...here we go again, hospital story: en blindtarm fattigare...
Börjar bli lite tjatigt.
Sjätte sjukhusbesöket på dryga 2,5 år i Häjkon-Bäjkonland.
En denguefeber samt en inflammerad axel för egen del. Dessutom en blindtarm samt en höftfraktur för andras räkning. Inte att förglömma yngsta dotterns dubbelsidiga öroninflammation... Nu alltså dax för blindtarm nummer två...
Mr Spirit vaknade halv sex i går morse (tisdag 10 september anno 2013) med ont i magen.
Ingen vanlig "Delhi-belly"smärta, nej, mer som "träningsvärk.
När hans fru, akutsystern; inte lyxfruvarianten, kände och klämde var han distinkt palpöm i höger fossa iliaca.
Smärtvandring mot Mc Burneys punkt.
Som det så vackert heter på "sjukhusiska".
På ren svenska betyder det att det gjorde ont på höger sida, nedom naveln.
Blindtarmsinflammation?
Bara det att han ställde in förmiddagens möte och stannade hemma från kontoret pekade mot den diagnosen.
11.10 Ankomst till PSSH; Primus Super Speciality Hospital. Anmälan med hjälp av indisk sjukhusvärdinna; komplett med klackers och turkos, snäv kjol. Ifyllande av formulär på engelska, faders namn och religionstillhörighet icke att förglömmas! Kostnad 700 rupees; 70 sek.
11.15 Till väntrummet, efter lång väntan (not, cirka 10 sekunder!) blev vi insläppta till The Big Surgeon; Dr Vinood.
Han klämde och kände på magen. Appendicit?. Ultraljud och blodprover beställdes. Han kallade maken för "my dear". "Please lay down here, my dear".
Avslutade undersökningen med ett "God bless you".
Kändes ju tryggt...
"From Sweden? I know xxxxxx, he is also from Sweden. I performed surgery on him about two weeks ago. He lives in Vasant Vihar!
Då fick vi ju berätta att vi minsann kände xxxxxx och hans fru, att de var goda vänner till oss. Att vi också bor i Vasant Vihar.
Dessutom undrade jag, lite stillsamt, om det verkligen var okej att han, doktorn alltså, pratade med oss om den här andra landsmannen.
Sekretess? Privacy?
"What? Oh, no problem, he is okey now"...
11.25 Ny disk; inskrivning. Ville vi (dvs Micke) ha delat standardrum för 4000 mrp/dygn eller kanske enkelrum; single deluxe, för 7000 mrp dygnet?
Deluxerum, tack!
Plötsligt ville Primus ha 50.000 rupees av mig.
Det ville inte jag lämna ut hur som helst, vad skulle jag då kunna handla skor och väskor för...?
Dags att ringa vårt försäkringsbolag, if, som vi som expatriater är kopplade till.
Ringde Danmark; If Assistance powered by SOS International A/S.
Dom fick alla uppgifter och lovade skicka en pengagaranti till Primus; "Du/Ni skall inte behöva betala någonting ur egen ficka". Skönt. (Sko- och väskinköp räddade för denna månaden...).
Maken blev under tiden skjutsad till ett slags vilorum och lagd på en brits.
Sjuksköterska (?, troligen) med handskar och munskydd kom in och satte infart samt tog prover.
11.40 Rullstol och vaktmästare anlände. Ultraljud. Appendix kunde inte visualiseras, låg bakom på något sätt. Njurar, lever och gallblåsa såg dock förnämligt fina ut.
Tillbaka till vilorummet, på vägen dit sladdade dom in på röntgen och plåtade hjärta och lungor. Effektivt.
So far so good.
12.20 EKG tas. På indiskt vis. Av med klocka, ringar, armband. Stäng av mobilen. Fast det gjorde vi inte...
Sugpropps-EKG, med gelpluttar. Very fashionable.
12.30 kom en faxad pengagaranti från If. Skönt!
13.00 Rullstolsskjuts till v¨ning två, rum 236. Visar sig vara ett "Shared privacy"-rum. betydde att Mr Spirit nu delade rum med en äldre indisk herre, iklädd både sond och syrgasmask.
Han såg förskräckligt sjuk ut, det tyckte tydligen hans anhöriga också, eftersom halva släkten satt därinne.
Tv:n på väggen visade en Bollywoodfilm med mycket hjärta, smärta, dans och skrällig musik.
Vi väntade nu på att M skulle göra skiktröntgen. Kanske väntade vi även på något annat, man vet inte så noga här i Indialand. Information och presentation är inte riktigt deras starka sida...
Mr Spirit var dock vid gott mod. Så även hans fru. Ringde barnen och berättade.
Efter en stund kändes det dock sisådär med med en rumskompis bakom skynket, och med hans anhöriga.
Dom smaskade och åt, farbrorn slemmade och fräste. I kombination med högljudda samtal, ringande telefoner och Bollywoodfilm blev det hela lite för pittoreskt. Lite för Indiskt. Lite för osvenskt.
Jag ringde upp SOS International igen och förklarade att vi tänkte byta till enkelrum. Hon kunde inte lova att If skulle anse M berättigad till enkelrum men jag replikerade att det brydde vi oss inte om, vi var villiga att stå för mellanskillnaden själva. Det problemet kunde vi lösa senare.
Efter att jag förklarat det hela för en snubbe vid avdelningsreceptionen fick jag följa med ner till bottenvåningen, till ännu en betalningsdisk och pynta 30.000 ruppar. den summan motiverades med att det var att betrakta som något slags förskott på nya rummet, undersökningarna, den eventuella operation samt lite annat; equipment och sådant...
Klockan hade nu hunnit bli 14.30. M hade fått in 2 en-litersflaskor med hallonsaftliknande innehåll. Kontrast inför CT:n. Skiktröntgen skulle ske strax efter klockan 16, dessa två litrar skulle han klurka i sig fram till dess.
Jag åkte hem en sväng, för att äta, dricka kaffe och prata med döttrarna.
Klockan 16 var jag åter på Primus. Nytt rum. Utam medpatient. Skönt.
M har druckit upp alla litrarna. Skiktröntgen utförs.
Strax därefter kom det in en man, på förfrågan fick vi veta att han var en slags "bedömningsläkare", han undrade genast när Mr Michael hade ätit och druckit senast.
På fråga A svarade vi; i går kväll. På fråga B det uppenbara: alldeles nyss och visade på de två stora flaskorna. Enligt ordination.
Nye läkaren frågade flera gånger. Vi svarade varje gång att M nyss avslutat kontrastlitrarna.
Doktorn blev bekymrad.
Jag blev irriterad.
På min fråga när operationen kunde tänkas bli av svarade han "vid åttatiden, ikväll".
Bra, då hinner ju vätskan absorberas, tänker min svenska sköterskehjärna.
Doktorn gick.
Han kom tillbaks, med en blåklädd medhjälpare i släptåg. Bärandes på en bricka i rostfritt.
Jag fattade genast att dom ville sätta en ventrikelsond.
Sade åt M att vägra.
Min man var dock lydig och bäjde sig för auktoriteten. Nickade jakande när doktorn förklarade att det var absolut nödvändigt att magsäcken tömdes på sitt innehåll.
Med maken liggandes platt på rygg la assistenten en klick bedövningsgel i ena hans ena näsborre.
Jag hinner precis säga att i Sweden sitter patienten upp vid en dylik procedur när herr indisk doktor förde in sonden i snoken på min man.
Jag led, men M led ännu mer. Det gjorde ont, var obehagligt till max. Dessutom var sonden nere i luftstrupen och svansarde runt.
Micke fick kväljningar, jag blev förbannad. Doktorn fortsatte. Tårarna rann. Jag reste mig upp och "befallde" honom att sluta. Dra ut den, NU !
M spottade blod och kräktes.
Doktorn sade "Okej, okej, vi slutar. Det var lite svårt för dig att tolerera slangen..."
Jag vilel säga "Fuck off", men nöjde mig med att blänga. Argt.
Självaste Dr Vinood kom in efter en stund och försökte övertyga M om att prova igen. Denna gång skall den store doktorn göra det "him self".
Maken lyssnade på makan och blåvägrade.
"Jag går hellre in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen."
Doktorn gjorde stora ögon: "Really?"
Så blev det.
En stund därefter kom det in en snubbe i skjorta och kostymbyxor. Han hade en blåklädd assistent i släptåg.
Assistenten bar på en rakapparat. Dom drog, utan vidare åthävor eller förklaring, upp sjukhusskjortan samt ville dra ner brallorna på M.
HUR j-vla svårt kan det egentligen vara att presentera sig och informera om vad man tänker göra ?????
Micke blev rakad på magen, mest på höger sida... Kostymbyxenissen rakade, assistenten borstade hårstrån. Samt såg till att sätta i kontakten.
Därefter ville dom gå loss på de mer intima delarna med apparaten.
Vi protesterade högljutt.
Någon måtta fick det ändå vara!
Medan vi dividerade om detta med brasilianskt inför operationenkom det in en sjuksköterska (eller tja, vi förutsatte det i alla fall) med en spruta i högsta hugg. Den ville hon sticka in i underarmen på patienten.
Excuse us !!??!!
Hon tittade på och talade till mig när hon förklarade att det var ett testshot av antibiotikan, för att se om sjuklingen tålde just den sorten.
Svårt att behålla lugnet. svårt att låte trevlig och vänlig. Nu syftar jag på mig själv alltså.
Till och med maken surnade till och bad henne prata med honom när hon förklarade vad och varför.
När hon stuckit (i dubbel bemärkelse) kom stordoktorn in igen, denna gång försöker han övertala M att underkasta sig den livsnödvändiga brasilianska behandlingen.
Lyckades inte. Gick sin väg.
Som om det inte var nog vid det laget: plätsligt står en kille i mörkblå uniform vid sidan av sängen. Med en nagelklippare i högsta hugg. tar tag i M`s ena hand och vill börja klippa hans redan korta naglar...
Inför våra förvånade ansiktsuttryck nickar han även mot fötterna.
På något konstigt sätt var nu måttet rågat...
ALDRIG I LIVET! FÖRSVINN! GÅ HÄRIFRÅN, NU!!!
Micke började nog tycka att det här med en inflammerad blindtarm var något av det dummaste hans kropp någonsin utsatt honom för.
En blöja, ja en i gigantisk vuxenstorlek, som ingen heller kunde svara på varför det var så nödvändigt, och en grön pappersmössa senare var det dags för maken att flytta över till transportbritsen. Dags för operation.
Med naglarna och det mesta av nedre-regionene-behåringen i behåll.
Klockan var då runt sex om aftonen.
Två timmar senare blev jag hämtad ner till uppvaket. ICU: intensive Care Unit.
Efter att ha lämnat mitt telefonnummer till den uniformerade vakten och iklätt mig skoskydd fick jag tillträde dit.
Där låg han, min bästa Micke: vaken, lite trött och med tre hål på sin välrakade mage.
Samt en blindtarm fattigare.
Idag är det dagen efter operationen: han tillbaks på sitt Deluxerum igen.
Med stränga order om att inte dricka något och absolut inte äta något. Helst ligga still isängen.
Micke mår bra och vill bara hem. Det sker i morgon.
De stränga mat- och dryckrestriktionerna har vi inte riktigt brytt oss om. Jag smugglade in vatten och salta kex. Samt läkeroltabletter. Vi har, till personalens fasa och bestörtning, och med en medföljande blåklädd nisse gått runt på sjuhuset, åkt upp och ned i hissen, handlat på apoteket och i cafeterian. Tjyvrökt ute i sjukhusträdgården. Blåklädda nissen följde oss överallt, enligt stränga order från avdelningssköterskorna. Han har fått se mycket idag, men medelst "hysch"-tecken lovat att inte avslöja vare sig Mr Spirit eller hans obstinata, rebelliska fru.
Imorgon skall jag ge honom en hundring: rupees alltså.
Lite indisk har man väl öndå blivit. Hot och mutor, löser det mesta.
Samt, om ni kommer ihåg när jag var hos Reflexologimannen: "walking backwards 5 minutes every day: is good for everything..."
Hjälper dock kanske inte mot en inflammerad blindtarm...
Nimbu Pani/ Tittilina
Kommentarer
Postat av: Agneta
Vad skönt det känns att ha dig där, vad skulle annars stackars M kunnat råka ut för.
Postat av: Cilla
Förlåt om jag skrattar men du beskriver det så härligt och det finns gott om komiskt inslag även om jag förstår att just då och där så var det inte särskilt roligt. Skönt att det är över och att M har dig vid sin sida. Kram till er båda.
Postat av: Sirpa
Hahahahaaa, vilket jäkla äventyr!!! Inte alltid lätt att vara i branschen :-)
Du måste verkligen göra en bok av era upplevelser!!!
Kramar
Trackback
