Indien Enligt Titti

Tillbaka till den overkliga verkligheten.

På flygplatsen blev vi tillfrågade om vi ville uppgradera våra platser på planet; " You will have more leg-space, more comfortable, maam".

Sa den söta indiska flickan vid incheckningsdisken.

"Only 500 rupees per person, maam".

Sa hon och log sött.

Jag försökte le lika gulligt tillbaka samtidigt som jag frågade döttrarna och svärsönerna om de ville betala femtio pix var för att få flyga bekvämare.

(Mr Spirit utövade lite arbete sådär på hemresedagen så han skulle åka med ett senare plan; bara det tog sin lilla stund att förklara för flygplatspersonalen.

Att vi var fem FAST det stod sex namn på biljettutskriften.)

Lilla sötnosen märkte att vi tvekade och funderade så hon började pruta, enligt god indisk sed... (första gången jag är med om det på en flygplats här i Häjkon-Bäjkonland, inte för att jag blev speciellt förvånad...).

"Maam, special price for you, five upgrades but you play only for four...".

Ja, vad tusiken, vi slog till.

Gäller att inte missa ett bra tillfälle!

När vi klev ombord visade det sig att våra nya, förnämligare och bekvämare platser var vid de dubbla nödutgångarna i mitten av planet.

Fyrtio svenska riksdaler per näsa kostade det alltså för att inte få ha våra handväskor tillgängliga, för att inte kunna fälla våra säten, för att inte kunna lyfta upp armstöden...

Däremot ingick det i priset att få en liten snabbkurs på indisk-engelska i hur vi skulle gå tillväga "in case of emergency". 

Att vi hade ansvaret för att, på uppmaning, lyfta bort en plastskiva, dra ner röda handtaget samt lyfta bort dörren så att evakueringen kunde ske...

En sak är ju att mamman och äldsta dottern redan flyger med alla sinnen på helspänn, hör varje liten förändring i motorernas ljud och kritiskt granskar vingarna samt spanar efter eventuella lösa skruvar i flygplanskroppen, att vi dessutom fick betala för detta tvivelaktiga nöje och ansvar hade vi väl inte riktigt tänkt oss...

Är jag förvånad över att detta inte nämndes i samband med "more leg-space, more comfortable..."?

Icke sa Nicke!

Lika lite som att jag inte är det minsta förundrad över att inte ens ett glas vatten ingick i uppgraderingen.

Men vem har tid att sitta och sörpla flaskvatten när man, näst efter piloten och styrman, har största ansvaret ombord?

När det kan vara en själv som utgör skillnaden mellan liv och död?!

Nä, då har man ändå inte ro att sitta och rafsa runt i handväskan eller luta sig tillbaks och blunda.

Har dock aldrig någonsin hört talas om att man får betala för att sitta rakryggad vid nödutgången, inte ens ynka fyrtio kronor.

Nåväl, på en punkt hade hon ju rätt; gott om utrymme för benen var det onekligen.

Samt ganska skönt att sitta på första parkett, så att säga, om en utrymning skulle bli aktuell; indier är inte direkt kända för att organisera sig, lyssna på uppmaningar eller uppträda lugnt i pressade situationer...

Med brunbrända, välsträckta ben och raka ryggar är vi nu tillbaka i Casa Sahlberg Indien.

Så är även Pappa Sahlberg, han som åkte med ett senare plan.

Där han, ansvarsbefriad, fick sittplats allra längst fram.

På rad 1.

Med gott om benutrymme.

Och fällbart säte.

Alldeles gratis.

Tja på något vis var det väl kanske ändå en win-winsituation.

Vi tjänade drygt tio kronor var eftersom hon prutade på priset alldeles självmant och Spice Jet fick sina, förmodligen, hittills mest uppmärksamma och katastrofberedda nödutgångsresenärer någonsin. 

Tillsammans med de 40 pix vi sparade på att Mr Spirit flög med ett senare plan och hamnade på rad ett blir det många sköna slantar.

De sköna slantarna kan eder lilla lyxfru i Indialand köpa viktiga saker för.

Till exempel små gula indiska citroner; så att jag kan få min dagliga...

Nimbu Pani/Tittilina

En förväntansfull och längtansfylld dag.

I morgon kommer vara den bästa dagen.

På väldigt, väldigt länge.

Äntligen, äntligen, äntligen kommer dom!

Bästa döttrarna och deras pojkvänner.

Alla samtidigt!

Som vi har längtat.

Som vi har väntat!

Ändå har eder lyxfru i Indialand idag varit förbannad, irriterad och frustrerad.

Skällt, krävt och varit riktigt osvensk.

Måste bara få skriva av mig lite.

Så att jag kan återgå till att bara vara glad och lycklig i mitt modershjärta.

Den 17 september beställde jag två stycken vitmålade stolar samt ett vackert vitt skåp med flyttbara hyllplan, från Indian Craft.

Leverans skulle ske efter 20 dagar, enligt överenskommelse. 

I runda slängar alltså runt den 7 oktober.

Idag är det den 23.... 

Förra helgen, 13 oktober, ringde jag Mr Pradeep och undrade lite försynt när dom ansåg att det hade gått 20 dagar.

Kan ju vara lite olika med tideräkning och sådär....

Oh, maam, sa Pradeep, jag skulle precis ringa dig. Allt har blivit lite försenat för stolstillverkaren har dött!

Nej men, vad säger du, oj, oj, oj... Sa jag, ungefär.

Yes, because of the heat, sa Herr Indian Craft.

Han lovade dock att alltihop absolut skulle vara klart och levereras den 20 oktober.

Nåväl sa den lilla svenska människan och tackade för sig.

Inte tusan dök det upp några möbler den tjugonde...

Jag var inte överdrivet förvånad, dessutom var det en söndag så jag trodde, i min enfald, att de skulle komma på måndagen...

Det gjorde de, inte.

Frampå måndagseftermiddagen ringde jag, ånyo, upp Indian Craft och pratade med Pradeep.

Tänk att även denna gång lyckades jag ringa precis sekunden innan han tänkt ringa mig. Visst är det fantastiskt!

Han var very sorry att möblerna inte kommit, denna gången var det på grund av diverse helgdagar som uppenbarligen kom som en överraskning och var helt utanför hans kontroll.

Men han skulle genast luska i saken och återkomma å det snaraste.

Å det snaraste innebär i Häjkon-Bäjkonland INTE samma dag.

Igår, tisdagen den 22/10, var jag på en "mela"; en organiserad en-eller flerdags marknad, och minsann; där var även Indian Craft och bäste herr P i egen hög person! 

Nåväl, för att göra en lång historia något kortare, han uppgav denna gång att det ibland inte gick att lita på 'the people in the villages', det var helt enkelt deras fel. Men jag behövde inte vara orolig ty han hade goda nyheter! Redan samma dag skulle min beställning anlända till hans affär och på onsdagen, idag, skulle han ringa mig på morgonen för leveransbestämmelse.

Bra, jag har väntat länge och is really looking forward to recieve mitt skåp och mina coola stolar. Sa jag, inte riktigt lika trevlig på rösten som de andra gångerna vi hade pratats vid. 

Idag har han inte ringt. 

Det har däremot jag, bara för att få höra att stolarna inte var färdiga, att skåpet inte, sorry maam, hade flyttbara hyllplan som jag beställt men det skulle han kunna fixa på bara några dagar.

Då tröttnade Sahlbergskan, med besked, kan jag tala om.

(Till saken hör naturligtvis att jag ville ha både stolarna och skåpet innan imorgon när finaste besöket kommer...). 

Bad honom att skicka skåpet, trots fasta hyllplan; hade ju såklart en liten ommöbleringstanke klar i och med införskaffandes av detta vackra skåp.

"Leverera skåpet, jag behåller det om jag tycker det är okej, annars skickar jag tillbaks det".

"Oh, actually maam, can you send someone to pick it up, the lorry is not available..."

Excuse me ?????

Till saken hör att jag förskottsbetalat för hemleverans, ty så vill dom på Indian Craft att det ska gå tillväga.

" I can certainly NOT send someone. I've paid for delivery and I DO want it delivered today!!!"

Tro det eller ej men precis så sa jag. 

Med väldigt frostig stämma. 

Väldigt. Frostig. Stämma.

På något sätt förstod Herr Pradeep att nu är nog den lilla utländska människan inte att leka med. Han kände nog att han låg risigt till med tanke på framtida inköp, rekommendationer och ryktesspridning....

"Of course, maam, I'll arrange for the transport".

"Tack, gör det, ring mig och meddela när den beräknas vara här."

Väldigt. Frostig. Stämma.

En kvart senare ringde han upp och berättade glatt att inom en timme skulle leveransen vara framme; dessutom skickade han två likadana skåp, så att jag kunde välja det bästa.

Dessutom var han övertygad om att jag skulle älska dessa skåp, med fasta hyllplan, så han kände sig tämligen övertygad om att jag skull vilja köpa bägge två...

Glatt och helt oberört, med tanke på det iskalla samtalet vi hade 15 minuter tidigare.

Skåpen anlände, med fasta hyllplan. Fasta hyllplan med omålade undersidor. Skåp med omålade ovansidor. Med slarvigt målade långsidor. Med tre av fyra vitmålade ben. Ett brunt ben, per skåp.

Jag ringde, för vilken gång i ordningen???, upp den där förbaskade karln och ifrågasatte.

Som att hälla vatten på en gås.

Han påstod att hyllornas undersidor aldrig målades, att det skulle se ut så där. Att ovansidan på skåpet skulle ju ingen titta på.

I nästa andetag sa han att leveranskillarna hade en burk med vit färg med sig, så om jag bara gav dom någonstans att vara så skulle dom måla hyllornas undersidor OCH skåpets ovansida. 

Samt ben nummer fyra.

Om det nu var så jag ville ha det.

Skåpen är nu tillbaka på Indian Craft, stolarna lyser med sin frånvaro och jag har fått öva riktigt ordentligt på att tala med Väldigt. Frostig. Stämma.

Eftersom jag nu fått skriva av mig är jag glad igen. Lycklig.

Förväntansfull och längtansfylld.

Snart, snart, snart kommer dom!

Våra bästa och finaste.

Och vilken betydelse har väl ett vitt skåp och coola stolar i jämförelse med det?

Noll och intet!

Nu ska jag göra mig en annan sorts cocktail, en Nimbu Pani.

 Det kan jag behöva. En frostig sådan.

Som vanligt,

Nimbu Pani/ Mamma Titti

 I början av året var Mr Spirit och eder lilla lyxfru i Indialand på kalas.

Storbritanniens försvarsattache  och hans förtjusande fru var det som bjöd in till 'New Year reception'. 

Vi kände inte många där, i princip bara Brian och Peggy, och dom är vi bara ytligt bekanta med.

Men, alltid kul att få frottera sig med med den engelska gräddan här i deras forna kolonialrike.

Pratade en stund med mannen som var (är?) britternas försvarsattache i Dakkha; Bangladesh.

Dom hade då varit stationerade där i 7 veckor. 

För dom var Delhi paradiset, som Edens lustgård. 

Paradis jämfört med lilla landet öster om Häjkon-Bäjkonland. 

Dom tyckte verkligen dom , i sin stationeringsort, hamnat öster om Eden.

Hur konstigt det än lät i våra öron så var det så. För dom.

Har hört, från säker källa, att det finns utländska företag i Bangladesh som erbjuder sina expats en weekendresa i månaden till Bangkok. Att det är en sorts förutsättning för att stå ut, orka med gästarbetarlivet i ett land som slår Indien med hästlängder vad gäller strömavbrott, vattenbrist, översvämningar, fattigdom, barnarbete, kvinnosyn, undermåligt byggda hus och myggrelaterade sjukdomar.

Denna höst har bjudit på flera resor för eder lilla lyxfru. Bjudit och bjudit; fel ordval, har såklart betalat resorna men ändå.

Varit både i södra Indien och på Sri Lanka. Mysigt och kul, men ändå 'borta bra men hemma bäst' känsla. 

Senaste trippen gick dock österut, nej inte till Bangladesh; ytterligare österut till Bangkok.

Thailand.

Vad finns det att säga, annat än 'åhhhh...'.

Lugnt, rent, tyst, välsmakande för både kropp och själ.

I Bangkok tutas det inte, där kör bilarna i filerna, ingen sicksackåkning, inget 'om jag trycker mig förbi den här bilen under ilsket tutande så kan jag vinna en meter eller två'.

I Bangkok köper man streetfood och smaskar i sig, utan att tveka, utan att fundera på hur många dagar man kommer tillbringa på toaletten. 

I Bangkok finns det Thaikaffe, godaste kaffet jag någonsin druckit.

Där sköljer man sina frukter och sina grönsaker i det vanliga kranvattnet. Sedan är det bara att äta dem.

Det behövs inget dunkvatten-fulvatten-finvattentänk.

Pang på bara. Slurk & klurk liksom .

Det är rent på gator och torg. Asfalten är hel, alla plattor ligger där dom ska.

Gatuhundarna lyser med sin frånvaro.

Kossorna likaså.

Halvnakna småbarn och drogade bebisar vid trafikljusen är en sällsynthet. Likaså synen av trashanksfamiljer under broarna och barn som utför akrobatkonster mitt i trafiken, med sina liv som insats, för att få en slant som 'bossen' sedan lägger beslag på.

I mataffären blir man tårögd, det är ordning och reda, fräscht och rent. Med ett utbud som får en expat från Indien att vilja kedja fast sig och aldrig gå förbi kassorna.

Man får gå ifred och pilla på allt, fundera i lugn och ro...

Ingen som tokstirrar, ingen som smyger bakom en; beredd att berätta vilken färg det är på det man kanske tänker sig att införskaffa.

Shoppingmallen är välbyggda, rena, fräscha och med en ljuvlig frånvaro av skrällig musik och skrikande, rika, bortskämda ungar och deras högljudda översittarföräldrar.

Känns som om människor är mer jämlika, som om de sociala nivåerna och skillnaderna inte är så Mount Everesthöga och Marinergravsdjupa som i Indien. Den som jobbar i ens hushåll tänker själv och kommer med förslag och idéer. Säger inte bara ja och amen utan att ha förstått eller uppfattat.

Maten är....gudomlig med sina rena, fräscha smaker och den riktiga hamburgaren smakar som den ska.

Jämförelsevis alltså.

Sett och upplevt med mina svenska, i Häjkon-Bäjkonland boende, sinnen.

Valde helt klart fel resmål.

Vad tusan hade jag i Bangkok att göra? 

Varför, o varför hälsade Camilla och jag på familjen Dalskog? 

Varför var vi tvungna att träffa deras trevliga maid och faktiskt ha en konversation med henne? 

Varför fick vi äta färsk lax och 'negerbollar' på Viggos födelsedag?

Av vilken anledning var vi tvingade att dricka hemlevererad Frozen Margarita, som smakade precis som den skulle, i deras trädgård? Blickandes ut över deras pool och deras limeträd?

Why, oh why åkte vi omkring i deras coola golfbil, inne på deras 'deperatehousewife'liknande, rena, tysta, fina område?

Det enda det genererade, förutom fantastiska minnen, härliga skratt och fyra as-snyggaväskor (samt skor, tröjor, klocka, designerskärp och annat..) var 2 kilo extra på kroppen och Indien-dipp i själen vid hemkomsten.

Så att jag förstår att uppskatta frustrerande, fascinerande Indien bättre.

Så att jag inser att det inte är så tokigt i irriterande, inspirerande Indialand.

Så att kläderna inte stramar så förbaskat vid hemkomsten. 

Hemkomsten till Edens lustgård. Från Öster om densamma.

Nimbu Pani på er/ Tittilina

I Indiskt kranvatten finns det otrevligheter.

Amöbor heter dom små rackarna.

Dom vill man inte ha i sig ty då blir det besvär med magen.

Därför har vi tre sorters vatten i CSI (Casa Sahlberg India).

 

Dunkvatten, i 20 litersdunkar som placeras i en apparat där vattnet kyls. Det är vårat dricksvatten. Inte är det gott, men riskfritt; förhoppningsvis och hittills.

 

I köket har vi vanligt kranvatten, det använder vi till att diska i. Det går under benämningen "ful-vatten".

 

Under diskbänken har vi ett RO-system. Reversed Osmosis betyder själva "RO-et". En stor rund vattentank samt en fyrkantig låda som innehåller filter. Medelst dessa fem filter renas kranvattnet till drickbart. Det är inte heller gott, men rent. Vi dricker dock inte detta men använder det till matlagning, kaffekokning samt tandborstning. inte att förglömma frukt- och grönsakstvättning. Fast då måste man även använda "fru and vegwash"-medel som man långbadar tomater, broccoli och sallad i.

Dessa omvända osmos-droppar kommer ur en liten kran som är dragen separat.

Det har vi döpt till "fin-vatten".

 

Var tredje till sjätte månad måste man därför ringa "filtermannen" för byte av nämnda filter.

Idag var det hög tid. Vill inte ens skriva hur lång tid som gått sedan senaste bytet.

Något för lång tid, så långt kan jag sträcka mig till att erkänna.

 

Att ringa är alltid spännande, kan personen som svarar engelska? Om så är fallet; är det då av en sort som jag förstår, eller är det rita-gissa-spring som gäller?

Vi fick kontakt, Naresh och undertecknad, såpass att vi kom överens om att det var alla filter som behövde bytas, att det skulle ske idag, att han skulle komma innan klockan tre (fast det tog jag med en stor nypa salt..) samt att han uppfattat adressen.

 

Saltet fick jag ingen användninga av för kvart över två ringde det på dörren. Filtermannen hade anlänt.

Maàm visade honom köket, han plockade fram diverse pryttlar samt nya filter ur sin ryggsäck, bad därefter om en stol att sitta på. Samt en handduk.

Som den väluppfostrade människa jag är hämtade jag en pall samt begärda handduk.

Pallen tyckte han var för hög men handduken föll honom i smaken.

Lämnade honom där, i köket, på golvet med alla filter och pilledutter.

Fördomsfullt tog jag med mig telefonen och paddan, som låg på köksbänken. Jo, jo; man kan inte vara nog försiktig, tillfället gör tjuven och så vidare...

Efter en liten stund ropade han på mig, ville ha "hålla emot" hjälp när han skulle öppna en av behållarna. "Very tight, hold like this.."

Så då gjorde jag naturligtvis det.

Tyvärr är jag inte så stark i nyporna som skulle behövts men det löste han genom att gå ut i trapphuset och med hjälp av trappräcket kunde han på något vis bända loss locket...

 

Jag frågade om jag fick ta ett kort på honom, där han satt med korslagda ben på vårat köksgolv.

Det fick jag men bara för privat bruk; "not for posting".

Klick, klick. Han ville se bilderna och blev då ytterligt generad.

"Maàm, I am black in face. Today, no shaving. Not looking good"

"It`s okey, you look fine" svarade jag storsint, och sanningsenligt.

 

 

 

 

 

Sagt och gjort; packade väskan och hakade på. Tyckte att jag var förtjänt av lite ledighet från mitt slitsamma liv som luxurywife in India.

I södra Indien bodde vi på ett ganska så schysst hotell; Trident. Det som inte var så schysst var deras färdigheter i köket...

Beställde Rock Lobster en kväll, halva hummern var rå. Genererade i äckelkänslor men, som tur var, ingen magsjuka. 

Två gånger flydde vi hotellet på kvällstid och for iväg till Taj Malabar hotel; ett under av kolonial lyx och elegans.

Där hade dom kockar som visste vad dom sysslade med!

Åt Lobster Termidor bägge kvällarna. Underbart gott. 

På dagtid, när makarna slet och förtjänade allas vårt levebröd på mässan så slet vi fruar vid poolen...

Hann med besök i kvarteren runt Fort Kochi också.  

Cochin ligger ju i Indien men känslan var ändå... Renare, lugnare, tystare. Indien, men ändå inte.

Efte rsom vi befann oss bara ett skutt från Sri Lanka (1 timmes flygresa) så kom vi på den eminenta iden att ta fyra dagars ledighet, alltså jag ytterligare fyra och Mr Spirit just precis fyra dagars ledighet. Sagt och gjort; vi skuttade över havet och landade på Sri Lanka. Hade bokat hotell i Negombo via nätet. Jag kan tala om att de däringa hotellfotograferna är jädrans skickliga på sitt jobb.

Med bästa vilja kan hotellet beskrivas som charmigt slitet. Och då har jag frammanat den allra bästa viljan jag förmår.

Låg dock vid stranden OCH hade pool. Pool och pool... En vattenfylld rektangel alldeles vid huskroppen. I den har vi doppat oss en gång. 

Det utlovade wi-fi 'et lyste med sin frånvaro... Tror vi hade cyberkontakt någon liten minut, eller kanske två. 

Blir inga superpositiva omdömen på TripAdvisor, det kan jag garantera. Sunset Beach Hotel, nja... Väljer nog ett annat nästa gång.

Igår bestämde vi oss för att besöka huvudstaden, Colombo. Medelst tåg.

Kostade 80 lankesiska rupees. Det är 4 (fyra!) svenska kronor.

För oss bägge vill säga.

Tågresa på cirka en och en halv timme för två spänn per person. Slå det SJ, OM NI KAN! 

På tågresan dit fick vi njuta av en kvinna som sjöng och spelade på tamburin. Samt en blind man som sjöng. Sedan ville dom ha pengar för föreställningarna. Lankeserna är givmilda, nästan alla gav.

På hemresan var det en enbent man med mikrofon som stod för underhållningen. Samt en snubbe som sålde något som såg ut som vaccin. Måste varit något konstifikt, bara  en kvinna köpte. Hon köpte å andra sidan popcorn av pocornmannen också. Samt en påse med slemmigt innehåll av påsemedslemmigtinnehåll mannen också. Antingen var hon ovanligt insiktsfull och en riktig gourmet eller så hade hon bara svårt att säga nej. Svårt att låta tillfällen passera henne förbi. Vad vet jag? Inget om det i alla fall. Kommer aldrig få veta heller.

I Colombo gick på ett trevligt litet shoppingcenter som heter Odel. Där glanade vi lite och åt sushi. Samt drack cappuccino. Hade fått rekommenderat att även besöka 'The Fashion House', där skulle man kunna fynda. Vi struntade i fyndandet, ty de hade bara fula saker.

 Sedan åkte vi tuktuk tillbaks till stationen och så tufftufftåget till Negombo. A två kronor styck. Rena spar-semestern det här..

Vi har besökt sundaymarket, allsköns tingeltangel och nödvändigheter i 35- graders värme och 345% luftfuktighet... Sparade pengar där också eftersom vi faktiskt inte behövde vare sig rödlök, kalsonger, blommiga tyger eller levande små kycklingar.

Idag har vi varit både på lagunsafari; lite impulsivt sådär. Blev uppdraggade av en tuktuk-chaufför och vips satt vi i en liten båt och for runt i värmen och fotograferade hägrar och kingfisherfåglar. Utan solskyddsfaktor. Utan något på skallarna. Mitt på dagen. Morgondagens spegelbild kommer påvisa det (o)kloka i den utflykten. Men kul att köra lite på volley ibland. Hunnit med en fiskeby också, what to do liksom, när tuktukchaffisen var så trevlig och ville att vi skulle få uppleva en autentisk fishing village.

I morgon bär det av hem till Delhi igen. Ska bli skönt att rafsa runt i garderoben igen. Kommer nästan inte ihåg vad som gömmer sig där.

Blir hämtade av taxi klockan elva; japp, tuktukchaffisens farbror är det som kör oss i sin taxi. Smidigt och behändigt. För alla parter. En Win-Win situation så att säga.

Dock tackade vi nej till att i morgon bitti hinna med ett klipptempel med grottor och fladdermöss. Det låg bara 30 minuter med bil från Negombo, någon måtta får det ändå vara med sevärdheterna. Vi har ju för sjutton semester!

Måste ju tänka på att Mr Spirit är utvilad till torsdag morgon när han ska till kontoret igen. Själv ska jag då packa upp, tvätta och ladda om batterierna i kameran. På söndag bär det nämligen av igen. Österut denna gången. Bangkok! 

Slitsamt att vara luxurywife i Häjkon-Bäjkonland. Fast maken får stanna hemma och jobba ihop till ma'ams flygbiljett. Och hennes shopping. Bangkok-Style.

Nimbu Pani/Tittilina