Indien Enligt Titti

Back to normal again. 

Mr. Spirit har idag varit på återbesök till Dr Vinod Kaul. Friskförklarad. Skönt.

Endast 3 små ärr på magen samt några antibiotikatabletter av olika sorter återstår.

Innebär att jag kan återgå till att vara lyxfru på heltid igen. Skönt.

Tycker att det går bättre och bättre.

Lyxfruandet menar jag.

 

"Handlar du potatis idag då?"

Sa maken till mig igår morse.

"Jaja mensan, I will fix".

Svarade jag och vinkade glatt av honom när han for till kontoret.

 

Gick sen raka vägen ut i köket och plitade ner på en lapp;  1 small cabbage, 2 fabric detergent (Ariel), 4 Club soda (till min älskade Nimbu pani; men det skrev jag såklart inte på lappen), 3 dahi youghurt samt 6 potatoes.

 

Även om man blivit lite miljöskadad och blandar in engelska ord här och var så skriver jag fortfarande mina kom-i-håglistor på svenska.

När dom är till mig själv, vill säga.

Lappen var naturligtvis till Shikha, vår maid.

Så duktig har jag blivit, bara så ni vet!

 

Task solved, uppdrag utfört !

Därefter kunde lyxfrudagen fortsätta.

 

Förmiddagen bjöd på en 20 minuters bilresa, från fashionabla, jämförelsevis; allting är ju som bekant relativt, Vasant Vihar till området Okhla; till Indian Craft, ty det är i Okhla detta skåp-bord-urnor-lyktor-stolar-grejer och pryttelparadis ligger.

I Okhla har dom inte slösat på asfalten vill jag lova. 

Inte heller har man lagt något krut på renhållning, byggnadskonstruktioner eller kabeldragningar.

 

Ser ut som, åtminstone i min föreställningsvärld, ett krigsdrabbat område.

 

Inne på Indian Craft har man även sparat in på på dammtrasor och rengöringsmedel.

 

Jädrans vad skitigt och dammigt det är på detta ställe; nästan beundransvärt!

Personal därmemot; det finns det gott om.

Ingen snålhet i sikte där inte.

Fyra ladies av blekaste, fashionablaste sort tillbringade några timmar där, åtföljda (förföljda) av tre små indiska försäljerskor, innan vi lite fattigare men också mycket nöjdare åkte 20 minuter tillbaks till Vasant Vihar.

Jag lyckades (!) shoppa ett vitt skåp, två vita stolar av coolaste sort samt en trälåda, ett stycke träbricka med fack för 12 glas; i "Coca-cola"retrostil samt några supernödvändiga glasskålar med silverinlägg.

Stolarna och det vackra skåpet levereras om 20 dagar; gäller att fram till dess hinna klura ut vart dom skall placeras...

Suck, vad jobbigt man har det...not!

 

Var så uppfylld av min enorma anpassning till livet som medföljande, icka inkomstbidragande, lyxfru att jag bestämde mig för att göra slag i saken.  

Vilket innebar att åka till VLCC; The Day Spa Salon på Basant Lok för att göra nya slingor i håret.

Ty de gamla hade, med råge, tagit slut.

Inte ens i Svedala är jag speciellt förtjust i att besöka frisörinrättningar.

I Häjkon-Bäjkonland är jag den mest motvilliga besökaren som står att finna.

Men ibland har nöden ingen lag; nu var det verkligen på tiden!

 

Jodå. no problem; dom hade tid på en gång.

Jaha, very good; kan ni verkligen det här med highlights ?

Undrade jag, smått misstänksamt.

Det undrar jag varje gång, och varje gång blir jag försäkrad att just han som blir mig tilldelad är "the best on blonde hair".

Så även igår, jag slog mig ner i anvisad stol och han; proffset, skred till verket.

Låt mig uttrycka mig så här; även om resultatet blir bra så är tillvägagångssättet väldigt... Ja, väldigt annorlunda kanske man kan säga.

Milt uttryckt.

Det kammas lite på måfå, några hårslingor sätts upp här och var.

En jätteflaska dyker upp; den står det 26% på. Den duger inte tycker mitt proffs. Han ropar på någon annan, denne någon annan kommer med en ny flaska; den står det 30% på.

Jag har bestämt mig för att vara avslappnad. go with the flow, liksom.

Det blandas och rörs runt i byttor. Foliearken prasslar...

Slinga efter slinga penslas med 30-procentigt "något".

Foliet viks runtomkring.

I ingen bestämd ordning överhuvudtaget.

Jag sitter och fnissar.

Nä, fel av mig; Trollet Plupp fnissar.

Ty det är en magisk spegel framför mig. Den som blickar tillbaks ur spegeln framför mig är inte längre jag.

Mitt nya alterego; Plupp.

Trollet. Plupp. Fnissar.

 

Det blir något knas med slingorna i hjässhåret.

Mitt proffs kallar till sig ett annat proffs...

En fuktig handduk hämtas. Samt ett gäng pappersnäsdukar.

Det torkas och duttas, lyfts på inkletade hårtestar.

Jag, nej; menar Plupp, fnissar ännu mer. Proffsen blir nervösa.

"You okey, maam? You want coffee, tea, anything?"

 

Jag är för upptagen med att fascinerat kolla in mitt folie- och pappersnäsdukstäckta huvud för att ens kunna tänka på kaffe eller the. Så, nej tack. I am fine.

 

Till slut blir det dags att luta sig bakåt vid hårsköljningsstationen. Ursköljning och schampoonering.

Ganska skönt, Plupp njuter en smula.

Slut på det sköna. Blir hänvisad tillbaks till frisörstolen.

"No conditioner?"

"No, maam, after."

After what, kunde jag ju frågat...

Men det gjorde jag inte, däremot undrade jag lite vad det var dom nu skulle kleta in i mitt hår.

"Colour conditioner" blev svaret.

Jag tyckte nog att det var lite märkligt, har aldrig hört talas om dylik conditioner.  

Svårt att tänka mig att det verkligen rörde sig om balsam eftersom bägge mina proffs nu var mycket noga med att ta på sig handskar.

Får väl fråga min bästa frisör hemma i Sverige, Lina Karlsson på In Shape, vid tillfälle.

 

Fem minuter senare var det dags för ny avsköljning, ny schampoonering och, häpp, där kom det som jag kallar balsam!

Nu hade Plupp försvunnit, Tittilina var tillbaks. Med stripigt, blött men blondare hår.

 

Vad jag tycker allra minst om när det kommer till frisörbesök är självaste avslutningen. Le Grande Finale.

Detta gäller oavsett land. Oavsett kultur och proffsighet. 

Jag. Avskyr. Att. Föna. Håret.

Rättning; jag avskyr när någon annan fönar mitt hår. Framförallt om en rundborste finns med i bilden.

Har dock alltid haft svårt att avsäga mig denna service, alltid suttit och lidit. Alltid kommit ut med en välfönad, ladylike herrgårdsfrilla. (förutom när jag går till Lina, för hon vet, hon känner mig; vid det här laget). 

 

"What, no blowdrying?" "No serum?"

"No, thankyou."

 

"Foam?".

 

Näpp, inte det heller!

Det enda jag efterfrågade var en handduk, så att jag själv kunde rufsa om i mitt nya, proffsigt, slingade hår.

Därefter betalade jag, tackade för mig och svarade jakande på frågan om jag var nöjd.

Gled ut från VLCC, ut på den ojämna gatustensbeläggningen på Basant Lok. Ut i Indien.

Med blött, rufsigt hår.

Nöjd.

Samt en något duktigare lyxfru än innan.

 

Åkte hem till CSI; Casa Sahlberg India.

Hem till 6 nyinköpta potatisar.

 

Har kanske en liten bit kvar innan jag är en fullfjödrad lyxfru.

Ty potatisen skalade jag, alldeles själv.

 

Nimbu Pani/ Tittilina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Börjar bli lite tjatigt.

Sjätte sjukhusbesöket på dryga 2,5 år i Häjkon-Bäjkonland.

En denguefeber samt en inflammerad axel för egen del. Dessutom en blindtarm samt en höftfraktur för andras räkning. Inte att förglömma yngsta dotterns dubbelsidiga öroninflammation... Nu alltså dax för blindtarm nummer två...

Mr Spirit vaknade halv sex i går morse (tisdag 10 september anno 2013) med ont i magen.

Ingen vanlig "Delhi-belly"smärta, nej, mer som "träningsvärk.

När hans fru, akutsystern; inte lyxfruvarianten, kände och klämde var han distinkt palpöm i höger fossa iliaca.

Smärtvandring mot Mc Burneys punkt.

Som det så vackert heter på "sjukhusiska".

På ren svenska betyder det att det gjorde ont på höger sida, nedom naveln.

Blindtarmsinflammation?

Bara det att han ställde in förmiddagens möte och stannade hemma från kontoret pekade mot den diagnosen.

 

11.10 Ankomst till PSSH; Primus Super Speciality Hospital. Anmälan med hjälp av indisk sjukhusvärdinna; komplett med klackers och turkos, snäv kjol. Ifyllande av formulär på engelska, faders namn och religionstillhörighet icke att förglömmas! Kostnad 700 rupees; 70 sek.

 

11.15 Till väntrummet, efter lång väntan (not, cirka 10 sekunder!) blev vi insläppta till The Big Surgeon; Dr Vinood.

Han klämde och kände på magen. Appendicit?. Ultraljud och blodprover beställdes. Han kallade maken för "my dear". "Please lay down here, my dear".

Avslutade undersökningen med ett "God bless you".

Kändes ju tryggt...

"From Sweden? I know xxxxxx, he is also from Sweden. I performed surgery on him about two weeks ago. He lives in Vasant Vihar!

Då fick vi ju berätta att vi minsann kände xxxxxx och hans fru, att de var goda vänner till oss. Att vi också bor i Vasant Vihar.

Dessutom undrade jag, lite stillsamt, om det verkligen var okej att han, doktorn alltså, pratade med oss om den här andra landsmannen.

Sekretess? Privacy?

"What? Oh, no problem, he is okey now"...

 

11.25 Ny disk; inskrivning. Ville vi (dvs Micke) ha delat standardrum för 4000 mrp/dygn eller kanske enkelrum; single deluxe, för 7000 mrp dygnet?

Deluxerum, tack!

Plötsligt ville Primus ha 50.000 rupees av mig.

Det ville inte jag lämna ut hur som helst, vad skulle jag då kunna handla skor och väskor för...?

Dags att ringa vårt försäkringsbolag, if, som vi som expatriater är kopplade till. 

Ringde Danmark; If Assistance powered by SOS International A/S.

Dom fick alla uppgifter och lovade skicka en pengagaranti till Primus; "Du/Ni skall inte behöva betala någonting ur egen ficka". Skönt. (Sko- och väskinköp räddade för denna månaden...).

Maken blev under tiden skjutsad till ett slags vilorum och lagd på en brits.

 

Sjuksköterska (?, troligen) med handskar och munskydd kom in och satte infart samt tog prover.

 

11.40 Rullstol och vaktmästare anlände. Ultraljud. Appendix kunde inte visualiseras, låg bakom på något sätt. Njurar, lever och gallblåsa såg dock förnämligt fina ut.

Tillbaka till vilorummet, på vägen dit sladdade dom in på röntgen och plåtade hjärta och lungor. Effektivt.

So far so good.

 

12.20 EKG tas. På indiskt vis. Av med klocka, ringar, armband. Stäng av mobilen. Fast det gjorde vi inte...

Sugpropps-EKG, med gelpluttar. Very fashionable.

 

12.30 kom en faxad pengagaranti från If. Skönt!

 

13.00 Rullstolsskjuts till v¨ning två, rum 236. Visar sig vara ett "Shared privacy"-rum. betydde att Mr Spirit nu delade rum med en äldre indisk herre, iklädd både sond och syrgasmask.

Han såg förskräckligt sjuk ut, det tyckte tydligen hans anhöriga också, eftersom halva släkten satt därinne.

Tv:n på väggen visade en Bollywoodfilm med mycket hjärta, smärta, dans och skrällig musik.

Vi väntade nu på att M skulle göra skiktröntgen. Kanske väntade vi även på något annat, man vet inte så noga här i Indialand. Information och presentation är inte riktigt deras starka sida...

Mr Spirit var dock vid gott mod. Så även hans fru. Ringde barnen och berättade.

Efter en stund kändes det dock sisådär med med en rumskompis bakom skynket, och med hans anhöriga.

Dom smaskade och åt, farbrorn slemmade och fräste. I kombination med högljudda samtal, ringande telefoner och Bollywoodfilm blev det hela lite för pittoreskt. Lite för Indiskt. Lite för osvenskt.

Jag ringde upp SOS International igen och förklarade att vi tänkte byta till enkelrum. Hon kunde inte lova att If skulle anse M berättigad till enkelrum men jag replikerade att det brydde vi oss inte om, vi var villiga att stå för mellanskillnaden själva. Det problemet kunde vi lösa senare.

Efter att jag förklarat det hela för en snubbe vid avdelningsreceptionen fick jag följa med ner till bottenvåningen, till ännu en betalningsdisk och pynta 30.000 ruppar. den summan motiverades med att det var att betrakta som något slags förskott på nya rummet, undersökningarna, den eventuella operation samt lite annat; equipment och sådant...

 

Klockan hade nu hunnit bli 14.30. M hade fått in 2 en-litersflaskor med hallonsaftliknande innehåll. Kontrast inför CT:n. Skiktröntgen skulle ske strax efter klockan 16, dessa två litrar skulle han klurka i sig fram till dess.

Jag åkte hem en sväng, för att äta, dricka kaffe och prata med döttrarna.

 

Klockan 16 var jag åter på Primus. Nytt rum. Utam medpatient. Skönt.

M har druckit upp alla litrarna.  Skiktröntgen utförs.

Strax därefter kom det in en man, på förfrågan fick vi veta att han var en slags "bedömningsläkare", han undrade genast när Mr Michael hade ätit och druckit senast.

På fråga A svarade vi; i går kväll. På fråga B det uppenbara: alldeles nyss och visade på de två stora flaskorna. Enligt ordination.

Nye läkaren frågade flera gånger. Vi svarade varje gång att M nyss avslutat kontrastlitrarna.

Doktorn blev bekymrad.

Jag blev irriterad.

På min fråga när operationen kunde tänkas bli av svarade han "vid åttatiden, ikväll".

Bra, då hinner ju vätskan absorberas, tänker min svenska sköterskehjärna.

Doktorn gick.

Han kom tillbaks, med en blåklädd medhjälpare i släptåg. Bärandes på en bricka i rostfritt.

Jag fattade genast att dom ville sätta en ventrikelsond.

Sade åt M att vägra.

Min man var dock lydig och bäjde sig för auktoriteten. Nickade jakande när doktorn förklarade att det var absolut nödvändigt att magsäcken tömdes på sitt innehåll.

Med maken liggandes platt på rygg la assistenten en klick bedövningsgel i ena hans ena näsborre.

 

Jag hinner precis säga att i Sweden sitter patienten upp vid en dylik procedur när herr indisk doktor förde in sonden i snoken på min man.

Jag led, men M led ännu mer. Det gjorde ont, var obehagligt till max. Dessutom var sonden nere i luftstrupen och svansarde runt.

Micke fick kväljningar, jag blev förbannad. Doktorn fortsatte. Tårarna rann. Jag reste mig upp och "befallde" honom att sluta. Dra ut den, NU !

M spottade blod och kräktes.

Doktorn sade "Okej, okej, vi slutar. Det var lite svårt för dig att tolerera slangen..."

Jag vilel säga "Fuck off", men nöjde mig med att blänga. Argt.

 

Självaste Dr Vinood kom in efter en stund och försökte övertyga M om att prova igen. Denna gång skall den store doktorn göra det "him self".

Maken lyssnade på makan och blåvägrade.

"Jag går hellre in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen."

Doktorn gjorde stora ögon: "Really?"

Så blev det.

 

En stund därefter kom det in en snubbe i skjorta och kostymbyxor. Han hade en blåklädd assistent i släptåg.

Assistenten bar på en rakapparat. Dom drog, utan vidare åthävor eller förklaring, upp sjukhusskjortan samt ville dra ner brallorna på M.

HUR j-vla svårt kan det egentligen vara att presentera sig och informera om vad man tänker göra ?????

Micke blev rakad på magen, mest på höger sida... Kostymbyxenissen rakade, assistenten borstade hårstrån. Samt såg till att sätta i kontakten.

Därefter ville dom gå loss på de mer intima delarna med apparaten.

Vi protesterade högljutt.

Någon måtta fick det ändå vara!

 

Medan vi dividerade om detta med brasilianskt inför operationenkom det in en sjuksköterska (eller tja, vi förutsatte det i alla fall) med en spruta i högsta hugg. Den ville hon sticka in i underarmen på patienten.

Excuse us !!??!!

Hon tittade på och talade till mig när hon förklarade att det var ett testshot av antibiotikan, för att se om sjuklingen tålde just den sorten.

Svårt att behålla lugnet. svårt att låte trevlig och vänlig. Nu syftar jag på mig själv alltså.

Till och med maken surnade till och bad henne prata med honom när hon förklarade vad och varför.

När hon stuckit (i dubbel bemärkelse) kom stordoktorn in igen, denna gång försöker han övertala M att underkasta sig den livsnödvändiga brasilianska behandlingen.

Lyckades inte. Gick sin väg.

 

Som om det inte var nog vid det laget:  plätsligt står en kille i mörkblå uniform vid sidan av sängen. Med en nagelklippare i högsta hugg. tar tag i M`s ena hand och vill börja klippa hans redan korta naglar...

Inför våra förvånade ansiktsuttryck nickar han även mot fötterna.

På något konstigt sätt var nu måttet rågat...

ALDRIG I LIVET! FÖRSVINN! GÅ HÄRIFRÅN, NU!!!

Micke började nog tycka att det här med en inflammerad blindtarm var något av det dummaste hans kropp någonsin utsatt honom för.

En blöja, ja en i gigantisk vuxenstorlek, som ingen heller kunde svara på varför det var så nödvändigt, och en grön pappersmössa senare var det dags för maken att flytta över till transportbritsen. Dags för operation.

Med naglarna och det mesta av nedre-regionene-behåringen i behåll.

Klockan var då runt sex om aftonen.

Två timmar senare blev jag hämtad ner till uppvaket. ICU: intensive Care Unit.

Efter att ha lämnat mitt telefonnummer till den uniformerade vakten och iklätt mig skoskydd fick jag tillträde dit.

 

Där låg han, min bästa Micke: vaken, lite trött och med tre hål på sin välrakade mage.

Samt en blindtarm fattigare.

 

Idag är det dagen efter operationen: han tillbaks på sitt Deluxerum igen.

Med stränga order om att inte dricka något och absolut inte äta något. Helst ligga still isängen.

Micke mår bra och vill bara hem. Det sker i morgon. 

 

De stränga mat- och dryckrestriktionerna har vi inte riktigt brytt oss om. Jag smugglade in vatten och salta kex. Samt läkeroltabletter. Vi har, till personalens fasa och bestörtning, och med en medföljande blåklädd nisse gått runt på sjuhuset, åkt upp och ned i hissen, handlat på apoteket och i cafeterian. Tjyvrökt ute i sjukhusträdgården. Blåklädda nissen följde oss överallt, enligt stränga order från avdelningssköterskorna. Han har fått se mycket idag, men medelst "hysch"-tecken lovat att inte avslöja vare sig Mr Spirit eller hans obstinata, rebelliska fru.

Imorgon skall jag ge honom en hundring: rupees alltså.

 

Lite indisk har man väl öndå blivit. Hot och mutor, löser det mesta.

 

Samt, om ni kommer ihåg när jag var hos Reflexologimannen: "walking backwards 5 minutes every day: is good for everything..."

Hjälper dock kanske inte mot en inflammerad blindtarm...

 

Nimbu Pani/ Tittilina

 

 

 

 

 

 

Det här blir en kort historia.

Med betoningen på just kort.

Häromdagen skickade jag ett sms till fyra av mina nya kompisar, lyxfruväninnorna i den här overkliga verkligheten. Ty det är endast i denna overkliga verklighet som jag har sådana.

Ja inte kompisar i allmäna ordalag utan sådana med stämpeln "lyxfru" i pannan. Såvitt jag vet i alla fall.

Nåväl, sms:et löd "Kaffe och kanelbulle hos Tittilina vid ca 14.30 idag. Välkommen!"

 

Precis efter att jag hade tryckt på "skicka" kom jag på att det ju var tur att jag skrev ...bulle och inte bullar.

Blev plötsligt i det närmaste tvärsäker på att vi nog förbrukat de flesta alla redan, dessutom hade ju Mr Spirit kört värsta kontorsfjäsket och proppat jobbväskan full med bullpåsar, till de indiska kontorstjejernas stora förtjusning...

 

What to do?

Baka skulle jag inte hinna. (Läses; baka skulle jag inte orka...).

Excuse me, jag hade faktiskt både bäddat sängen, kört en maskin tvätt OCH varit på gymmet...

Nu är det ju så himla fiffigt här i Häjkon-Bäjkonland, framförallt i Delhi och alldeles specifikt här i Vasant Vihar, åtminstone på E-block market att det finns en ganska så förnämlig liten affär som heter "Swiss Gourmessa".

Dom tillhandahåller goda baguetter, lantbröd och surdegsdito samt, som sig bör, även bakverk i alla dess former.

Om man är där på förmiddagen vill säga. sladdar man in med bil och chaufför efter mitt-på-dagen-tid så är risken stor att man, i bästa fall. kommer ut med endast en fullkornsbaguette i hampan.

 

Nu är det inte heller så lätt att lättvindigt "sladda in" på någon kvartersmarknad i det här landet.

Av någon konstig anledning så är det alltid en himla massa andra bilar, lastbilar, autorickshaws, cyklar samt en och annan kossa (av indiskt, heligt slag), kanske några getter och en skrälldus med människor i alla storlekar och åldrar som också befinner sig där. På väg till eller ifrån marknaden, i vilken riktning som helst. Gärna mot strömmen. Inte sällan på diagonalen genom densamma.

 

Men vi d v s Pradeep: lånechaufför nr 2 i ordningen, lyckades manövrera vår stora Mahindrabil in i gyttret så att maám skulle kunna handla sig några kaloristinna bakverk att göda de andra luxurywifsen med.

Affären är liten, pytteliten, den innehåller i princip bara en konditoridisk i glas där små tarteletter, croissanter och eclairer ligger vackert presenterade: redo för den som har sekiner att handla för och ont om tid, till exempel eder lilla lyxfru...

 

Jag kliver innanför dörren, har knappt ett kliv fram till glasdisken, då jag hör någon säga "Good afternoon maám". Ser mig omkring, vilket går oerhört snabbt, tittar även upp mot taket för ofta är lagret så att säga en trappa upp, bara att det inte finns någon trappa, endast en öppning i taket där en stackare sitter och kastar ner skor, bröd eller vad nu just den affären tillhandahåller. 

Ser absolut ingen, inte ens ett hål i taket. Det är bara jag i den lilla, lilla affären.

"How may I help you?"

Vad är nu detta?

"Hello, where are you?".

Säger jag och känner mig oerhört fånig som pratar rätt ut i luften.

"I am right here maám"

 

"Where?"

"Right here."

Ta mig tusan, en liten indisk människa, av honkön, finns faktiskt där, bakom disken (av glas)!

Hon når ungefär till näst översta hyllplanet, inte konstigt att det här blekansiktet, av högst ordinär svensk medellängd, tror sig vara alldeles allena inne på Swiss Gourmessa.

Nåväl, vi skrattar båda gott, jag handlar en torr, kompakt "marble cake" och eftersom försäljare i det här landet aldrig tycker man handlat nog utan alltid frågar "what else, maám?" så pekar jag jag även på en fullkornsbaguette. Klockan var ju dessutom efter mitt-på-dagen så det var ungefär det som fanns till buds.

 

Hur sedan Pradeep lyckades ta sig ut ur kaoset på E-block market ävergår mitt förstånd, skickliga är dom i alla fall, våra indiska chaufförer.

 

Varsin hembakt kanelbulle blev det, samt några skivor smulig sockerkaka av "marble"-typ.

Får planera nästa fikatillfälle lite bättre, antingen besöka bageriet på morgonkvisten eller helt enkelt låta sängen vara obäddad och tvätten vara kvar i tvättkorgen.

Så att jag hinner svänga ihop ett bakverk av något slag.

 

Eller kanske bjuder jag in till knytkalas.

Se där, nu lyckades jag väl nästan knyta ihop den här korta historien...

Nu stängs blogg-butiken för denna gång, men var så säkra; jag kommer snart tillbaks.

I am right here...

 

Nimbu Pani/ Tittilina