Indien Enligt Titti

Tillbaka till den overkliga verkligheten.

På flygplatsen blev vi tillfrågade om vi ville uppgradera våra platser på planet; " You will have more leg-space, more comfortable, maam".

Sa den söta indiska flickan vid incheckningsdisken.

"Only 500 rupees per person, maam".

Sa hon och log sött.

Jag försökte le lika gulligt tillbaka samtidigt som jag frågade döttrarna och svärsönerna om de ville betala femtio pix var för att få flyga bekvämare.

(Mr Spirit utövade lite arbete sådär på hemresedagen så han skulle åka med ett senare plan; bara det tog sin lilla stund att förklara för flygplatspersonalen.

Att vi var fem FAST det stod sex namn på biljettutskriften.)

Lilla sötnosen märkte att vi tvekade och funderade så hon började pruta, enligt god indisk sed... (första gången jag är med om det på en flygplats här i Häjkon-Bäjkonland, inte för att jag blev speciellt förvånad...).

"Maam, special price for you, five upgrades but you play only for four...".

Ja, vad tusiken, vi slog till.

Gäller att inte missa ett bra tillfälle!

När vi klev ombord visade det sig att våra nya, förnämligare och bekvämare platser var vid de dubbla nödutgångarna i mitten av planet.

Fyrtio svenska riksdaler per näsa kostade det alltså för att inte få ha våra handväskor tillgängliga, för att inte kunna fälla våra säten, för att inte kunna lyfta upp armstöden...

Däremot ingick det i priset att få en liten snabbkurs på indisk-engelska i hur vi skulle gå tillväga "in case of emergency". 

Att vi hade ansvaret för att, på uppmaning, lyfta bort en plastskiva, dra ner röda handtaget samt lyfta bort dörren så att evakueringen kunde ske...

En sak är ju att mamman och äldsta dottern redan flyger med alla sinnen på helspänn, hör varje liten förändring i motorernas ljud och kritiskt granskar vingarna samt spanar efter eventuella lösa skruvar i flygplanskroppen, att vi dessutom fick betala för detta tvivelaktiga nöje och ansvar hade vi väl inte riktigt tänkt oss...

Är jag förvånad över att detta inte nämndes i samband med "more leg-space, more comfortable..."?

Icke sa Nicke!

Lika lite som att jag inte är det minsta förundrad över att inte ens ett glas vatten ingick i uppgraderingen.

Men vem har tid att sitta och sörpla flaskvatten när man, näst efter piloten och styrman, har största ansvaret ombord?

När det kan vara en själv som utgör skillnaden mellan liv och död?!

Nä, då har man ändå inte ro att sitta och rafsa runt i handväskan eller luta sig tillbaks och blunda.

Har dock aldrig någonsin hört talas om att man får betala för att sitta rakryggad vid nödutgången, inte ens ynka fyrtio kronor.

Nåväl, på en punkt hade hon ju rätt; gott om utrymme för benen var det onekligen.

Samt ganska skönt att sitta på första parkett, så att säga, om en utrymning skulle bli aktuell; indier är inte direkt kända för att organisera sig, lyssna på uppmaningar eller uppträda lugnt i pressade situationer...

Med brunbrända, välsträckta ben och raka ryggar är vi nu tillbaka i Casa Sahlberg Indien.

Så är även Pappa Sahlberg, han som åkte med ett senare plan.

Där han, ansvarsbefriad, fick sittplats allra längst fram.

På rad 1.

Med gott om benutrymme.

Och fällbart säte.

Alldeles gratis.

Tja på något vis var det väl kanske ändå en win-winsituation.

Vi tjänade drygt tio kronor var eftersom hon prutade på priset alldeles självmant och Spice Jet fick sina, förmodligen, hittills mest uppmärksamma och katastrofberedda nödutgångsresenärer någonsin. 

Tillsammans med de 40 pix vi sparade på att Mr Spirit flög med ett senare plan och hamnade på rad ett blir det många sköna slantar.

De sköna slantarna kan eder lilla lyxfru i Indialand köpa viktiga saker för.

Till exempel små gula indiska citroner; så att jag kan få min dagliga...

Nimbu Pani/Tittilina