Indien Enligt Titti

Klockan är lunchdags, en dag mitt i veckan. Vi sitter tre 'lyxfruar' på en restaurang och kikar i menyn.
Det är bara vi i lokalen ty våra magar börjar kurra betydligt tidigare på dan än dito indiska.
Man får nästan alltid två menyer, en för allehanda drycker; om man skulle vilja ta sig en liten drink till lunchen, och en för maten. Vi är dåliga på att dricka alkoholhaltiga drycker vid lunchtid, vi luxury wifes. Blir oftast en fresh limesoda och flaskvatten. Så dryckesmenyerna ligger hopslagna på andra sidan bordet. Servitören kommer fram, vi beställer våra limesodor och våra valda maträtter. Hållandes i matmenyerna.
Jag; "One fresh limesoda and a margeritha please. Camilla; "One fresh limesoda and a clubsandwich please. Ann; "And fresh limesoda also for me and the risotto please".
Servitören; "May I repeat your order?"
Han repeterar vår beställning. Går iväg. Kommer tillbaka.
"Ma'am, you want your Margeritha with or without ice ?"
Jag; "???".
Risotton och club sandwichen föll väninnorna i smaken. Så även min pizza. Margareta-pizzan. Isfri.

Idag har jag dock frångått mina vanor, drack skumpa redan klockan tio på förmiddagen..
Ja, men va sjutton !
Just sjutton är det ju idag; syttene mai närmare bestämt.
För första gången i mitt liv har jag varit med och firat vårt grannlands nationaldag. Nästan på andra sidan jorden. Då blir kanske förbrödringen (och försystringen) som lite extra viktig, då är vi liksom ett...
Nästan som om unionsupplösningen inte hänt.
Norrbaggarna och di blågule.
I dryga 40-gradig värme inne på The Royal Norwegian Embassy hälsade vi glatt på piger och gutter i folkdräkter, viftade med norska flaggan, bjöds på Mesost (ratades av eder lyxfru; där går gränsen för hur grannlandspatriotisk jag kan tänka mig att vara), lax, kransekake och spralliga bubblor i höga glas. Vad gör man inte för sina grannar!

Som sagt, det är varmt i Häjkon-Bäjkonland. Man orkar inte så mycket, och måste vila på soffan en lång stund efter att man orkat det där lilla.
Ibland blir det lilla lite mer, lite längre än man tänkt sig. Då måste man vila väldigt mycket efteråt.

I onsdags bestämde vi oss för att åka till Sarojini, en väldigt indisk marknad där det säljs allt mellan himmel och jord fast mest kläder. På Sarojini kan man hitta all världens klädmärken till priser som får en att stöna, av lycka!
Vi visste att det skulle vara varmt, att vi skulle orka max en och en halv timme, att svetten skulle lacka, att vi skulle vara helt slut efteråt. Stöna, av utmattning.
Att vi skulle vara tvungna att vila våra utmattade lyxfrukroppar på våra soffor efteråt.
Nästan lite synd om oss redan innan avfärd. Eller inte.
Eftersom vi åker dit frivilligt och med plånkorna laddade med rupees, eftersom vi vet att vi kommer kunna kliva in i en luftkonditionerad bil och bli körda hem till våra soffor i våra gigantlägenheter där AC aggregaten puttrar på för fullt. Eftersom vi, trots att det är frustrerande och knöligt att bo i Indien, har det oförskämt bra.

Tre svettiga men lukrativa timmar senare var säsongens sista Sarojinibesök avklarat.
Vattenflaskorna sedan länge urdruckna, kläderna genomblöta och värmeslagen endast en hårsmån bort.
"Apron, apron", "Handkerchiefs, handkerchiefs ma'am", "Sunglasses, Ray-Ban, best quality, ma'am, you want", "Carrybag, ma'am, only 200 rupees, okey?" "Only 100 rupees, ma'am" "Laundrybag, laundrybag, ma'am"...

Ja, vad säger man..?
Till alla förslag om förkläden, tvättkorgar och högst oäkta och mycket lågkvalitativa Ray-Bans säger man ju förstås vänligt men, mer och mer, bestämt "no thank you" till. Men vad ska man säga om alla de människor som dag ut och dag in går där på någon av alla marknader, i solgasset, i monsunregnet, i januarikylan och säljer sina hopfällbara tvättkorgar och sina "carrybags" ?
Tycka synd om? Ligger ju närmast till hands, åtminstone för mig.
Samtidigt; vem är jag att bestämma huruvida andra är/bör vara nöjda med sina liv eller inte, vad måttstocken på lycka och tillfredsställelse skall visa och för vem.
Känner att jag håller på att ge mig in på en djup diskussion med mig själv och det orkar jag inte just nu. Inte i 43-gradig värme, trots gigantlägenhet och fullt påslagen AC.
Så jag stoppar här, för denna gången, kanske ska masa mig ut i köket och göra mig en margeritha.
Med is.
Det är ju ändå fredag.
Och jag har ju mitt lyxfruiga rykte att leva upp till.
Fast det blir nog som vanligt;
En Nimbu Pani...

Trevlig helg!/ Titti