Indien Enligt Titti

Stökigt och bökigt.

Smutsigt och dammigt.

Slitet och trasigt.

 

Kaosartad ordning. Organiserat kaos.

Huller om buller.

 

Lägg därtill färgstarkt, charmigt, livligt, högljutt och evigt kontrastfyllt. 

Fyll på med; stimulerande, bedövande, uppiggande och utmattande.

Irriterande. Inspirerande. Frustrerande. Fascinerande.

Indien.

 

Allt är möjligt. Och omöjligt.

Nyttjar och utnyttjar.

Nyttjas och utnyttjas.

Vickar huvudet i sidled och förstår.

Kanske. Eller inte.

Indien.

 

Sparkar neråt och slickar uppåt i de benhårda hierarkiernas rike.

Skomakaren bliver vid sin läst. 

Obönhörligen. Fast med undantag som bekräftar reglerna.

Indien.

 

Alldeles snart dags att bjuda farväl.

Tre och ett halvt år.

I Häjkon-Bäjkonland.

Indien.

 

Lärorikt. Insiktsgivande. Nyttigt. Berikande. Obegripligt. 

 

Tack Indien för allt du lärt mig.

Om mig själv. Och om dig, fast jag ändå inte förstår hur du fungerar eller tänker. Inte på riktigt, inte på djupet. Bara som ett litet skrap på ytan. 

I denna den overkliga verkligheten.

Tack för alla människor du fört i min väg. Alla nya vänner och bekanta jag aldrig hade mött om det inte varit för dig, Indien.

 

Tack Indien för alla erfarenheter och upplevelser.

Av alla slag.

De jag inte önskat mig men lärt utav. Klarat av.

De jag kommer bära med mig för resten av livet. Med ett leende på läpparna.

Tack!

 

Nu längtar jag dock hem.

Hem till mina barn.

Underbara, fantastiska.

 

Hem till mina vänner, i den verkliga verkligheten.

Hem till mitt Sverige.

 

Tack Indien för allt du lärt mig att uppskatta.

De, ibland, små tingen i livet. 

Frisk, ren luft. Kranvatten. Hav, skogar och ängar.

Tystnad. Frihet och själsligt lugn.

 

Namaste och Nimbu Pani.

 

Eder egna lilla luxurywife i Indialand/Titti

 

 

Om läget varit bättre, köket fräschare, tvättstugan mindre sunkig, uteplatserna färre (?) och förvaringsmöjligheterna fler...

Då.

Då hade vi kanske valt Citronträdshuset.

Men, här kommer vi alltså inte bo.

Otroligt charmigt fast för många 'njaa'n'.

Av femton möjliga objekt har vi plockat bort 8 bara genom att åka förbi och kolla exteriören och omgivningarna. Det hus vi hade som absolut favorit när vi satt i Delhi och klickade oss fram på datorn försvann direkt när vi såg det IRL.

Duktig fotograf...

Hundra steg från stranden ligger det.

Huset.

Inga trägolv, inget citronträd (ännu) men ett fantastiskt läge, fräscht kök, gott om förvaring, ett Hanna-rum, ett Fanny-rum och hundra steg till stranden.

Ståendes framför master bedroom's walk-in-closet tittade vi på varandra och sa; "Ja men då så, här är det!"

Gjorde high five, gick ut i köket och sa till mäklaren "We'll take it".

I Semaphore.

Australien.

Jättebra!

En jättestor blå-gul skylt var det första vi såg när vi klev ut från flygplatsen i Adelaide.

IKEA.

IKEA!!!

Med Mr Spirit bakom ratten och två kvinns som guidade; en GPS-kvinna som berättade när det var dags att svänga eller 'for the next 1,3 kilometers go straight. In 200 meters, by the trafficlights turn right' och en livslevande (men trött) lyxfru som höll lite extra koll på att vi tänkte 'vänster, vänster... vänster' hittade vi till den lilla förhyrda lägenheten i centrala Adelaide.

Nemas problemas.

Efter uppackning, frukost (brekkie) på café, ett snabbt bokat och avklarat frisörbesök för maken och lite sömn för hans fru var vi redo.

Redo för det som skall bli det allra lyxigaste med att bo här ett (flera?) år.

Havet.

HAVET!!!

Om inte på stranden så i alla fall väldigt nära.

Väldigt nära.

Tanken att bo mer centralt; mitt i smeten, har föresvävat oss men poff, så var den borta.

Jag menar, när man kan bo vid havet!?

Låååånga stränder med träpirar som sticker flera hundra meter rakt ut i det stora blå.

Promenad- och cykelväg längs med hela middevitten.

Lukt av tång och saltvatten, emellanåt en liten vindpust mättad av tall- och porsdoft.

Barndomsminnen kommer för mig; västkusten, Amundön, Särö och Smögen.

Ljuvligaste parfym som finns!

Jo men, det här blir nog bra.

Jättebra!

Det regnade i fredags men efter det har det varit sol och växlande molnighet.

Cirka 20 grader.

Promenad-och glassätarväder.

Mataffärerna är ljuvliga. Gudomliga.

Nästan snäppet bättre än i Sverige.

Nästan miljoner snäpp bättre än i Häjkon-Bäjkonland.

Jo men det blir nog bra det här.

Jättebra!

Idag har Mr Spirit varit på kontoret hela långa dagen.

Hans fru, den underbara lilla varelsen, har varit på Yellow Strawberry.

Hela långa dagen.

Gula Jordgubben är en frisersalong alldeles nära där vi bor.

Nya slingor har blivit gjorda och två centimeter kapats.

Endast en frisör har varit inblandad.

Mycket oindiskt måste jag säga.

Priset var också väldigt oindiskt.

Väldigt.

Enda likheten var antalet timmar det tog.

Men eftersom hon på egen hand utförde det som i Delhi tarvar minst tre personer så tog det ju egentligen bara en tredjedel av tiden.

Eller något åt det hållet.

I morgon återupptas jakten på det perfekta huset vid stranden.

Vi ska då beskåda insidan på några av alla de vi kollat in exteriört under de senaste dagarnas bilexkursioner längs kusten.

Har, hittills, inte skådat en endaste spindel eller orm; däremot har vi kollat in en fotbollsmatch.

En variant på fotboll måste man väl ändå säga.

Kallas 'footie' och heter 'Aussie rulles'.

Avlång 'boll'; rugbyboll?, man får sparka, ta lyra, kasta och springa med den. Planen är oval och målen består av fyra stolpar i varierande höjd.

Mr Spirit  blev nästan tårögd ty detta var första gången på över tre år som han bevistade ett idrottsligt evenemang.

Tsss, sa jag. Vi har ju kollat både Formel 1, cricket och hästpolo i Indien!

Han svarade inte ens. 

Gav mig bara en blick som fick mig att stänga näbbet och förbereda mig på att snart är gemensam helg-tussning ett minne blott.

Fast jag ska ju bli maidfri lyxfru. Tussa måndag till fredag;  medelst långa strandpromenader och lite strykning däremellan.

Helgerna kan ägnas åt 'footie'.

Eller långa strandpromenader.

Börja planera, så kan ni joina oss, i vårt hus.

Vid havet!

Jo men, det här blir nog bra.

Jättebra!

När man är lyxhustru i Indialand är det mycket att tänka på och ta ställning till.

Hela tiden.

Till exempel vilken sjal som matchar dagens outfit eller om den sista i månaden närmar sig och om man då har tillräckligt med stålar i plånkan för att kunna betala ut lönerna; maiden, trädgårdsmästaren, sophämtaren, trappstäderskan..

Hå hå ja ja; slit och släp!

Andra saker ägnar man inte en tanke.

Att ens svenska bankkort upphörde att gälla sista mars till exempel.

Eller att körkortet gick ut 27 maj.

Förra året.

 

Som chaufförsbestyckad "residential manager" i Häjkon-Bäjkonland hade det helt fallit bort ur minnet.

Gick ju bra att köra dom där 2,5 milen ändå.

I Sverige.

I juli förra året.

 

Som av en händelse kom vi att prata om våra svenska bank- och körkort, lyxfruväninnorna och jag, där vi satt med matchande sjalar och plånkorna fyllda med rupier.

Ty den sista närmade sig med raketfart...

Då var det något som rasslade till i hjärnkontoret, ett bildminne; en visualisering som det så vackert heter.

Hm, var det inte något med mars månad och ytterligare något som hade med förra året att göra?

Det var det.

 

Nya bankkortet skickades hem till lilla lägenheten, inga problem; dessutom var maken så lämpligt hemma i Svedala just då och kunde följaktligen ta med det till sin fru som ivrigt väntade i Delhi.

Körkortet var inte heller det något större bekymmer.

Man laddade bara ner en blankett om "förnyelse av körkort för personer bosatta utomlands" från Trafikverkets hemsida och kvistade sedan över till ambassaden och fick sig en annan blankett; den som en närstående skall fylla i och som intygar att man är den man uppgivit på blankett nummer 1 att man är.

Här gäller det dock att ha lite koll på veckodagarna, blankettutlämning sker endast på tisdagförmiddagar och torsdageftermiddagar.

Nog så komplicerat, när det enda man vanligtvis behöver hålla ordning på är ifall det är den sista i månaden...

 

Klistrade fast ett litet retuscherat (ingår i de 15 kronor som 10 passfoton betingar här) foto, postade och väntade sedan någon vecka.

Voila; sms i telefonen som förtäljde att nu fanns den nya "lappen" att hämta på ambassaden.

På tisdagförmiddagar och torsdageftermiddagar.

Vänligen medtag 3600 i kontanter.

Rupees alltså.

 

När jag satt på ambassaden, på en torsdag; en lunch kom lite i vägen på tisdagsförmiddagen,  och väntade på min tur kom det in en ung kille.

Smal, på gränsen till mager, tatueringar och rakad skalle.

Samt väldigt, väldigt vackra ögon.

För att inte tala om ögonfransarna!

My God, längsta och tätaste jag någonsin skådat!

Medan jag satt och tänkte på hur orättvist det kan vara på ögonfransfronten här i världen samtidigt som jag koncentrerade mig på att inte tok-stirra vände han sig mot mig och frågade:

"Do you speak Swedish?"

"Yes" svarade jag och höll nästan på att drunkna...

 

"Åhhh, vad härligt, svenska, det var så längesedan!" sa grabben och blinkade medan jag hukade mig i den plötsliga vindil som drog igenom rummet...

Trams, klart jag inte gjorde och såklart skapades det ingen blåst av hans vippande med fransarna!

Han vippade inte heller, så det så; det bara såg ut så! I min fantasi.

Inte höll jag på att drunkna heller!

 

Fick mig en historia till livs i vilket fall som helst;

 

Han hade åkt till Goa med sin svenska flickvän i början av december förra året. Där skulle dom tillbringa några veckor och sedan fara runt i Indien.

Dag 2 lämnar ("dumpar" är det ord han använder) hon honom, för en annan kille; en som spelade gitarr mycket bättre. Han blir såklart ledsen, arg och deppig. Super kraftigt i en månad. Därefter blir han "räddad" av några som bestämt sig för att leva i djungeln. Hos så kallade "babas"; anhängare till den store Baba som tydligen var en väldigt speciell och spirituell typ; läs om den snubben på Wikipedia!

Han flyttade ut i djungeln med dom och levde ett enkelt, alkohol- och köttfritt liv under 2 månaders tid.

Vägde 89 kilo innan djungeldieten startade. Vågen visade nu på 61, berättade han.

Därefter hade han åkt buss och under den turen blivit av med både pass, bankkort och sina indiska slantar.

Som tur var stannade bussen i Delhi så han kunde ta sig till ambassaden för att få hjälp.

I väntan på nytt pass och nya pengar träffade han på någon som hette Josef. Josef var på vär upp till Himalaya i sin bil och ville gärna ha sällskap. Så nu, efter en månads bilresande norröver, var han tillbaka på ambassaden för att fixa det sista med dokument och pengaöverföring från Sverige. I början av juni är långsemestern slut och han återgår till livet som murare och sprängare. Dessutom hade han hunnit träffa en ny tjej. En söt ryska med snälla ögon; och normal längd på ögonfransarna! Hon satt utanför sambassaden så henne hejade jag på när jag sagt lycka till och hejdå till Frans. 

 

Ja, jösses hur det kan bli!

Faktiskt glad att jag inte hade koll på körkortet och förnyade det för ett år sedan; då hade jag ju aldrig fått höra den här berättelsen. Aldrig fått kunskap om att det enda man behöver göra för att gå ner 28 kilon är att bosätta sig i djungeln under 8 veckor.

Fast  eftersom jag bara behöver (?) gå ner sisådär 5-6 kilon kanske det räcker om jag lever djungelliv drygt en vecka...

Kan tänka mig att stanna 2 veckor.

Men bara om vin ingår.

Kostar det extra har jag ett alldeles nytt och fint bankkort att betala med.

Legitimerar mig, det gör jag medelst det retuscherad fotot på mitt sprillans förnyade körkort!

 

Förresten; jag har absolut ingen aning om vad den här gossen, som så lycklig över att få prata svenska hasplade ur sig alla dessa ord, hette men jag döpte honom i mitt sinne naturligtvis genast till Frans.

Vad annars?

 

Själv har jag nyss fått reda på att "titti" på hindi betyder...konduktör!

Alltså en sådan som klipper biljetter på bussar och tåg.

Bra att veta såhär på sluttampen.

Vad det har för beydelse på engelska språket är inget vi behöver diskutera här och nu.

Vi tar det en annan gång.

En tisdagförmiddag eller torsdageftermiddag kanske.

Om inte någon liten lyxfry-lunch kommer emellan...

 

Nimbu Pani/Titti

 

 

 

I alla fall som jag minns det.

De få saker Indien verkade intresserade av för att kunna godkänna våra 'residential permit visa's var om vi någonsin besökt Pakistan, om vi hade något ursprung eller anknytning via blodsband till Pakistan samt min pappas namn.

Ungefär så.

Att jag av ren självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt sprang som en jojo mellan hemmet och vaccinationscentralen, med det lilla gula vaccinationshäftet i högsta hugg, var helt och hållet mitt egna val.

Inte Indiens.

Att bli insläppt med 'långtids visa' i Australien är förenat med ett något mer rigoröst, nyanserat och relevant bakgrundsinhämtande.

Många frågor som skall besvaras, kopia på äktenskapsbevis, sjuksköterskelegitimation och examensbevis skickas. 

För maken är det naturligtvis ännu fler papper, ännu fler intyg som skall letas fram, eftersökas, fås kopior på, översättas..

Medicinska frågor ställs och lungröntgen begärs.

Eventuellt behöver vi även göra ett språktest.

Vi har god hjälp både från Sverige och Australien så det är inte speciellt krångligt eller synd om oss.

Bara en himla massa papper och dokument att hålla reda på.

Turistvisumen, för vår besöksresa nästa vecka, är i alla fall godkända och klara. Ligger i cyberrymden och väntar.

Lungröntgen är också utförd.

Via en länk fick vi reda på att vi hade två sjukhus här i Delhi att välja på, som utförde begärda undersökning åt 'Australian Immigration'.

Ett stort, modernt och ett litet; ett missions-sjukhus.

Det stora ligger mycket längre bort och det lilla alldeles i närheten av Vasant Vihar.

Har dessutom aldrig besökt ett missions-sjukhus, så valet var lätt.

Att hitta telefonnummer för att kunna boka tid var lite krångligare.

Hur jag än sökte, klickade och letade... 

Till slut, efter många tangenttryckningar, hittade jag en själv-boknings-kalender på deras hemsida. 

Förmedlad av något slags centralt bokningssystem; 'Practo'.

Valde doktor; en radiologisk undersökning kräver väl en radiolog tänkte jag och klickade raskt i två på varandra efterföljande tider på röntgenläkarens bokningslista.

Konfirmering  skulle ske via mejl och sms så dom uppgifterna lämnade jag också.

Sedan hände... Ingenting.

Efter det hände... Ingenting.

Därefter fick vi reda på att det lilla missionsjukhusets läkartider endast kunde bokas via telefon... 

Det var bokningssajten som via sms meddelade detta. 

Komplett med telefonnummer och allt!

Ungefär någon dag efter att de bekräftat våra kalenderbokade tider.

Låter det ologiskt och krångligt?

Det var det också, men som med nästan allt annat här i Häjkon-Bäjkonland så redde det upp sig.

Nåväl, vi åkte dit på utsatt dag och klockslag.

Förhoppningsvis skulle alla de andra patienterna träffa någon helt annan läkare eftersom vi, blekansikten, genast blev framviftade till inskrivningsdisken och vederbörligt registrerade...

Vad som hände med röntgendoktorn fick vi aldrig reda på, inte heller var/hur narkosdoktorn kom in i bilden. Eller vad hon rimligtvis kunde ha med vår lungröntgen att göra..

Efter att hon konstaterat varför vi var där berättade hon för maken, som inte hade passet med sig, att han behövde komma tillbaks och lämna in en passkopia endera dagen.

"Så ni har ingen kopiator här?" frågade jag

"Nej, tyvärr, bara en fax" svarade den gode doktorn och pekade på just en sådan bredvid skrivbordet.

Inga problem försäkrade vi, och så var det dags att bege sig förbi skylten som förklarade att vi var Guds avbild och ta de få stegen till självaste röntgenavdelningen.

Den avdelningen var inte stor kan jag tala om;  ett skrivbord med en stor liggare; alltså en skrivbok där våra namn noga plitades ner, en mindre framkallningsapparat bredvid. 

Väntrummet bestod av tre stolar ungefär en halvmeter från skrivbordet och så självaste röntgenrummet alldeles bredvid.

Mr Spirit fick ta av sig på överkroppen medan jag var tvungen att först ta av mig tunika och bh för att sedan sätta på mig en patientskjorta.

Jo, jag fattar väl också att dom inte vill ha bilder med bh-byglar på, men det hade väl räckt om jag... Nä, inget att bråka om, klart jag gjorde som jag blev ombedd!

Däremot utan vetskap om att dom i ett pyttelitet rum, alldeles bredvid inskrivningsdisken och 3 meter från röntgenavdelningen, har en fullt fungerande kopiator.

Kanske skall ringa fru narkosläkare och meddela detta.

Telefonnumret till hospitalet har jag ju.

Ty det har jag fått av 'Practo'.