...fem meter...
Tillbaka i Delhi.
var det dags att införskaffa ny 'munrengöringspasta' på tub.
Vardagen har åter sitt grepp om eder egna lilla luxurywife i Häjkon-Bäjkonland.
Skönt och lite trist på samma gång...
Tänker tillbaks på vår fantastiska semester.
Varsågoda; en av livets alla små händelser som, fast de är små och i praktiken betydelselösa, ger minnen för livet!
...tänk om väskan kommer bort, försvinner någonstans på vägen mellan Delhi-Bangkok-Hanoi?
Världsligt problem, definitivt av i-landstyp.
Men ändå!
Gäller att tänka smart.
Tänkte jag och packade kamera, halsduk, rena trosor och fräsch tröja i ryggsäcken; handbagaget.
Plus tandborste och nyinköpt tub med tandkräm.
Allt för att åtminstone kunna känna mig fräsch i eventuell jakt på nytt väskinnehåll.
Nattflyg mellan Delhi och Bangkok.
Kort om tid inför nästa sträcka, den som skulle ta oss till norra Vietnam, till huvudstaden Hanoi.
Eller Ha Noi, om man ska vara petig...
Ny säkerhetskontroll vid bytet i Bangkok.
Klockan är strax efter 6 på morgonen, halv fem i våra kroppar.
Man är inte superpigg precis.
Säkerhetskontrollen är betydligt hårdare än i Indien; här är det av med skor, armband, klocka som gäller.
Den kvinnliga kontrollanten pekar på min röntgade ryggsäck;
"This, your's?"
Bara att erkänna, visar sig att det är min nyinköpta tandkrämstub hon vill åt.
"Too big, not allowed".
Jo, jag vet ju det, egentligen, att maxinnehållet är 100 ml...
Min oöppnade tub med karies-och-dålig andedräkt-förebyggande kräm innehöll 40 ml för mycket.
Ändå, i ett desperat försök att få behålla den, skruvade jag av korken, pillade bort den lilla folieförslutningen och tryckte ut halva tubens innehåll i papperskorgen...
Problem solved. Tyckte jag.
Hon höll inte med.
Hejdå, tandkrämen!
Naturligtvis, och lyckligtvis, var väskan med.
Trillade så lydigt (och lila) ut bagagebandet i Hanoi.
Naturligtvis, och korkat nog, hade jag inte packat någon tandkräm i stora väskan...
Taxi till Old Town, till vårt förbokade hotell.
På grund av Mr Spirit's arbete fick vi senarelägga vår ankomst med ett dygn, mejlade hotellet och förklarade att vi ändå ville behålla bokningen som den var, fick positivt svar att set inte var några som helst problem. Skönt.
När vi kom fram; sorry sorry, rummet var liksom dubbeluthyrt, inte till vår fördel dock...
Nu blev inte det något större problem eftersom hotellet fixade nytt rum på systerhotellet endast några minuter bort, även det i de gamla stadskvarteren.
Dessutom ordnade de en taxi åt oss.
Fanns dock ingen tandkräm på rummet.
Efter att ha konstaterat detta och att Hanoi's 'gamla stan' består av ett otal vindlande gränder, tusen och åter tusen mopeder samt att gatuförsäljarna (flest kvinnliga) faktiskt bär omkring på ok med korgar fästa i ändarna och 'tjing-tjong'-hattar
var det dags att införskaffa ny 'munrengöringspasta' på tub.
En 'hål-i-väggen' affär, lika otroligt fullproppad med allsköns saker i total ologisk ordning som sin indiske namne; vad bra, nu så blir det ordning på torpet tänkte vi!
Inte ett ord engelska kunde han.
Inte ett ord vietnamesiska kunde vi.
(Hade precis lärt mig säga Pho Rau; men eftersom det betyder nudelsoppa med grönsaker räknades det i detta sammanhang som helt värdelöst vetande..)
Men, men, som vi alla vet så finns det ju ett universellt språk, det berömda och välrenommerade kroppsspråket!
Sagt och gjort.
Jag formade en liten rektangel med händerna/fingrarna, lät så ena handens pekfinger agera tandborste, utstötte ett "splutsch"-ljud (själva tandkrämen) samtidigt som andra handen prydligt och tydligt tryckte ut en sträng av den önskade varan på 'tandborsten'.
Visade så att pekfingret skulle in i munnen.
Samtidigt sa jag, väldigt långsamt och artikulerat, "Tooth paste".
Någonstans gjorde jag fel.
Eller så fastnade den lilla farbrorns blick på mitt västerländska pekfinger; fascinerad över dess blekhet och längd...
Han såg sig omkring bland alla tusen artiklarna, stack in ena handen bakom kexpaketen, ketchupen och korkskruvarna och drog fram det enda jag inte saknade i hela min kroppsspråk-och-gutturala-ljud föreställning.
En tandborste.
Nähä, tack så mycket, bye, bye.
Ja, det var så långt vi kom i vår relation, Långa Lyxfrun och Lilla Farbrorn.
Bättre lycka i nästa affär, jag får väl förfina min lilla enmansshow tänkte jag, tänkte eder egna lilla luxurywife på vift i Hanois gränder.
På vift i, plötsligt, affärsbefriade gränder.
Inte en endaste butik, av rätt sort, stod att finna.
Däremot drösvis med kaffeaffärer, grönsaksstånd och mopedhjälmsbutiker...
Till slut hittade vi ett litet, litet apotek.
Med tandborstar i skyltfönstret, vilket bådade gott tänkte vi.
Skulle förenkla min enmansshow betydligt, allt skulle bli glasklart...
Vi klämde in oss i den lilla butiken, pekade på tandborstarna, fick en i handen; körde igenom föreställningen. Komplett med 'splutsch' ljud och fingerad borstning.
"Tooth paste, you have toothpaste?"
Den lilla kvinnan och hennes lika korta, lika kvinnliga, kollega tittade på mig, tittade på tandborsten, på mig igen och sa;
"You buy?"
"Toothpaste, 'splutsch'-ljud, I want to buy toothpaste, for brushing teeth".
"Sorry, no have".
"Where, where can we buy toothpaste, you know?"
(Frågande höjning av axlarna, uppvända handflator och bedjande ögon, huvudet lite på sned..)
" You want five meter?"
"Ehh...what?"
"Five meter, you want??"
"What five meter?"
(Frågande axelryckning, lätt uppspärrade ögon, halvöppen mun..)
Nu tyckte hon tydligen att mer trögfattade, korkade blekansikten hade hon då aldrig stött på under alla sina år inom apoteksbranschen; med en suck plockade hon fram papper och penna.
Med VERSALER präntade hon tydligt;
'FIVE (5) METER'.
Jaha, jo men varför sa du inte det från början; fem meter, nu blev ju allt glasklart....NOT!
Lite matta i pälsen, efter ett och ett halvt dygn av sömnbrist, och mätta i magen av Pho Rau och Pho Bo orkade vi inte längre diskutera vad dessa fem metrar bestod av, vad det än var så ville vi absolut ha just precis fem meter av...?
" Perfect, yes please".
(Stadig blick, leende, axlarna i neutralläge; kroppsspråket funkar ju alltid klockrent..)
Kollegan fick sig ett vietnamesiskt smatter in i hörselgången, försvann som en oljad blixt och kom tillbaks, endast någon minut senare, med...
Tandkräm!
Förmodligen innehållandes 5 meter, eller däromkring.
Funktionellt och praktiskt förpackade metrar; i en tub.
Tandkrämen hette 'Plus'.
Om det betydde att vi fick några decimeter extra; plus, det förtäljer inte historien.
Naturligtvis passerade vi senare på kvällen; efter välbehövlig tupplur och med nyborstade gaddar, en affär som enbart sålde hygienartiklar; tvål, schampoo, balsam, krämer.
Även tandkrämer. I långa banor; Colgate, Sensodyne, Pepsodent, Aquafresh.
Ingen 'Plus'kräm dock.
Och absolut inte på metervara.
Trist butik.
Men välsorterad.
Sedan fortsatte semestern med 'Plus' i handbagaget och 15 meter (minst) Colgate i resväskan.
Kanske ploppar fler små, betydelselösa, reseminnen upp i skallen på eder egna lilla lyxfru i Indialand...
Till dess;
Nimbu Pani och trevlig helg på er/ Tittilina
Kommentarer
Trackback
