Indien Enligt Titti

Det är roligt att ha gäster; framförallt om det är min fina syster, hennes sambo och deras 9-åriga dotter, min systerdotter och tillika guddotter det handlar om!
Det är också nyttigt att ha gäster; framförallt om det är människor som aldrig varit Indien förut.
Roligt för att vi får visa hur vi bor och lever i den här nya, overkliga, verkligheten och nyttigt därför att deras intryck speglar ens egna sådana dom var innan man vande sig vid alla intryck som konstant bombarderar ens sinnen. Nu menar jag inte att jag 'vant' mig, det kommer jag nog aldrig göra men ens sinnen har blivit lite mindre sensibla för alla ljud, alla människor, all trafik, allting som hela tiden pågår runt omkring en vart man än vänder blicken.

Med höstlov i Svedala är det flera bland oss expat-familjer som haft gäster vilket inneburit några terasspartyn där besökande barn och vuxna fått bekanta sig med sina vänners nya vänner och vice versa, om ni hänger med på hur jag menar :-)!
Att det dessutom råkade vara den årliga Sweden Nobel Memorial Week första besöksveckan gjorde att gästerna under två kvällar fick reda sig själva ty då var kontorsarbetarna och deras fantastiska medföljande lyxfruar och dito män tvungna att gå på dels en "cocktaildinner" samt bevista ett stycke s k "Nobelfest" på den Svenska Ambassaden.
Mycket välsmakande och trevliga tillställningar; framförallt det svenska smörgåsbord som under Nobelfestkvällen dukas upp till alla expats stora glädje!
Till nästa år har jag dock ett litet förslag som jag skall delge den person på ambassaden som är ansvarig för den gravade laxen, sillen, Janssons och de räkbestyckade ägghalvorna. Nämligen detta; för att få ta för sig av dessa åtråvärda läckerheter anser jag att man måste kunna visa upp sitt 'residential permit' d v s det dokument som bevisar att man är långtidsboende och inte bara en vanlig simpel gäst från något ministerium eller någon delegation som är nere en ynka liten vecka eller två. Åtminstone borde vi få lassa våra tallrikar fulla före dem, vi som svårt och plågsamt lider brist på selen, salt och svenska smaker!
Vi borde även ha företrädesrätt gentemot de inbjudna indier som tycker sig ha rätt att förse sig med våra svenska läckerheter och som på något mystiskt och obesvärat sätt ser till att hamna framför en i kön, fast man kan svära på att de stod bakom en för bara några sekunder sedan..
Om det mot all förmodan skulle bli någon liten ansjovisbit eller sillstjärt över så; varsågoda, hugg in bara!
Nog om detta, ibland blir jag förvånad själv över hur lätt jag har för att snöa in på något som bara skulle likna en parentes, en kortare beskrivning bara och som tenderar att kunna fortsätta i all oändlighet.. Nej, stopp sa jag ju, nog om detta! Det var ju gästernas vistelse jag skulle skriva om!

I förrgår åkte dom hem till Svedala efter två intensiva veckor i Häljon-Bäjkonland, enligt deras egna utsago synnerligen nöjda och belåtna!
Vi har hunnit med Sarojini Market; en väldigt indisk utomhusmarknad med prutmöjligheter, Khan Market; ett mer fashionabelt shoppingkvarter som dock ser krigsbombat ut med svenska ögon men som innehåller många flotta affärer och restauranger. Vi har också bevistat India Gate; det stora krigsmonumentet i hjärtat av regeringskvarteren där dom även fick ta del av alla krimskrams försäljare som aldrig tar ett nej som ett slutgiltigt svar... Lunch har intagits, inte mindre än två gånger, på Italienska ambassaden eminenta kulturcenter med tillhörande restaurang.
Old Delhi har besökts, eftersom det i dagarna är Diwali, en av Indiens största högtider och tillika en gåvornas högtid så var det precis smockfullt med knuffandes och buffandes indiska människor överallt som var ute efter nötter, frukter, presentkartonger, blomstergirlanger, ljusslingor och allehanda andra blivande presenter; så pass att till och med jag häpnade över det osannolika antalet personer som kan få plats på en och samma kvadratmeter...
Att vi sedan fick stå drygt en timme på en urinstinkande gata med sjalarna för näsorna och en aldrig sinande ström av avgas-förmedlande bilar, moppar, autorichshaws och bussar en meter framför oss när vi väntade på bilen och Richard-the-driver gjorde att vi njöt desto mer av stillheten och lugnet på Lodi Gardens fina restaurang efteråt.
Dessutom blev det ju på det viset ett oförglömligt minne för hela den gästande familjen. "Detta är den absolut värsta dagen i mitt liv" (uttalat av en 9-årig svensk flicka på besök i Häljon-Bäjkonland, under väntetiden på 'Pissgatan' utanför Shah Jahanabad som ju Old Delhi heter egentligen.

Lyxbiobesök hanns också med; fällbara pösfåtöljer, kudde, filt, läslampa och servitörer.
Laddade med stora popcornfyllda byttor och Coca-Cola i stormugg upplevde vi Daniel Craigs äventyr i senaste Bondrullen; Skyfall.
Sagas uttalande efter det besöket var i betydligt mer positiva ordalag om man säger så :-)!
En söndag tillbringades tillsammans med vännerna och deras gäster på kontorets guesthouse, komplett barnvänligt med stor gräsmatta, existerande pool och för dagen inhyrd hoppborg som även föll pojkar i mer mogen ålder (typ 45-50 år) i smaken.
Sikhtempel, Taj Mahal, shoppingmall.. Ja listan är lång på allt vi gjorde, minst lika lång är listan med allt som inte hanns med, men det bästa av allt sparade vi till sist...
Torsdag till söndag tillbringade vi i underbara, soliga, tysta och (förhållandevis) rena Goa !
Fint hotell med flera pooler, lång-långa stranden och det ljumma underbara havet alldeles nära, de enkla men ack så mysiga strandrestaurangerna med sina kalla, goda drycker (läs öl och citronläsk) samt pinfärska skaldjur... En ljum bris, sjöstjärnor och snäckor, sanden mellan tårna...
Får nästan tårar i ögonen bara av att skriva om allt det underbara...

Fick även nästan en liten tår i ögat när det i måndags morse var dags att krama C,T &S hejdå inför deras återfärd till kära Svedala eller kanske var det Delhismogen som efter fyra dagar av ren Goaluft irriterade slemhinnorna.
Kan också varit krutröken från Diwaliraketerna som gjorde sitt till...

Hur som helst; jättekul att dom kom hit till vår kontrastfyllda, irriterande, inspirerande och fantastiska verklighet här i Indien.
Nu är det tyst och tomt i Casa Sahlberg men som tur är så brakar Diwalifirandet i gång snart med raketer och smällare varje sekund, timmar i sträck; går alltså ingen nöd på mig, ingen risk att sinnena får vila någon längre stund
Det är för övrigt aldrig någon risk här i detta landet.
Möjligen om vi kunde få byta vårt boende i Delhi mot ett litet strandhus i Goa; för vågornas brus, sand mellan tårna och en ljummen bris, det är vilsamt för både själ och sinnen.

Happy Diwali och Nimbu Pani /Titti