Indien Enligt Titti

Om man bor i Indialand så är mars en av de bättre månaderna att göra det på.

Det är nu tredje gången vi upplever mars månad här. Frågan är om inte mars 2013 kommer toppa. Hur kan jag känna och tro det när det knappt hunnit bli mitten av månaden? Jo, det ska jag tala om för er; 

*vädret är fantastiskt med dryga 25 grader på dagtid och ljumma morgnar och kvällar.              *terrass säsongen har börjat; det grillas och träffas så det står härliga till.                                                  * vi har ”återupptäckt” goda vänner, som just varit här på besök. Umgicks en del med dem för kanske 10 år sedan, men trots goda intentioner har det blivit längre och längre mellan middagar och fikastunder. Lite otippat fick vi en förfrågan om att komma och hälsa på; svar JA, naturligtvis! Och hur bra och trevligt har vi det inte haft det då J !

Tolv fullspäckade dagar; marknader, museum, restauranger, monument, tempel, powerwalks, parker, besök hos Ravi i hans Gurukul, shopping, drinkar, terasspartyn, Old Delhi, manikyr/pedikyr… Dessutom har de hunnit med två resor på egen hand; Amritsar med Indo-Pakistanska gränsen och gyllene Templet samt Agra med Taj Mahal och Jaipur med elefantridning till Amber Fort och City Palace. De har provat diverse fortskaffningsmedel; flyg, bil, autorickshaw, cykelrickshaw, tåg, elefant samt apostlahästarna förstås!

För att sy ihop deras resor använde jag mig av Mr Saravanan på Indian Routes; detta är en resebyrå som jag varmt kan rekommendera, allt fungerade perfekt, ordning och reda på alla papper, biljetter, guider, bilar, chaufförer och med professionellt handhavande när ett av deras flyg blev inställt! www.indian-routes.in  är mejladressen!

Nyss for de så hem till Svedala igen med fullproppade resväskor, det blir lätt så i detta land som flödar av bling-blingdukar/kuddfodral, sjalar, smycken, skor, kläder, väskor…; när de landade in i Casa Sahlberg var deras väskor också välfyllda, till vår stora glädje, med mer organiskt innehåll i form av ostar, chokladkakor (Marabou, såklart), knäckebröd, korvar, skagenröror, dunkvin samt ett vackert armband till fru Sahlberg; från Snö of Sweden, tack än en gång !

Frågade  vilket ord de skulle välja för att beskriva Indien; svaret blev, inte helt otippat, kontraster!

För visst är det ett kontrasternas land, för besökande gäster likväl som för oss som har bott här i flera år nu. Till exempel; Man befinner sig på Jan Path och prutar på sjalar, i regnbågens alla färger, som ligger travade i högar längs med tegelmuren, samtidigt som de sareeklädda försäljerskorna försöker få en att handla tunikor, väskor, dukar som också ligger travade, även de i regnbågens alla färger (och alla nyanser däremellan..) ; gärna allt på en och samma gång och helst från 5-6 stycken olika ställen samtidigt. Under tiden tackar man vänligt, men bestämdare och bestämdare, nej till flickan som envist förföljer en med sin ena arm fullbehängd med halsband gjorda av indianpärlor; ”Maam, only ten rupees, maám,  you buy, maám..” På sin andra sida en man som håller upp ett par solglasögon, av sämsta kvalité, och när han förstått att man är nöjd med det paret man har uppe på huvudet trollar han fram plånböcker, hans kompis försöker få en att köpa en sinnrikt  konstruerad mässingstråd som man kan böja och dra i alla möjliga formationer …

…därefter ringer man på Richard-the-driver som kör en runt hörnet och in på Imperial Hotel. Vitt, vackert, sobert, elegant, stillsamt. En kvarlevande oas från imperialismens dagar, i vackraste kolonialstil. Alldeles runt hörnet från flickan med halsbanden. Ute på terrassen ställs man inför det brydsamma valet; vill man ha sin gin&tonic premium, extra premium, de luxe eller rent av super de luxe?

Kanske ett något lyxbetonat kontrastexempel, onekligen av det mycket världsliga slaget i alla fall. Andra kontraster är ju att det på nästan varenda litet ruckel sitter en parabolantenn, ja inte på presenningstälten längs med vägkanten kanske men ändå. Eller att mannen som kör cykelrickshaw och ser ut som en trashank langar fram en mobiltelefon i väntan på nya kunder, eller att innanför det som ser ut som ett krigshärjat, beskjutet och bombat hus döljer sig flashigaste klänningsboutiquen eller mest avancerade teknikaffären.

Det är på grund av, eller kanske tack vare, dessa kontraster som uttrycken TII  och OII är så målande och användbara; This Is India respektive Only In India.

En annan liten händelse som känns väldigt mycket OII inträffade häromkvällen.

Det är torsdagskväll. Klockan är halv elva. Jag befinner mig på New Delhi Railwaystation för att möta våra gäster som åkt tåg från Jaipur. Richard-the-driver har åkt iväg tills jag ringer efter honom, ont om parkeringsplatser. Det är varmt, det är kolsvart ute, gatlyktorna avger endast ett sparsamt ljus. Jag står på en refug mitt för huvudingången. Jag är inte ensam, absolut inte. Massor med folk med massvis med packning i form av väskor, bylten, gammaldags portföljer, knyten på huvudena, prassliga nylonbagar, en ståltrådskorg med tre hönor… dock är jag i princip ensam västerlänning. Autorickshaws, små pickuper, taxibilar, cyklar och indiska människor. Poliser med sina långa bambukäppar. Överallt människor.  Känner mig som en blek långstång där jag står och spanar efter Hans och Ingrid. Inne i avgångshallen sitter det folk och äter, på golvet. En del sover, på golvet, ty några bänkar finns inte.

En man med blå klut om huvudet närmar sig från vänster. Han ropar till, muttrar långa haranger. Mitt framför mig stannar han till, jag noterar att hans ögonfärg är alldeles makalöst vacker; ljusbrun-grön. Känner att jag skulle vilja titta på hans ögon en lång stund. I Häjkon-Bäjkonland kan man nämligen titta länge och ingående på folk utan att de tycker man är konstig. Så blir det nu inte, han hinner före; bestämmer sig nämligen för att jag ser väldigt exotisk ut. I säkert tre minuter står han blickstilla framför mig och bara stirrar, intensivt och forskande. Jag dristar mig till en kort ögonkontakt men eftersom han är påverkad av något för mig okänt; alkohol, droger eller onda andar så blir jag på min vakt. Står ”lugnt” kvar för att inte provocera honom men undviker direkt ögonkontakt. Intalar mig att om han blir närgången eller får för sig att jag är något ont som han måste utplåna från jordens yta så finns det dels poliser i närheten och dels måste han ta ett kliv upp på refugen… Man hinner tänka mycket kan jag tala om. Till slut går han vidare och jag kan andas ut.

Då kommer det en annan indisk man fram till mig, stannar till och säger: ”I speak five languages.”    En något annorlunda och indiskt direkt inledning på en konversation måste jag säga. Jag låter mig imponeras och undrar vilka språk han talar. Det visar sig då att han, förutom hindi och uppenbarligen engelska, även pratar tyska, spanska och; hör och häpna, svenska!  Verkligen, tänker jag lite skeptiskt och säger ”Svenska, vad trevligt!”, för att testa lite. Jag menar vad är oddsen? Att just denna kväll, vid denna tidpunkt står en svenska på en järnvägsstation i Indien, i en stad med 20 miljoner invånare, och då råkar en svensktalande indier passera… Men det stämde! Mr Sharma hade bott 6 år i Sverige, arbetat som ingenjör, innan han for vidare till Tyskland, Mexico och Amerikat. Vi pratade en stund till, om ditt och datt, sedan ringde Hans och berättade att de nu  också stod på stationen,  bara lite längre bort. Skönt tänkte jag för nu var Mr Sharmas och mina gemensamma samtalsämnen uttömda. Dags att säga hejdå. Tacka för ett fascinerande möte. Då trollade han fram en papperslapp och ville ha adress, telefonnummer och mejladress. Tyvärr, sa jag, jag har ingen penna, tog i hand och sade att det var trevligt att träffas men nu måste jag faktiskt gå.  Och så gick jag. Mötte upp Hans och Ingrid, vi gick mot utgången där Richard-the-driver skulle möta.

 Vem kommer mot oss med ivriga kliv om inte Mr Sharma, med en framtrollad penna i högsta hugg. Nu kommer det skämsiga i hela historien, jag hette plötsligt Jansson i efternamn och det  telefonnummer  jag skrev var verkligen Titti Janssons, för inte stämde det med Tittiluttan Sahlbergs nummer i alla fall… Tydligen har den där Jansson en hotmail-adress också.

Men ett trevligt, och helt otippat, möte var det!

På tal om att lämna ut sitt namn… Agneta Fältskog har varit här i Delhi, jo det är ”sant”! Åtminstone om man ska tro vad som står angivet som namn på ett flertal av de utvärderingslappar som restaurangerna älskar att lämna fram tillsammans med notan. Mr Spirit och undertecknad har för länge sedan tröttnat på dem, men uppmanade ivrigt våra gäster att fylla i dem. Taskigt och väldigt osvenskt att fara med osanning på det viset. Men väldigt roligtJ !

 För att återgå till fortsättningen på varför mars 2013 kommer vara en sådan fantastisk och underbar månad;  FANNY OCH ERIK KOMMER J !!! Om knappt en vecka är dom här!!!  

Meningen var att båda våra fantastiska döttrar skulle komma samtidigt, med sina respektive, men av olika anledningar får vi spara det ”Halleluja Moment” till, förhoppningsvis, i höst. Nu blir det Filifjonkan och Erka-Berka som förgyller vår tillvaro under två veckors tid!

Så, nu vet ni anledningarna till varför just denna månad tenderar att hamna på min tio-i-topplista!

Som slutkläm på detta inlägg vill jag bara informera om att Agneta bor på Mamma Mia vägen, i ABBA- stad.  Ifall ni undrar. Ifall ni vill skicka´na ett vykort. Vill ni mejla mig så går det bra med Jansson, på hotmail….

Nimbu pani på er J !/ Titti