbetstider (måndag-lördag 8-17) samtidigt som jag försökte förklara hur man gjorde i Sverige; att vi inte har så många draperier, inte så många bås med britsar utan mer som en gymnastiksal med redskap av olika slag. Sjukgymnastik i grupp hade han aldrig varit med om. Att patienterna själva utförde sina rörelser och dessutom så att andra kunde titta på..!?!  Att terapeuten har eget ansvar och själv får utforma behandlingsscheman och ordinationer utifrån sin kunskap och yrkesskicklighet…

Gick på hotpack-, again…again- och ultraljudsbehandling 5 dagar i rad alltmedan jag knaprade mina tabletter, piller och kapslar samt smorde min dumma axel. Sen blev det lördag och jag tyckte att jag kunde få lite ledigt. Ja…, sen rullade ledigheten på och på den vägen är det.  Skall väl i ärlighetens namn säga att jag slarvade rätt friskt med både magsårsmedicinen, Q10-kapslarna och D-vitaminpulvret.  Fy på mig! Skäms att inte lyda ordinationen till punkt och pricka!

När antiinflammatoriska gelen och tabletterna var slut kom det onda tillbaks, än värre. Men då var vi redan i Australien och där får man gå ifred och botanisera bland hyllorna på… pharmacian, tänkte jag skriva men menar naturligtvis apoteket!

Ny gel och ny kur med Iprenliknande piller, inget sjukhusbesök, inget hotpack, inget ”again..again..”. Endast syster Tittis behandlingsplan och en snäll make som bar väskor och hjälpte till med av- och påklädning. Tjipp-tjopp efter en vecka med ny behandling bestämde sig den subakromiala bursiten för att dra dit pepparn växer och sedan dess är vi kompisar igen, min högra axel och jag.

Se det var ett lyckligt slut!

Nästa blogginlägg blir om ett annat sjukhusbesök, med mig som militant sjuksköterska  tillika operationskoordinator, sambandscentral, medmänniska samt en ofrivillig ny titel som ”den som per telefon ger sitt medgivande till utvidgad operation”.

Men det blir ”next time”, därefter följer en smugglings- och muthistoria samt ett försök att handla skor…

Only in India! Nimbu pani / Titti

PS. Om du ännu inte hunnit sätta in ditt bidrag till “klart Ravi ska ha en buss”- gör det NU på Bg 140-3823. TACK !!!

 


Kommentarer
Postat av: Agneta

Älskar dig och dina berättelser och därför ber jag dig på mina bara knän: Var rädd om dig, du får absolut inte anstränga dig. Mr Spirit får hädanefter göra allt som kan vara det minsta ansträngande för din vackra lekamen.
Kramizar från Plazter
(Jag stavar med z numera det är hippare)

2013-02-03 @ 11:37:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0