Indien Enligt Titti

När man är lyxhustru i Indialand är det mycket att tänka på och ta ställning till.

Hela tiden.

Till exempel vilken sjal som matchar dagens outfit eller om den sista i månaden närmar sig och om man då har tillräckligt med stålar i plånkan för att kunna betala ut lönerna; maiden, trädgårdsmästaren, sophämtaren, trappstäderskan..

Hå hå ja ja; slit och släp!

Andra saker ägnar man inte en tanke.

Att ens svenska bankkort upphörde att gälla sista mars till exempel.

Eller att körkortet gick ut 27 maj.

Förra året.

 

Som chaufförsbestyckad "residential manager" i Häjkon-Bäjkonland hade det helt fallit bort ur minnet.

Gick ju bra att köra dom där 2,5 milen ändå.

I Sverige.

I juli förra året.

 

Som av en händelse kom vi att prata om våra svenska bank- och körkort, lyxfruväninnorna och jag, där vi satt med matchande sjalar och plånkorna fyllda med rupier.

Ty den sista närmade sig med raketfart...

Då var det något som rasslade till i hjärnkontoret, ett bildminne; en visualisering som det så vackert heter.

Hm, var det inte något med mars månad och ytterligare något som hade med förra året att göra?

Det var det.

 

Nya bankkortet skickades hem till lilla lägenheten, inga problem; dessutom var maken så lämpligt hemma i Svedala just då och kunde följaktligen ta med det till sin fru som ivrigt väntade i Delhi.

Körkortet var inte heller det något större bekymmer.

Man laddade bara ner en blankett om "förnyelse av körkort för personer bosatta utomlands" från Trafikverkets hemsida och kvistade sedan över till ambassaden och fick sig en annan blankett; den som en närstående skall fylla i och som intygar att man är den man uppgivit på blankett nummer 1 att man är.

Här gäller det dock att ha lite koll på veckodagarna, blankettutlämning sker endast på tisdagförmiddagar och torsdageftermiddagar.

Nog så komplicerat, när det enda man vanligtvis behöver hålla ordning på är ifall det är den sista i månaden...

 

Klistrade fast ett litet retuscherat (ingår i de 15 kronor som 10 passfoton betingar här) foto, postade och väntade sedan någon vecka.

Voila; sms i telefonen som förtäljde att nu fanns den nya "lappen" att hämta på ambassaden.

På tisdagförmiddagar och torsdageftermiddagar.

Vänligen medtag 3600 i kontanter.

Rupees alltså.

 

När jag satt på ambassaden, på en torsdag; en lunch kom lite i vägen på tisdagsförmiddagen,  och väntade på min tur kom det in en ung kille.

Smal, på gränsen till mager, tatueringar och rakad skalle.

Samt väldigt, väldigt vackra ögon.

För att inte tala om ögonfransarna!

My God, längsta och tätaste jag någonsin skådat!

Medan jag satt och tänkte på hur orättvist det kan vara på ögonfransfronten här i världen samtidigt som jag koncentrerade mig på att inte tok-stirra vände han sig mot mig och frågade:

"Do you speak Swedish?"

"Yes" svarade jag och höll nästan på att drunkna...

 

"Åhhh, vad härligt, svenska, det var så längesedan!" sa grabben och blinkade medan jag hukade mig i den plötsliga vindil som drog igenom rummet...

Trams, klart jag inte gjorde och såklart skapades det ingen blåst av hans vippande med fransarna!

Han vippade inte heller, så det så; det bara såg ut så! I min fantasi.

Inte höll jag på att drunkna heller!

 

Fick mig en historia till livs i vilket fall som helst;

 

Han hade åkt till Goa med sin svenska flickvän i början av december förra året. Där skulle dom tillbringa några veckor och sedan fara runt i Indien.

Dag 2 lämnar ("dumpar" är det ord han använder) hon honom, för en annan kille; en som spelade gitarr mycket bättre. Han blir såklart ledsen, arg och deppig. Super kraftigt i en månad. Därefter blir han "räddad" av några som bestämt sig för att leva i djungeln. Hos så kallade "babas"; anhängare till den store Baba som tydligen var en väldigt speciell och spirituell typ; läs om den snubben på Wikipedia!

Han flyttade ut i djungeln med dom och levde ett enkelt, alkohol- och köttfritt liv under 2 månaders tid.

Vägde 89 kilo innan djungeldieten startade. Vågen visade nu på 61, berättade han.

Därefter hade han åkt buss och under den turen blivit av med både pass, bankkort och sina indiska slantar.

Som tur var stannade bussen i Delhi så han kunde ta sig till ambassaden för att få hjälp.

I väntan på nytt pass och nya pengar träffade han på någon som hette Josef. Josef var på vär upp till Himalaya i sin bil och ville gärna ha sällskap. Så nu, efter en månads bilresande norröver, var han tillbaka på ambassaden för att fixa det sista med dokument och pengaöverföring från Sverige. I början av juni är långsemestern slut och han återgår till livet som murare och sprängare. Dessutom hade han hunnit träffa en ny tjej. En söt ryska med snälla ögon; och normal längd på ögonfransarna! Hon satt utanför sambassaden så henne hejade jag på när jag sagt lycka till och hejdå till Frans. 

 

Ja, jösses hur det kan bli!

Faktiskt glad att jag inte hade koll på körkortet och förnyade det för ett år sedan; då hade jag ju aldrig fått höra den här berättelsen. Aldrig fått kunskap om att det enda man behöver göra för att gå ner 28 kilon är att bosätta sig i djungeln under 8 veckor.

Fast  eftersom jag bara behöver (?) gå ner sisådär 5-6 kilon kanske det räcker om jag lever djungelliv drygt en vecka...

Kan tänka mig att stanna 2 veckor.

Men bara om vin ingår.

Kostar det extra har jag ett alldeles nytt och fint bankkort att betala med.

Legitimerar mig, det gör jag medelst det retuscherad fotot på mitt sprillans förnyade körkort!

 

Förresten; jag har absolut ingen aning om vad den här gossen, som så lycklig över att få prata svenska hasplade ur sig alla dessa ord, hette men jag döpte honom i mitt sinne naturligtvis genast till Frans.

Vad annars?

 

Själv har jag nyss fått reda på att "titti" på hindi betyder...konduktör!

Alltså en sådan som klipper biljetter på bussar och tåg.

Bra att veta såhär på sluttampen.

Vad det har för beydelse på engelska språket är inget vi behöver diskutera här och nu.

Vi tar det en annan gång.

En tisdagförmiddag eller torsdageftermiddag kanske.

Om inte någon liten lyxfry-lunch kommer emellan...

 

Nimbu Pani/Titti